I omvärlden har sparv- och hästskitsteorin förkastats, men i Sverige harvar vi på i gamla hjulspår. Därför borde vi artikulera det uppenbara: vår självgodhet gör att vi ofta spelar i den ekonomisk-politiska gärdsgårdsserien. Till förfång för löntagarna.
När vi pratar ekonomisk politik i Sverige är utgångspunkten att tillväxten i ekonomin kommer att förbättras om skatten på höga inkomster sänks samtidigt som det blir ekonomiskt mer kostsamt att inte arbeta. De med höga inkomster behöver således en ytterligare monetär morot för att stärka ekonomin. De med låga inkomster behöver i stället en ytterligare monetär piska för att stärka ekonomin.
Varför antas det krävas mer pengar i plånboken för vissa grupper, men mindre för andra, för att öka viljan att bidra till arbete och välstånd? Varför?
Det här synsättet hämtar stöd i den så kallade nedsippringsteorin. I modern tappning ökade intresset för den här ”Trickle-down economics” i spåren av den politik som president Reagan initierade i USA i början av 1980-talet. Tanken är, som du säkert redan vet, extremt enkel: Gör politiken de rikare rikare, och de fattigare fattigare, kommer det i slutändan att gynna även de långt ner på den ekonomiska samhällsstegen. Tillväxten ökar. Alla blir vinnare. Växande inkomstskillnader gynnar de sämst ställda.
Vad skattepolitiken som gynnar de välbärgade leder till är ökade inkomstskillnader, inget annat
Ekonomen John Kenneth Galbraith uttryckte sig på det här sättet i början av 1980-talet: ”Trickle-down theory – the less than elegant metaphor that if one feeds the horse enough oats, some will pass through to the road for the sparrows.”
Så frågan blir: Har den växande mängden havre till hästarna bidragit till mer mat för sparvarna?
Med tanke på det enorma politiska genomslag som nedsippringsteorin har haft i västvärlden sedan Galbraiths citat såg dagens ljus, borde senare decenniers forskning på ett mycket entydigt sätt understödja teorins politiska riktning. Men så är det inte.
Ett färskt exempel på detta är den här artikeln (som i internationell media har uppmärksammats här, här och här). I den studeras 18 OECD-länder under 50 år. Frågan som ställs är om de sänkta eller slopade skatter för höginkomsttagare, kapitalägare och förmögna som kännetecknar det här halvseklet har resulterat i högre tillväxt och lägre arbetslöshet. Svaret är entydigt nej. Det gäller både på kort och medellång sikt. Inte heller investeringarna tar fart.
Vad skattepolitiken som gynnar de välbärgade leder till är ökade inkomstskillnader. Inget annat. Författarnas slutsats blir därför (fritt översatt): ”Den här studien visar att skattesänkningar för de mest välbärgade ökar inkomstskillnaderna, men inte förbättrar ekonomins funktionssätt. Därför ger studien tydliga bevis mot att sådana här skattesänkningar sipprar ner till de breda folklagren.” Tidvattnet lyfter inte alla båtar.
Men en svala gör ingen sommar. Faktum är att det är väldigt få seriöst genomförda studier som visar att den här typen av skattepolitik leder till ökad ekonomisk effektivitet. Däremot är det tvivelsutan så att den förda politiken har varit mycket framgångsrik i att öka inkomstskillnaderna. I takt med att det här mönstret har blivit allt svårare att förneka, har det blivit allt svårare för globala institutioner som IMF, Världsbanken och OECD att hålla fast vid att nedsippringsteorin har välgörande konsekvenser.
Inte minst gällde detta åren efter finanskrisen 2008 och eurokrisen några år senare, då inkomstskillnaderna och det ekonomiska systemets grundstruktur belystes på nya sätt. Som en konsekvens av detta har de här institutionerna – åtminstone på ytan – ändrat synsätt. Ett av de buzzwords som används för att åskådliggöra detta skifte är inkluderande, eller jämlik, tillväxt. IMF pratar om att ”trickling up, not down” är det ekonomiskt kloka. OECD:s arbete genomsyras av projektet ”Inclusive growth”. Världsbanken förkastar nedsippringsteorin och förordar en ny politisk inriktning för ”shared prosperity”.
Det har väl gått ungefär två decennier sedan den här diskussionen började ta ordentlig fart och det är drygt ett decennium sedan de ledande globala institutionerna började skruva på sina synsätt. En helt nödvändig förutsättning för den här omvändelsen har varit de månghövdade studier som visar att verklighetens ekonomier många gånger inte fungerar som nedsippringsteorin gör gällande. Detta har resulterat i en mer kvalificerad och verklighetsnära diskussion som banat väg för nya politiska infallsvinklar på svåra samhällsproblem.
Hit har vi inte kommit i Sverige. Som vanligt släpar vi långt efter den internationella forskningen och debatten i frågor avgörande för svensk ekonomi och arbetsmarknad. Om det är någon som någon gång skulle invända mot det ekonomiskt effektiva och därmed nödvändiga i att sänka skatterna för redan välbärgade, pekas personen ut som förvirrad vänsterextremist.
Möjligen är jag lite förvirrad, men jag är ingen vänsterextremist. Jag är en fackligt besjälad ekonom som bär på en stark tro på sakliga och balanserade samtal om svåra ekonomiska, politiska och moraliska frågor – frågor som många gånger belyses med en helt annan bredd i andra länder. Som Sverige fungerar i dag är det många gånger omöjligt att uppnå det.
Jag fattar, så klart, att det finns starka intressen som tjänar på att sparv- och hästskitsteorin helt dominerar det politiska samtalet, men det borde finnas motkrafter. Varför skulle du tycka att det är moraliskt önskvärt att genom sänkta skatter för de allra förmögnaste dra isär Sverige ytterligare – om det inte ens leder till något positivt för ekonomin?
Som John Kenneth Galbraith uttryckte det: ”Den konventionella visdomen skyddar oss från det smärtsamma jobbet att tänka själva.”
Daniel Lind
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
