Film Kan Kingdom of the Planet of the Apes mäta sig med originalfilmen? Jon Andersson har sett den nya filmen om Apornas planet som har premiär i dag, onsdag.
Huvudkaraktären George Taylor, gestaltad av Charlton Heston ,sitter på knä på stranden och svär åt ett oidentifierbart föremål ovanför honom.
“You maniacs you finally did it. You blew it up. Damn you. Damn you all to hell.”
Föremålet visar sig vara Frihetsgudinnan och det går plötsligt upp för Hestons karaktär att han hela tiden befunnit sig på jorden och aldrig på någon annan planet. Det är människorna själva som förstört planeten och nästan helt utrotat sig själva.
Speglar rädsla för kärnvapenkrig
Slutscenen i den första Apornas planet-filmen är nästan lika stark i dag som när filmen först kom 1968. Scenen är som ett eko av den rädsla för kärnvapenkrig som var stor under den här tiden. Men den skulle lika gärna kunna säga något om vår tid, med ett överhängande klimathot och en pånyttfödd oro för ett kärnvapenkrig i kölvattnet av Rysslands invasion av Ukraina.
Sagan om Apornas planet började fem år tidigare – 1963 – då den franske författaren Pierre Boulle kom ut med en roman med samma namn. Boken handlar om tre upptäcktsresande som kommer till en planet där apor styr över människor. Den amerikanske filmproducenten Arthur P. Jacobs köpte filmrättigheterna och fem år efter boken kom Hollywoodfilmen Apornas planet med Charlton Heston ut. I filmversionen hade delar av Boulles historia ändrats. Slutet som avslöjar att hela filmen utspelat sig på jorden var till exempel nytt.
Fyra uppföljare
Filmen fick totalt fyra uppföljare där striden mellan apor och människor skildras på olika sätt. Många har dragit liknelser mellan filmernas tematik och samhällsfrågor som rasism och djurs rättigheter. De första två filmerna präglades också till stor del av kalla kriget och debatten kring kärnvapen.
Efter filmerna på 70-talet påbörjades flera projekt med att göra ytterligare filmer och såväl Arnold Schwarzenegger som James Cameron var involverade i projekt som aldrig blev något. Det dröjde ända till 2001 då det till slut gjordes en ny Apornas planet-film. Tim Burton stod för regin och Charlton Hestons gamla roll som en astronaut som kommit till en främmande planet spelades av Mark Wahlberg. Filmen var till stor del en besvikelse och klarade inte av att leva upp till originalet. Det oväntade slutet gör dock filmen trots allt värd att se.
Fantastiska visuella effekter
Den senaste filmen Kingdom of the Planet of the Apes som har premiär i dag, är den fjärde i en ny filmserie som påbörjades 2011. Den första filmen Apornas planet: (r)evolution (2011) har många likheter med den fjärde filmen i originalserien Erövringen av apornas planet (1972). Precis som i föregångaren kretsar Apornas planet: (r)evolution kring apan Caesar som leder ett uppror mot människorna.
Efter Apornas planet: (r)evolution har det gjorts ytterligare två filmer om Caesar och hans kamp för apornas frihet. Filmseriens stora behållning har varit en kombination av de fantastiska visuella effekterna och Andy Serkis fina gestaltning av Caesar.
Det politiska budskapet från 60- och 70-talsfilmerna har dock ofta stått i skuggan för action och mer simpla budskap som kampen mellan onda människor och goda apor, goda apor mot onda apor etc. Det gäller inte minst den tredje filmen i serien Apornas planet: Striden, där Caesar kämpar mot en galen officer, spelad av Woody Harrelson.
Mer politiskt budskap
Det är därför glädjande att den nya filmen följer traditionen från de första filmerna med ett mer politiskt budskap. I Kingdom of the Planet of the Apes har det gått 300 år sedan Caesar ledde aporna och han har nu blivit en mytisk gestalt som tillbeds och dyrkas likt en Jesus eller Muhammed. Förutom den religiösa tematiken tar filmen också upp andra frågor, som vad tillgången till vapen kan göra för få makt och vad skriftspråket har betytt för den mänskliga utvecklingen.
Den här gången står striden mellan den onde apkungen Proximus Caesar och den unge schimpansen Noa. Mitt i striden befinner sig också Mae, en av de få människor som fortfarande är på samma intellektuella nivå som aporna. De flesta människor har nämligen tappat talförmågan och beskrivs i filmen som boskapsliknande hjordar.
Kan inte mäta sig med originalet
De visuella effekterna är precis som i de andra filmerna utöver det vanliga. Det öde landskapet, bestående av gräsbevuxna och sedan länge övergivna skyskrapor, som Noa färdas i är imponerande. Detsamma gäller det arbetsläger som Proximus skapat i en övergiven militärbas. Aporna är också som vanligt fantastiskt gjorda.
Jämför man med den första filmen från 1968 är det ganska tydligt att de gamla apkostymerna inte klarat tidens tand. Men även om de visuella effekterna förbättrats avsevärt sedan 60-talet så kan Kingdom of the Planet of the Apes inte mäta sig med det starka budskapet från slutscenen i originalfilmen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
