Om vi anser att demokratin är något mer än bara majoritetsbeslut finns det traktat som står över lagarna.
Bilden ovan ska vara tagen i Hamburg 1936. Arbetarna har samlats vid Blohm & Voss-varvet för att beskåda sjösättningen av ett nytt skepp. Tillsynes verkar alla salutera sjösättningen inom ramen för den nationalsocialistiska regimens kodex, det vill säga att ”heila”. Alla utom en. Han syns på bilden med armarna korslagda och med en resolut ansiktsmin. Han har gått till historien som ”mannen som vägrare heila”.
Vem det var är inte helt säkert men vissa uppgifter pekar på att det ska ha varit en man vid namn August Landmesser. Hans trotsande av regimens Hitlerhälsning var inte enda gången han gick stick i stäv med nationalsocialismen. Landmesser ska nämligen ha gift sig med en judinna och därmed brutit mot de så kallade Nürnberglagarna. Som ett resultat av detta hamnade han i koncentrationsläger för att sedan tvångsinskrivas i armén och i vars tjänst han senare avled.
Enligt min mening är bilden en av de mest symboliskt laddade som någonsin tagits, och jag har sedan jag först såg den själv använt den som bakgrund på mitt Twitterkonto. Bilden signalerar nämligen inte bara ideologisk integritet utan också något så enormt som att trotsa sina biologiska reflexer och inte gå med flocken. Vi har nämligen som människor inprogrammerat i oss, genom evolutionen, att flocken är synonymt med överlevnad och att bli utestängd från den är detsamma som döden. Inom psykologin har detta bevisats genom en rad olika test.
Ett väldigt simpelt sådant är det när tre testpersoner kastar en boll mellan sig. Två av dem har tidigare fått instruktioner om att helt plötsligt bara börja kasta bollen mellan varandra och ignorera den tredje personen – och då utan dennes vetskap. Resultatet blir att den tredje personen för en kort stund upplever en sådan stressnivå som är att likställa med ett dödligt hot.
Denna biologiska programmering som vi bär med oss gör att vi måste gå ett steg över oss själva som människor när vi inser att flocken faktiskt har fel. När majoriteten drar åt ett håll som går emot våra fundamentala principer om vad som är rätt och riktigt behöver vi ha en spärr inom oss själva som vägrar följa med. Men inte bara vägra följa med, utan också resa sig upp och säga att de andra faktiskt har fel, och förklara varför.
Inte maktens drängar
1998 publicerade statsvetarprofessorn Lennart Lundquist sin bok Demokratins väktare, och har sedan dess blivit en återkommande del av kurslitteraturen inom den statsvetenskapliga grundkursen. Lundquist var en excentrisk akademisk figur som jag själv hade som lärare i en delkurs vårterminen 2014 i Lund. Han satte ett djupt intryck på mig, vilket senare ledde till att jag dedikerade min bok Kampen om Sverige – Från socialism till nyliberalism till honom. Tyvärr kom han aldrig att hinna läsa boken, då han hastigt gick bort sommaren 2014.
I boken Demokratins väktare driver Lundquist en argumentation om att en del av den politiska demokratins överlevnad hänger på att den offentliga tjänstemannen upprätthåller systemets principer och flaggar för de antidemokratiska värden som framkommer inom myndighetsutövningen. Professorn menar att ”Den politiska demokratin kommer inte att fungera utan att ämbetsmannen fullgör sin uppgift som demokratins väktare”.
Som en del i detta har vi bland annat möjligheten att agera som så kallade visselblåsare och rapportera oegentligheter i myndighetsutövandet, och vår tryckfrihetsförordning ger den offentliga tjänstemannen rätt att göra detta utan risken för repressalier från överordnade.
Lundquist presenterar också en hierarki i tre steg kring hur en offentlig tjänsteman ska utföra sin yrkesroll. Rent kortfattat kan den sammanfattas följande. På tredje plats i hierarkin står de beslut som ens chefer fattar. På andre plats är det de lagar som stiftats av riksdagen. Och på första plats befinner sig det offentliga etoset. Helt enkelt kan alltså en chefs beslut inte stå över en lag, men en lag kan heller inte stå över det offentliga etoset. Men vad är då det, det offentliga etoset? Som en av flera kapitelförfattare i SOU 1999:76 Maktdelning lägger Lundquist ut texten:
“Vi kan ange vilka nivåer av normer som gäller för den offentliga verksamheten. Fundamentalt är att lagen står över politikers och förvaltningschefers beslut. De flesta skulle väl också hävda att moralen, uttryckt som den offentliga etiken, borde stå över lagen. […] En ämbetsman som förfäktar vårt offentliga etos i motsättning till överhet, arbetskamrater och andra aktörer, t.ex. mäktiga samhällsintressen, visar just ämbetskurage. Om vårt offentliga etos ska få genomslag i verksamheten måste vi kräva ämbetskurage av alla ämbetsmän […] I ämbetsmannarollen är individen demokratins tjänare (inte makthavarnas dräng vilket måhända vore den ”naturliga” hierarkiska relationen).”
Rent reflexmässigt kan nog en del reagera på att man som offentlig tjänsteman ska ställa sig över lagen. Lagarna är ju trots allt stiftade i riksdagen och i riksdagen sitter våra folkvalda representanter. Lagarna är ju således ett uttryck för vår demokrati och att sätta sig emot dessa är att gå emot demokratin och folkviljan.
Det här resonemanget är delvist korrekt men också felaktigt – och farligt. Det är korrekt att våra lagar är stiftade av en folkvald församling och ska så långt det är möjligt följas av de offentliga tjänstemän som har som uppgift att implementera dem. Men demokrati handlar inte bara om vad en majoritet i ett parlament anser är rätt och riktigt. Det finns vissa grundläggande doktriner som överskrider tid och rum och som står över den så kallade temporära ”folkviljan”.
Först ut har vi våra grundlagar att förhålla oss till. Eftersom vi inte har en författningsdomstol i Sverige så kan riksdagen i princip lagstifta om något som går emot någon av grundlagarna. Det är då den offentliga tjänstemannens uppgift att reagera på detta och se till att de värden som finns inom ramen för grundlagarna upprätthålls.
Vårt offentliga etos
Men även grundlagarna är vanskliga och kan i Sveriges fall ändras med ganska stor lätthet. En enkel majoritet och ett mellanliggande val – vilket kan vara ett nyval – och vi har helt plötsligt en helt ny grundlag som inte alls är lik den vi tidigare haft. Betyder det att den nya grundlagen ska följas blint? Eller bör vi snarare betrakta det som så att den före detta grundlagen är den som är fortsatt giltig eftersom den var ett försök att återspegla vissa av de moraliska och etiska doktriner som överskrider tid och rum?
Vi bör helst anse att det senare exemplet är det som har företräde. Och vad gälle de här doktrinerna så kan de följas långt tillbaka i den politiska filosofins historia, men det hela började konkretiseras först under Upplysningen. Det krävdes dock två världskrig och 125 miljoner människors död innan flera av de här värdena skrevs ner i ett antal traktat. 1948 kom FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, 1949 kom Fjärde Genèvekonventionen och 1950 kom Europakonventionen.
Här samlas de värden som ska utmärka den västerländska civilisationen och de mänskliga fri- och rättigheter som anses vara universella. Och om vi anser att demokratin är något mer än bara majoritetsbeslut så står de här trakten över alla de lagar, och till och med grundlagar, som stiftas i Sveriges riksdag. Utgångspunkten är istället att våra grundlagar och lagar ska stiftas inom ramen för de här traktens värden.
Den djupa staten
Men ett stort hot mot dessa traktat – och föreställningen om att de offentliga tjänstemännen ska utgöra demokratins väktare – är den radikala och extrema högervåg som just nu sveper över den västvärld som ska vara fyrtornet för de här värdena.
I USA bedriver Donald Trump sin presidentvalskampanj mer extrem än någonsin tidigare. Som en del i hans tänkta återkomst till makten finns det något som kallas för ”Project 2025”. Det hela handlar om att vid en republikansk seger i det kommande valet så ska det ske ett paradigmskifte inom den statliga byråkratin. De tjänstemän som anses vara vänsterliberaler och jobbar för den så kallade ”deep state” – den djupa staten – ska ersättas med personer med konservativa värderingar.
För att genomföra ett auktoritärt eller totalitärt maktövertagande måste nämligen den offentliga förvaltningen bytas ut. Ideologiska lojalister och karriäristiska ja-sägare måste in – och de som är ett grus i den nya regimens maskineri måste ut.
Så har alla auktoritära och totalitära regimförändringar genomförts under historiens gång.
Tankegångar i likhet med Project 2025 har även gjorts gällande bland Sverigedemokraternas företrädare. I mars 2022 twittrade Björn Söder: ”Personalförändringar vid svenska myndigheter är ett måste vid ett regeringsskifte. I annat fall regerar sossarna vidare genom sitt partifolk, som styr myndigheterna”. Och som en konsekvens av detta fick Mikael Ribbenvik inte förlängt förordnande som generaldirektör på Migrationsverket i februari 2023.
Angiverilagen
Men ett sundhetstecken på att vi verkar ha en hel del demokratiska väktare där ute är reaktionen på den nya regeringens vilja i att implementera en så kallad angiverilag.
Det hela grundar sig i en punkt i Tidöavtalet där de fyra högerpartierna går fram med att en anmälningsplikt ska utredas och som ska beröra polis och de myndigheter som kommer i kontakt med personer som upprätthåller sig illegalt i landet. Helt enkelt ska offentliga tjänstemän i allt från skolor, vårdcentraler, bibliotek och sjukhus anmäla om de misstänker att någon är en så kallad illegal invandrare – så att dessa kan tillfångatas och förpassas ur landet. Och denna anmälningsplikt är bara ett led i det ”paradigmskifte” som de fyra partierna avser att genomföra inom invandringspolitiken.
Men kritiken lät som sagt inte vänta på sig och under hösten 2023 rasande en storm bland tjänstemän i den offentliga förvaltningen. Ett exempel är inlägget på Barnrättsbloggen skrivet av Pernilla Leviner, professor i offentlig rätt vid Stockholms universitet:
Vi är också långt ifrån framme vid ett förslag som vår riksdag ska rösta om. En utredning ska färdigställas och överlämnas i september 2024. Här ingår frågan om vad som är möjlighet i förhållande till våra internationella åtaganden, exempelvis barnkonventionen. Som visats i detta inlägg är det faktiskt – bland annat med hänvisning till barnkonventionen – inte rättsligt möjligt eller moraliskt rimligt att införa en skyldighet att ange andra människor. Det gäller särskilt barn. Här går gränsen. Den hoppas jag att vår regering och riksdag respekterar.
Reaktionen hösten 2023 ger några ljusglimtar om att bålverken mot auktoritära tendenser inom den offentliga förvaltningen existerar, vilket kommer att försvåra Tidö-regeringens paradigmskifte. För det är som så att det som lägger grunden för en fungerande liberal demokrati är bland annat en fungerande offentlig förvaltning. Det handlar delvis om avsaknaden och motverkandet av korruption, men också av närvaron av en moralisk och etisk kompass kring vad en demokrati är och bör vara.
Och tydligen finns det en hel där ute som har en sådan kompass, och det är alla ni som måste hålla den i handen och se i vilken riktning ni måste gå när vinden blåser som hårdast. För runt om er kommer ni ha kollegor som bara är ja-sägare, som bara ser om sin egen karriär och lyder order. I flera fall kan de utgöra en majoritet. Då gäller det att kunna stå emot den biologiska reflexen att sälla sig i ledet och resa högerarmen.
Mike Enocksson, statsvetare, författare och socialdemokrat
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
