Hånfull framställning av högre utbildning

Utbildningspolitik Med Mats Persson som utbildningsminister behöver Mattias Karlsson inte ens göra jobbet själv. Det skriver Peter Pagin, professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet.

För tre år sedan skrev jag en artikel med titeln ”Mattias Karlsson som utbildningsminister”. Den publicerades här, i Dagens Arena, 13 april 2021. Bakgrunden var att Liberalernas partiråd den 28 mars beslutat att ställa sig positiva till att budgetförhandla med SD. Detta innebar att risken för en högerregering med deltagande av, eller stöd från, SD, blev avsevärt högre. Min artikel handlade om vad man kunde vänta sig för den akademiska friheten under en sådan regering och byggde bland annat på tidigare ageranden av SD i riksdagen samt uttalanden från Mattias Karlsson om partiets planerade ”närvaro” i den högre utbildningen. Jag gick bland annat igenom hur Karlsson skulle bära sig åt för att till exempel lägga ner genusvetenskap, vilket SD tidigare motionerat för i riksdagen. Jag noterade bland annat regeringens makt att ändra sammansättningen av lärosätenas styrelser. Rubriken, med idén att Karlsson skulle bli utbildningsminister, relaterade till en reell möjlighet men utgjorde också en tankefigur för utbildningspolitik under SD:s inflytande. Hur har det gått?

SD fick stort inflytande

Hösten 2022 fick vi en första del av facit, med högerns valseger och med Tidöavtalet. SD stannade utanför regeringen men fick i gengäld mycket stort inflytande över regeringens politik. Detta gäller inte minst klimatpolitiken, där SD:s motstånd lett till tillbakadragna klimatåtgärder och ökade utsläpp av växthusgaser.

Under Perssons ledning har ett antal beslut fattats som med rätta kritiserats för att hota eller inskränka den akademiska friheten.

Liksom för klimatpolitiken fick Liberalerna ansvar för utbildnings- och forskningspolitiken. Utbildningsminister blev Mats Persson, själv med doktorsexamen i ekonomisk historia från Lund 2015. Han röstade av allt att döma med majoriteten i partirådets beslut 28 mars 2021. Under Perssons ledning har sedan ett antal beslut fattats eller aviserats som med rätta kritiserats för att hota eller direkt inskränka den akademiska friheten.

Ett av dessa var tillsättandet i januari 2023 av en UKÄ-utredning om akademisk frihet, närmare bestämt om högskolornas arbete med akademisk frihet. Detta innebär alltså att akademisk frihet, som ämne för denna utredning, inte innefattar lärosätenas relation till staten eller regeringen, vilken inte ses som problematisk, utan endast det som lärosätena själva styr över. Utredningen tillsattes efter en debatt om så kallad cancelkultur på universiteten. Som Åsa Wikforss påpekade i DN så finns det skäl att tro att förekomsten av en cancelkultur på svenska universitet och högskolor kraftigt överdrivits av Persson. UKÄ ska presentera sin utredning 15 maj i år. Vi kan befara att vad än utredningen visar, så kommer den tas till intäkt för att inrätta nya kontrollfunktioner för styrning av lärosätena, föregivet att ”skydda” den akademiska friheten från just studenter, lärare och forskare. Resultatet blir alltså minskad autonomi i den akademiska frihetens namn.

Kalkylerad förkortning 

Ett annat exempel var det plötsliga beslutet 27 april 2023 att de nya styrelserna för universitet och högskolor inte skulle ha den sedvanliga mandatperioden om tre år utan istället endast 17 månader. Till nästa styrelsetillsättning skulle kriterierna för att ingå och processen för urval ses över. Detta motiverades med att ökande behov av säkerhetskompetens inom högskolan. Men som Shirin Ahlbäck Öberg påpekade i UNT behöver sådan kompetens inte finnas just i styrelsen. Tvärtom verkar förkortningen vara kalkylerad så att nya styrelser kan tillsättas innan nästa riksdagsval och då ske i enlighet med Tidöpartiernas värderingar. Syftet skulle förstås vara att ge en ny inriktning till styrelsernas och därmed lärosätenas verksamhet.

Det är en mycket omfattande nedskärning, och en tydlig signal om inställningen till folkbildning.

Nästa exempel är den plötsliga indragningen, 22 juni 2023, av finansiering av utvecklingsforskning. Detta skedde mitt under pågående ansökningsperiod hos Vetenskapsrådet. Finansieringen, 180 miljoner kronor, var en del av biståndsbudgeten, och biståndsminister Johan Forssell förklarade att pengarna behövdes till stöd för Ukraina. Varför just medlen till detta anslag helt skulle gå till Ukraina motiverades inte. Det är rimligt att tro att det var för att utvecklingsforskning ogillas av SD.

I september 2023 meddelade sedan Mats Persson att regeringen skär ner anslaget till studieförbunden med en halv miljard 2026, motsvarande 28 procent, och med en kvarts miljard redan 2024. Det är en mycket omfattande nedskärning, och en tydlig signal om inställningen till folkbildning.

Populistiskt och hånfullt

Det senaste exemplet kom med Mats Perssons debattartikel i SvD den 9 april. Där aviseras att anslagen till fristående kurser och distanskurser ska sänkas i nästkommande budget medan anslagen till tekniska och medicinska utbildningar ska höjas. Om detta utspel finns mycket att säga. Dels gäller det presentationen av utbildningen. Persson exemplifierar situationen på följande sätt:

”Socialdemokraterna har sedan länge en dogmatisk syn kring att det viktiga är att så många som möjligt går en utbildning som har en akademisk stämpel. Det har resulterat i att man i dag kan läsa kurser i ölkunskap, vinkunskap eller hundens beteende­biologi på svenska lärosäten. Många människor ställer sig frågan om det verkligen är rimligt att skatte­betalarna finansierar kurser som lika gärna kan ges av andra än lärosäten. Är det rimligt att prioritera vad som uppfattas som hobby­liknande kurser i högskolan i ett läge när sjukvården och industrin skriker efter kompetens?”

Detta är en populistisk och hånfull framställning av högre utbildning, i samma anda som Viktor Orbáns uttalande i Ungern 2012 att ”utbildningssystemet producerat folk med värdelös kunskap men inte tillräckligt många truckförare och montörer” (Times Higher Education 2017), vilket följdes av stora neddragningar av anslagen till högre utbildning. Persson noterar inte att till exempel vinkunskap ingår i Umeå universitets utbildning i kostvetenskap. Pressad flera gånger av Katarina von Arndt i Ekots lördagsintervju undviker han att stå för att just dessa kurser, som han själv pekat ut som exempel, är hobbyliknande, men avslutar ändå med att säga att antalet hobbyliknande kurser ska minska.

Behöver inte göra jobbet

Dels gäller det resonemanget. Persson glider lättvindigt mellan fristående kurser och distanskurser, vilket är särskilt försåtligt då han framhåller den låga genomströmningen hos distanskurserna. En distanskurs läses på distans, det vill säga utan fysisk närvaro på lärosätet, och är alltså tillgänglig från hela världen. En fristående kurs är helt enkelt en kurs som inte ingår i ett program med specifik examen, som psykologprogrammet, men som kan inräknas i en generell examen som en fil.kand. Fristående kurser är en väsentlig del av utbildningsutbudet, framför allt inom humaniora och samhällsvetenskap. Att skära ner antalet sådana kurser minskar studenternas frihet att välja studier men inkräktar också på lärosätenas autonomi när det gäller beslut om utbildning, båda viktiga delar av den akademiska friheten. I intervjun backade Persson till sist från påståendet att han avser att direkt minska antalet kurser av visst slag, utan talade istället om att minska anslagen till lärosäten som erbjuder sådana kurser.

Trots att forskning och högre utbildning inte ingår i Tidöavtalet växer hoten mot lärosätenas redan begränsade autonomi.

Perssons artikel och intervju har väckt en proteststorm. Påpekanden om faktafel och bildningsförakt, framhållanden av de fria kursernas stora betydelse och kvalitet har kommit i flera dagstidningar, bland annat DN, SvD och Dagens Arena, från universitetslektorer, dekaner, Sveriges förenade studentkårer, enskilda akademiker med flera. Jag har här velat framhålla det övergripande mönstret i Perssons och den nuvarande regeringens agerande när det gäller forskning och högre utbildning. Trots att forskning och högre utbildning inte ingår i Tidöavtalet växer hoten mot lärosätenas redan begränsade autonomi. Hoten växer också mot forskning och utbildning inom humaniora och samhällsvetenskap, det vill säga de områden som tenderar att kontrolleras hårdast under repressiva regimer. Och Mattias Karlsson behöver inte ens göra jobbet själv.