Politiskt våld Attentatet i Gubbängen säger något om var vi befinner oss i samhällsdebatten.
En grupp maskerade män tränger in på ett politiskt möte i Gubbängen utanför Stockholm. Mötesdeltagarna ska tala om anti-fascism och demokrati. Det hela är arrangerat av Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Männen, uppenbart från någon högerextrem organisation, kastar en rökgranat och sprayar färg på deltagarna, misshandlar minst en av dem som skulle medverka i ett samtal, och springer sedan därifrån. Som tur är verkar ingen ha blivit allvarligt skadad, men flera fick uppsöka sjukhus.
Tänk själva skräcken. Vi har alla sett bilder från politiskt motiverade attentat de senaste åren. Döda och lemlästade kroppar. Mördare med vapen i händerna. För bara några dagar sedan intervjuades författaren Salman Rushdie i SVT:s Babel, efter att han i augusti 2022 utsatts för ett knivdåd som nästan tog hans liv under ett annat offentligt möte.
Vissa typer av engagemang, vissa sorters aktivism, är så hatat i dag att våldet kommit närmare
De som var med på det där mötet i Gubbängen för att samtala, äta bullar och dricka kaffe måste rimligen ha fruktat för sitt liv.
Det är också exakt så terror fungerar, vare sig den kommer från fascister, islamister eller någon annan politisk gruppering. Deras aktioner handlar om att så skräck och osäkerhet. Om att skrämma till tystnad.
Jag tillhör inte dem som alltid drar paralleller till 1930-talet och den då framväxande fascismen, men i det här fallet är det omöjligt att inte göra det. Innan Hitler rensade ut dem 1934 hade SA-trupperna, under Ernst Röhms ledning, till uppgift att hålla ordning på nazisternas egna möten och störa andras, ofta med våld. De skulle sätta skräck i kommunister, socialdemokrater och andra som de inte ansåg hade rätt att existera i det land de själva ville bygga upp.
Därför är måltavlan, det politiska mötet, också i det här fallet så symbolladdat. Det visar vilken betydelse det har att vi nu står upp för de som arrangerade.
Det säger också något om var vi befinner oss i samhällsdebatten. Polariseringen och vridningen åt höger. Det är de faktorerna som gjort det möjligt för de här attentatsmännen att tänka att de ska göra det. Att de kanske får lite fler ryggdunkningar nu än de skulle fått för några år sedan.
Vissa typer av engagemang, vissa sorters aktivism, är så hatat i dag att våldet kommit närmare.
Föreningsfriheten, rätten att samlas till just politiska samtal, är tätt sammanlänkade med demokratin. De där ungdomarna som maskerade sig och utförde attentatet har också rätt att hålla sina möten. Så länge de inte hetsar mot folkgrupp eller bryter mot andra delar av den mycket liberala yttrandefrihetslagstiftning vi tack och lov har.
De har bara inte rätt att stoppa andra från att hålla sina möten.
Och just därför måste vi också vara vaksamma på alla försök att inskränka föreningsfriheten. Alla försök att tysta det civila samhället, eller rättare sagt den del av det civila samhället som har värderingar man inte själv delar.
Polisen måste lägga stora resurser på detta. Våldsverkarna måste hittas och ställas inför domstol.
Det måste bli klart för alla i det här samhället att vissa gränser inte får passeras. Detta är en sådan gräns.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
