Essä Romanen ”Käsebier erobert den Kurfürstendamm” väckte stor uppmärksamhet när den kom 1931, för att sedan falla i glömska. Jonas Nordling berättar historien om Gabriele Tergit, en orädd reporter som skildrade dekadensens Berlin under Weimarrepublikens sista tid.
Den enda bok av Gabriele Tergit som finns översatt till svenska handlar om pioners kulturhistoria. Den kom ut i början av 1970-talet, och hon hade då skrivit om olika växters historia under närmare två decennier. ”Det verkar som om blommor är mer populära än judar”, som hon själv ska ha kommenterat detta.
Intresset för pioner är måhända konstant, men fascinationen för Weimarrepubliken har ökat markant med tiden. Från Fassbinders filmatisering av Döblins ”Berlin Alexanderplatz” på 80-talet, över återupptäckten av Hans Falladas verk, till nutida succéer som Volker Kutchers Babylon Berlin-serie och Uwe Wittstocks ”Februari 33 – Litteraturens vinter”.
Gabriele Tergil är en av alla de författare som dyker upp i Wittstocks bok, vars vardag förändrades drastiskt i samma stund som Hitler tog makten och sköt republiken i sank.
Hon beskrivs som” en kortvuxen energisk kvinna” som i februari 1933 närmar sig 40. ”Hon brukar ha klotrunda glasögon och sitt mörka hår uppsatt.”
Kärleksförklaring till journalistlivet
Gabriele Tergit hette egentligen Elise Hirschman, och föddes 1894 i en välbärgad judisk industrifamilj. Mot sina föräldrars vilja valde hon dock att bli journalist i hemstaden Berlin, och blev snabbt framgångsrik som rättsreporter för välkända tidningar som Berliner Tageblatt och Weltbühne. ”Så gott som dagligen följer hon rättegångarna vid domstolen i Moabit, detta (som hon säger) ’ställe för män’. Där får man inte vara fin i kanten, för det som förhandlas där är hat, elände och alla de tragedier som är kontentan av tidens splittringar.” Gabriele Tergit menade att hon där får en bättre bild av samhället än vad någon sociologisk föreläsning skulle kunna ge.
”Hennes artiklar är vassa, roliga och mycket lästa. Hon har också hunnit skriva en roman. ”Käsebier erobert den Kurfürstendamm”, en rapp Berlinskröna, en vällustig miljöskildring av stadens alla vinklar och vrår och framför allt en kärleksförklaring till journalistlivet.
Gabriele Tergits debutroman kom ut 1931, och beskriver ett Berlin på högvarv 1929–1930. Trots dess initierade samtida skildring av en epok som tycks intressera nutiden så fanns dock boken länge endast tillgänglig på sitt originalspråk. Men 2019 kom den för första gången ut på engelska, där översättaren Sophie Duvorney dessutom håller läsaren i handen via ett ambitiöst notsystem.
I boken, som rakt översatt betyder ”Käsebier erövrar Kurfürstendamm”, sköljer historien fram i ett mycket högt tempo och med ett stort persongalleri utan någon tydlig huvudperson. En klassisk kollektivroman på så vis, men stilen är framför allt kopplad till de dåvarande tankarna om en ny saklighet inom konsten, Die Neue Sachlichkeit, med tilliten till hårdfakta och professionellt medvetande som vägvisare. Patos och realism, hand i hand.
Massans logik
Käsebier, ett kombinerat hittepå-ord för ost och öl, är namnet på en medioker sångare som plötsligt blir mannen på alla berlinares läppar. Inte för att han är bra, utan för att det är så massans logik fungerar. Hajpen kring Käsebier och den tulpanhysteri som uppstår hos investerare, skildras parallellt med övrig vardag, där spekulationsekonomin förstör det mesta, kombinerat med korruption, nepotism och inkompetens.
En betydande del av historien kretsar kring en fastighetsaffär som går snett, delvis för att byggherren inte förstår att tiorummare inte längre efterfrågas. Det farsartade bygget skildras initierat. Gabriele Tergit hade säkerligen upplevt många absurditeter i rättegångssalen, och hon var dessutom gift med en arkitekt.
Det är uppenbart att Tergit vill skildra en dekadent livsstil som är ohållbar, och med facit i hand blir boken naturligtvis ett tidsdokument som visar hur Weimarrepubliken var dömd att gå under. Berättelsen har dessutom en stark underton av sexualitet, men det är den ständigt närvarande galghumorn som framför allt gör läsningen njutbar. Som när två redaktörer på tidningen diskuterar ett färskt tips:
”Vad tycker du?”
”Jag tänker”
” Reflekterar, snarare. Du reflekterar. Trots allt, vem tänker alltjämt i våra dagar?”
” Självklart reflekterar jag. Jag skulle aldrig drömma om att tänka.”
För en gammal redaktör är det dessutom extra hjärtknipande att läsa om hur en av dem senare slutar skriva sin dagliga krönika som protest mot tidningens nedskärningar och ingen märker det. Varken läsare eller redaktionsledning.
Boken väcker stor uppmärksamhet och gör Gabriele Tergit känd. Hon planerar nu en uppföljare: Effingers, en stor släktkrönika om en judisk-tysk familj. Men nazisternas diktatur står samtidigt för dörren, de kan när som helst ta över makten. Lördagen 25 februari 1933 befinner Gabriele Tergit sig på Weltbühnes redaktion, enligt Uwe Witterstock. Samtalsämnet för dagen handlar om att fly eller ej, och hon har en bestämd uppfattning:
”Jag stannar definitivt här. När historia skapas måste man ju bevaka skeendet.”
Lämnade Tyskland
Två veckor senare sparkar en grupp från SA på Gabriele Tergits dörr, med en arresteringsorder från självaste Göring. Hennes man, arkitekten Heinrich Riefenberg, vägrar dock öppna dörren som han dessutom låtit bepansra. Gabriele Tergit ringer samtidigt en åklagare hon lärt känna som rättsreporter. Denne åklagare är visserligen också nazist, men han håller med om att det är polisens jobb att arrestera misstänkta, inte Hitlers stormtruppers. Poliser tillkallas till lägenheten och en kompromiss leder till att SA:s gruppledare endast får genomföra en husrannsakan tillsammans med polis. Det hela utvecklas till en fars, enligt Uwe Wittstock:
”En polis inspekterar parets kaktussamling, burfåglarna samt Reifenbergs arkitektkontor och drar slutsatsen: ’Det här är inga kommunister’. När de andra poliserna klampar in i barnkammaren befaller den fyraårige sonen från sin säng: ’Ut härifrån nu!’, en order som genast åtföljs.”
Efter denna händelse bestämmer sig dock Gabriele Tergit för att lämna Tyskland. Formellt åker hon med sin son på skidsemester i Tjeckoslovakien, men efter en tid i Prag reser de till Palestina. 1938 flyttar Gabriele Tergit till London där hon blir kvar resten av sitt liv. 1951 kommer till slut hennes magnus opus ”Effinger” ut, men boken får ingen större publik i Västtyskland. Den översätts inte till engelska. Gabriele Tergit engagerar sig i PEN, och börjar skriva växthistoria. Först på 70-talet återupptäcks hennes verk, och boken om Käsebier ges åter ut på tyska som en start på det uppvaknande intresset för Weimartiden.
Gabriele Tergit avlider i London 1982. I Berlin finns numera en gata med hennes namn.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.