Brännvinskungen och den tidiga arbetarrörelsen

Håkans Hörna Håkan A Bengtsson skriver om LO Smith, Ringrörelsen och varför arbetarrörelsen inte jublade när brännvinskungen gick bort.

Vad är det för skäggprydd gubbe på Absolut Vodka-flaskorna? Jag hade själv inte reflekterat över detta förrän jag besökte Carlshälls gård på Långholmen i Stockholm. Och förstod att han hette Lars Olsson Smith, eller LO Smith, men att han framför allt känd var känd som ”Brännvinskungen”. Han lanserade ”Absolut Rent Brännvin”, som senare blev ”Renat Brännvin”. Eller kort och gott ”Renat”, länge en storsäljare på Systemet. Renat fanns alltid nära till hands under disken, lätt greppbar medelst en liten böj, som Cornelis Vreeswijk skrev och sjöng om i ”En halv böj blues”, den var, heter det, ”upptecknad vid Systembolags-personalens påskfest 1977”.

Men han sjunger i och för sig om Explorer och inte om Renat.

1979 lanserades ”Absolut Vodka”, som blev en osannolik internationell storsäljare. Med LO Smiths nuna på flaskorna. Om hans insats som brännvinskung ändå är någorlunda bekant är hans roll i den unga och trevande arbetarrörelsen förpassad till historiens dimridåer. Själv har jag åtminstone sett en livs levande människa agera som Smith, när jag tog båten från stadshuskajen till Carlshälls gård för att äta julbord. Fokus i det där uppträdandet låg förstås på brännvinet. LO Smith var en spritentreprenör och förnyare av rang. Och Carlshälls gård blev familjen Smiths sommarresidens från 1873. Inte långt från Reimersholme där han anlade sitt destilleri.

LO Smith var enligt en tidig ”Kort lefvernesbeskrifning” från 1878 en ”selfmade man”. Uppväxt i Blekinge under små omständigheter kom hans far på obestånd. Men konsul Smith i Karlshamn tog honom under sina vingars beskydd, och han bytte nu till ett nytt efternamn. Väl i Stockholm skulle han alltså bli rik på sprit. Han var på sin tid en synnerligen känd och betydelsefull företagare. Under en tid då Sveriges resa från ett fattigt jordbrukarsamhälle till ett utvecklat industrisamhälle tog sin början, och sedermera vad vi kan kalla ett välfärdssamhälle.

Svenskarna och spriten är en komplicerad och problematisk historia. Redan Heliga Birgitta varnade för svenskarnas sedvänja att inte lämna bordet ”förrän de är som grymtande svin”. Och på 1800-talet konsumerade svensken i genomsnitt ett par flaskor sprit i veckan. På många håll betaldes en del av lönen ut i alkohol. Tidningen ”Fäderneslandet” pekade ut spriten som ”Sveriges Farligaste Fiende”.

Inte någon vacker syn

Nykterhetsrörelsen blir senare en av våra stora folkrörelser. Det fanns ett politiskt tryck att komma till rätta med ”husbehovsbränneriet” varför brännvinsproduktionen reglerades. Det krävdes nu tillstånd att få tillverka sprit. Riksdagen uppmanade städerna att bilda krogbolag där vinsten skulle gå till stadskassorna, kommunala utskänkningsbolag och systembolag upprättades. Den restriktiva svenska alkoholpolitiken är inte något nytt påfund.

Men LO Smith hade fått korn på en ny teknik, vid ett besök i Frankrike. Hans destilleringsteknik tog bort smaken av finkel. Han kunde nu producera brännvin som var billigare ­– och mer välsmakande. LO Smith konkurrensutsatte på så sätt stadens egna brännerier. Med rådande regelverk kunde han inte sälja sin sprit i Stockholms stad. Han fabrik upprättades på Reimersholme men han sålde sedan spriten på Fjäderholmarna, som inte låg i Stockholms stad. Sedan ordnade och bekostade han båttransporter som gick ditt i skytteltrafik. Väl tillbaka i Stockholm fick alla betala ett öre i hamnavgift. Den var LO Smith själv mer än villig att betala. Och försäljningen rakade i höjden. Under ett år såldes en och halv miljon liter brännvin på Fjäderholmarna. Så LO Smith införskaffade och betalade i så fall åtskilliga ettöringar.

Enligt den socialdemokratiske agitatorn August Palm, som själv gjorde ett besök på Fjäderholmarna, var det inte någon vacker syn:

”Dessa sorgligt beryktade Smithska brännvinstransporter. I sanning den mest upprörande syn jag någon sett! Resan dit ut gick väl an, men därifrån – vilket svineri! Vilken djuriskhet. En del var så berusade redan vid avgången att de på återresan var så dödfulla att man inte trodde de skulle överleva.”

I ”L.O. Smith och arbetarerörelsen i Stockholm” från 1883 frågar sig Alb. Törnblom om arbetarna har ”mer nytta af sina penningar genom att lägga dom på Fjärderholmarne”. För även om LO Smith lanserade sig själv som arbetarnas vän, var det fullt rimligt att hävda att ”hr Smith arbetar i eget intressen och ej av intresse för arbetarnas bästa, och om jag blir öfverbevisad om, att ha orätt, skall jag genast taga mina ord tillbaka”.

Detta utspelade sig alltså när den svenska industrialiseringen började skjuta fart. De sociala förhållandena och levnadsbetingelserna i de framväxande städerna var hårda, ja brutala. ”Den sociala frågan” blev allt mer akut och pockade på politiska åtgärder. En arbetarrörelse börjar så smått ta form. Och med den en kamp om makten och ledningen över den framväxande arbetarklassen. Bland annat mellan LO Smith och August Palm.

Palm hade återvänt från sina gesällvandringar i Danmark och Tyskland och reste runt i landet och agiterade för klassmässig organisering av arbetarklassen i fackföreningar och att arbetarna behövde ett nytt politiskt parti, ett arbetarparti. LO Smith däremot var inte socialist utan liberal, men anhängare av sociala reformer. Och argumenterade och verkade för arbetarringar för att arbetarna skulle köpa billigare varor via gemensamma inköp. Låga löner och inkomster la band på konsumtionen, även på alkoholinköpen – av LO Smiths eget brännvin. Behoven och efterfrågan översteg betalningsförmågan, lönerna var låga och levnadsomkostnaderna höga. Den insikten blev sedan grundvalen för en ny ekonomisk politik, men det skulle dröja till en bit in på 1900-talet innan den fick genomslag. LO Smith stödde bildandet av arbetarringar.

Redan 1881 bildades ”Arbetarnes ring” i Stockholm som för att pressa ned arbetarnas levnadsomkostnader. Den fick en stor uppslutning bland arbetarna i huvudstaden. Bakom kulisserna fanns alltså LO Smith som förstås också hoppades på en ny försäljningskanal för sitt brännvin. Ringrörelsen spreds till en rad andra städer.

”Aktiebolaget Arbetarnes ring” skulle enligt bolagsordningen verka ”genom inrättande af ångkök och annorledes bereda och försälja matvaror samt andra levnadsförnödenheter, huvudsakligen för arbetarklassen”. Men också ”åt arbetarklassen förmedla anskaffande af egna bostäder”. Samt ”att bereda kroppsarbetare tillfälle till åhörande af för dem lämpade föreläsning och till bevistande af lärokurser i angelägnaste läroämnen äfvensom att i övrigt bereda dem tillfälle till intellektuel utveckling”.  Alltså en tidig föregångare till konsumentkooperationen (även om ringen var ett aktiebolag och inte en ekonomisk förening), bostadskooperationen och folkbildningen.

Ringrörelsen

I sammanhanget kan nämnas att Anton Nyströms ”arbetareförbund” såg som sin främsta uppgift att bekämpa socialismen. Nyström ville se och verkade för en liberal arbetarrörelse, och satte bildningen före ”magfrågan”, moralen före maten. Organisering och klasskamp var inte Nyströms eller LO Smiths melodi.

LO Smith hade varit i Storbritannien och inspirerats av de kooperativa idéerna och den starka kooperativa rörelsen i England. Till att börja med tyckte han att det var ”något socialistiskt över hela tanken som han inte gillar”, skriver Pelle Berglund i den omfångsrika men aningen spretiga”Brännvinskungen. Berättelsen om LO Smith” (Näringslivshistoria). Men sedan anammade han ändå idén och var med bildade Arbetarnes ring. Han första reaktion var kanske inte helt fel heller. Kooperativen verkade på en marknad, men hade en demokratisk styrelseform och ett kollektivt ägande. De skulle gynna medlemmarna genom låga priser och återbäring. Vinsten gick inte till någon aktieägare. Och mellanhänderna kunde inte skära emellan på samma sätt som i den privata handeln. Som också skadade ett beroendeförhållande genom sin kreditgivning.

”Ringrörelsen” var ett förebud till Kooperativa förbundet (KF) 1899, som samlade och sög upp många de kooperativ som bildats i ett större kooperativt paraply, däribland några av ringarna. Och senare startade Hyresgäströrelsen HSB för att bygga bra och billiga bostäder i kooperativ form.

Inledningsvis samlande arbetarringens möte fler arbetare än August Palms agitationsmöten. När Arbetarnas ring bildades i Stockholm samlades tusentals arbetare i Lill-Jansskogen. August Palm dök upp för att sälja sin tidning ”Folkviljan”. Efter handgemäng tog LO Smith hans tidningar ifrån honom.

Men i det långa loppet skulle arbetarringarna inte överleva. Och August Palm och socialisterna vann striden.

Det krävdes också en klassmässig organisering i fackliga organisationer som utmanade arbetsgivarmakten. Det räckte inte med sänkta priser på varor utan behövdes också kamp för högre löner och bättre arbetsvillkor, inte minst kortare arbetstid. Bildningen i all ära men behovet av materiella förbättringar var skriande. Hjalmar Brantings tal i Gävle 1886 om varför arbetarrörelsen måste bli socialistisk markerade detta skifte i den svenska arbetarrörelsen. Samtidigt kom de kooperativa och klassbaserade organisationerna att leva och verka sida vid sida. Även om det fanns en spänning och en produktiv friktion mellan kooperatörer och statssocialister. Tage Erlander uttrycker sig lite skeptiskt till de kooperativa ideologerna i sina memoarer. Men folkhemmet kom att bygga på en stark men inte överstark stat och ett starkt civilt samhälle, som förenade två ben i den socialistiska idétraditionen, den frihetliga och den planhushållande. En svår balansgång. Men i sina mest produktiva skeden en framgångsrik kombination.

Det hör till historien att LO Smith hade lärt känna Hjalmar Brantings far. Familjen Branting var ofta på besök på Carlshäll där en ung Hjalmar Branting kunde leva fritt under sommarvistelserna.

Socialismen jublar inte

Vid LO Smiths död 1913 hade KF tagit över stafettpinnen från ringrörelsen. LO hade börjat återhämta sig efter från Storstrejken 1909.  Året därpå skulle Socialdemokraterna bli det största partiet i andra kammaren och ta över rollen som det största vänsterpartiet från liberalerna. Men vid Brännvinskungens bortgång skrev ändå ”Socialdemokraten”: ”Att Lo Smith är död jublar inte socialismen över. Smith hör inte till de fiender den hatar, för han hatade och föraktade aldrig den klass han kom från. Socialdemokratin erkänner villigt hans storstilade förmåga och höga syften vid hans bår.”
Vad som sedan hände med de olika Arbetarringarna är inte lätt att kartlägga. Erfarenheterna och berättelserna blir vaga när de som var med dör och försvinner. Om inte historien dokumenteras. Kanske flyttade många som var aktiva i ringarna över sitt engagemang till andra rörelser och föreningar?

I Eskilstuna finns en minnestavla av gjutjärn med texten “Arbetarnes Ring i Eskilstuna. Stiftad 12/8 1883. Sällskapet reste detta minnesmärke den 17 aug. 1884”. På minnessten finns symbolen “sméstan”, med ett kugghjul, städ och en hand som håller en hammare. Den står alltså kvar där än i dag. Som ett minne från en svunnen tid.

Arbetarnas ring som bildades vid Motala verkstad började sälja sill och fotogen till arbetarna. Flera kooperativ bildades just genom att arbetarna gick samman och delade på en tunna sill. Ringen i Motala levde vidare på egen hand ändå till 1920 då den gick upp i Kooperativa förbundet.

Kooperativa förbundet hade en tydligare och mer sammanhållen kooperativ idé, och var en ekonomisk förening. KF eller Konsum blev oerhört framgångsrikt. Jag handlade själv på ”kooperativa” som det hette i min barndom. Vi hade också två privata handlare i byn. Men ”Koopra” var störst. Vi hade Vår Kokbok hemma, vi läste Vi och samlade på kvitton. På 1970-talet var KF Nordens största koncern räknat till antalet anställda. Men i dag är KF eller Coop långt ifrån sitt storslagna forna jag. Och man har släppt sitt gamla varumärke Konsum och oändlighetssymbolen. Inget varar för evigt. Inte ens ikoniska symboler. Och nu har Sara Kristoffersson gett ut boken ”Det förlorade paradiset. Berättelsen om Konsums uppgång och fall”. En intressant studie av en framgångsrik rörelse och idé som var med och formade folkhemmet. Kommer KF vandra samma väg som LO Smiths Arbetarringar? Vi får väl se.

Samtidigt finns starka kooperativa aktörer i en rad sektorer. Som bostadskooperationen och de ömsesidiga försäkringsbolagen (en särskild gemensam företagsform). Svensk Kooperation gör regelbundet en sammanställning av de kooperativa företagen i Sverige. 2021 hade de 100 största ekonomiska föreningarna och ömsesidiga bolagen en sammanlagd omsättning på 532 miljarder kronor och nästan 100 000 personer anställda.

Men av de kooperativa bagerier som bildades runt förra sekelskiftet finns bara ett kvar. Som en liten gallisk by omgiven av privata aktörer och stora koncerner. Östra Bageriföreningen i Halmstad har överlevt allt sedan arbetarna på öster i stan bildade föreningen 1899. Östras brödbussar åkte runt i hela kommunen i min ungdom. När klockan ringde fick jag springa dit och köpa färskt bröd och ibland en liten tablettask. Östras är Sveriges äldsta och enda kvarvarande kooperativa bageriförening. Och det går bra. Föreningen har nästan 13 000 medlemmar och 130 anställda. Östras sponsrar Halmstads Bollklubb och finns i år på klubbens matchtröjor. Och Östras bröd säljs över hela landet. Kanske är det ändå en ödets ironi att Östras bröd säljs på ICA och inte i Coops butiker. Kooperationens vägar är uppenbarligen outgrundliga och ibland överraskande. Så har det väl varit i urminnes tider. I varje fall sedan LO Smiths dagar.

Håkan A Bengtsson