Arbetstidsförkortning Kortare arbetstid är en del av omställningen till ekologisk hållbarhet. Omställningen är inte en fråga om kostnader; att ”rädda världen” handlar inte om att satsa resurser utan att spara. Inte satsa utan sansa oss, skriver Christer Sanne.
Kortare arbetstid är på allas läppar. Det är lite förvånande eftersom så många klagar över dyrtider men hemarbetandet under pandemin gav nya impulser. I vården handlar det ofta om orimliga arbetskrav. Andra ser det som en trivselfråga, ett sätt att få ihop livspusslet vilket egentligen är absurt eftersom vi aldrig haft mer teknik för att spara tid än idag.
Men vi borde lyfta blicken för här ryms också vår verkliga ödesfråga: att ställa om till hållbarhet. Då är det bästa vi kan göra att jobba mindre. Som vi nu jobbar är vi för effektiva för vårt eget bästa. Det blir för många prylar, för mycket resor och för stora bostäder. Med effektivare maskiner, nya material, mer kunskaper, bättre organisation osv. får vi mycket mer gjort per timme. En oupphörlig, ofantlig tillväxt i produktivitet har gjort arbetet minst dubbelt så effektivt sedan vi införde 40-timmarsveckan för 50 år sedan. Löner och konsumtion skenar. Knapphet har bytts mot överflöd. Inte för alla men för folkhushållet. Utvecklingen har bytt tecken.
Baksidan av det är att vi tullar ohållbart på naturens resurser. Vi ser förtecknen idag men den verkliga krisen kommer när hettan tar över, vattnet sinar, skördarna uteblir och många miljoner människor måste röra sig i folkomflyttningar som skapar stora konflikter.
Sysselsättning till vilket pris som helst
Om det är vad som väntar – vad gör vi? Ärligt talat nästan ingenting. De flesta gnetar på och yvs över sina sunda ”hållbara” vanor men samtidigt öppnas nya fabriker och gruvor och flygplatser. Man planerar för dubbelt så mycket el. Det är ingen ”omställning”. Att ”ställa om” kräver en synvända. Uppgiften är inte längre att övervinna knappheten utan att hantera ett överskott på ett klokt sätt. Luckorna av fattigdom måste täckas men det gör vi inte genom att producera ännu mer.
Men för de som talar ”ekonomiska” är knappheten fortfarande axeltappen som allt roterar kring. För dem – och deras följare i politiken och media – förblir människor giriga efter mer. Behoven är omättliga. Tänker man så vill man använda alla resurser. Effektivt. Jorden och skogen och vattenkraften ska komma till nytta. Framför allt ska människorna användas. De är arbetskraft och alla ska arbeta ”full tid”. Folk måste tubbas att arbeta. De unga och oskolade ska göras ”anställningsbara”. Något annat vore missbruk av resurser. Och man försöker lägga landet tillrätta, för att kapitalet ska stanna här (eller lockas hit) och ”skapa arbete”.
Jobbskatteavdrag har varit en favoritåtgärd för att få människor att jobba mer men resultatet är osäkert – studier visar att mycket få råder över sin tid och låter sig påverkas.
Här finns ändå en märklig ambivalens. Tidvis bekymrar man sig för hur alla ska ”sysselsättas” (som man säger). På 80-talet fruktade man automatisering och robotisering. Sedan kom digitalisering och nu AI. Farhågor om arbetslöshet har fyllt media. Förståsigpåare har invänt att det kommer nya jobb och ytligt sett har de fått rätt. Samtidigt talar rapporter om meningslösa ”bullshit jobs”, om hur allt fler människor förs undan i fåfänga studier, ”åtgärder” och bidragsberoende. Och ökande vantrivsel i samhället med lavinartat växande psykisk ohälsa.
Samma debatt som för 100 år sedan
Svenskt Näringslivs debattartikel ”35-timmarsvecka skulle vara förödande för ekonomin” går snarare på linjen att det är ont om arbetskraft men betonar också hur mycket en reform skulle ”kosta”. Man gör alltså en framskrivning allt-annat-lika och ser varje förändring som en förlust. Tonläget är högt, kanske för att man inser att det vore en reform utan returrätt.
Kortare arbetstid kan tyckas vara en bisak i politiken men två gånger har det redan varit mitt i fokus. När arbetarna organiserade sig i Sverige för 150 år sedan var 8 timmars arbetsdag en lika viktig fråga som rösträtten. Och 1918, efter revolutioner i både Tyskland och Ryssland, mullrade det i Sverige innan riksdagen beslöt om 8-timmarsdagen (som ändå bara gällde en minoritet av de anställda).
Det är populärt att hävda att man kan organisera om arbetet, banta i byråkratin osv. Vän av ordningen undrar varför inte det redan skett.
Historien är också lärorik. Så länge arbetarrörelsen drev på för kortare arbetstid – dvs. fram till 1973! – fanns en vision om ”ett rikt mänskligt liv”, en balans mellan arbete och fri tid för livets andra sidor. Några pläderade för ”det goda arbetet” men man stannar för ett effektivt arbete som skulle bädda för en rikare fritid. Och när 8-timmarsdagen debatterades – i en föredömlig, vidsynt och klargörande utredning! – så känns mycket igen från idag. Man inser att en reform påverkar ”nationalinkomsten” och lagrådet (men inte arbetarna själva) bekymrar sig för om arbetarna har råd. Man lyfter både skyldigheter och rättigheter: med 8 timmar har man gjort ”sin plikt mot samhället” men då har man också rätt till en skälig utkomst. Det sista får t o m stöd i en påvlig utsaga om att arbetssäljarens grundläggande behov måste trumfa arbetsköparens ”rätt till ett liv i överflöd”. Samma sak kunde sägas idag när tillgångarna sugs upp mot samhällets topp!
”Har vi råd att inte ha mer fritid?”
Idag kan kortare arbetstid för tredje gången bli en avgörande fråga genom att bidra till en omställning till ekologisk hållbarhet. Vi kan bestämma oss för att jobba mindre och konsumera mindre för att ”rädda jorden”. Inte i ett grandiost svep utan stegvis, i takt med ökande produktivitet, utan att sänka lönerna. Vi ska inte driva vidare i tillväxtfåran mot högre löner och större konsumtion utan förtöja oss i strömmen och ta vara på en ökad fritid. Det är den allra viktigaste omställning vi kan göra.
Det handlar alltså om att ändra riktning. Löneutrymmet som produktivitetsökningen ger utnyttjas till att minska arbetsvolymen istället för att som nu öka produktionen. Löneutrymmet och reformtakten kan också öka genom en högre löneandel av förädlingsvärdet; de senaste decennierna har det minskat och vinstandelen ökat. Det är dock en annan fråga.
Vi ska inte heller investera i nya fabriker (och gruvor) som spottar ut ännu mer prylar (från naturresurser som borde sparas). För att bli mer hållbara kommer vi att behöva bygga en del infrastruktur och underhålla det vi har. Men därutöver borde vi satsa på sådant som ger avkastning i form av glädje och skönhet och visdom. Och en återställd natur. Det är tankar som även avspeglas i arbetstidsutredningar under 1900-talet. ”Har vi råd att inte ha mer fritid?” frågar sig dåvarande utredaren Ernst Michanek för att betona att välfärd är mer än bara pengar.
Missar poängen
Nu måste vi bryta oss ur effektivitetsfällan och knapphetstänkandet. Det är också grundbulten i Keynes berömda essä där han förutspådde att vi skulle klara oss med 15 timmars arbete i veckan. Om hundra år från 1930 – vi är nästan där nu tidsmässigt! Essän är lättsam i tonen; här talas om ”den gamle Adam i oss” som kan få svårt att vänja sig av med jobbandet. I så måtto tycks han ha fått rätt.
I Sverige kan vi hämta inspiration från t ex socialdemokratins store visionär Ernst Wigforss. Eller högermannen Staffan Burenstam Linder eller fritänkaren Gunnar Adler Karlsson.
Motståndare till arbetstidsförkortning målar ofta upp en ”halmdocka”, en övergång i ett steg från 40 till 30 timmar med formidabla problem att fylla upp med människor, kompetens och pengar (skatter) för en fjärdedel av dagens arbetande. Men å andra sidan talar anhängare i värsta fall om t ex ”6-timmarsdag med full lön” som om kortare arbetstid inte ska ”kosta” något.
Det är populärt, både i näringsliv och offentlig sektor, att hävda att man kan organisera om arbetet, banta i byråkratin osv. Vän av ordningen undrar varför inte det redan skett. I kontaktyrken som lärare och sjuksköterskor vore det katastrofalt om de skulle behöva klara fler elever eller patienter. Det kommer att behövas fler händer och de måste finansieras. Och om man i näringslivet kan producera lika mycket på kortare tid, som ofta sägs, så borde man göra det idag också. Men dessutom missar detta poängen att vi ska gå hem tidigare från jobbet för att inte producera för mycket.
Omställningar utanför klimatet
Vi måste däremot räkna med högre skatter vid en omställning. Arbetslivet, mätt i anställda, tippar successivt över åt den offentliga sektorn eftersom produktiviteten ökar mest i näringslivet. Men där finns också de flesta med kontaktyrken och det är ”tjänstedilemmat” som gäller oavsett arbetstidens längd: längre arbetstid kan kanske i ett kort perspektiv ge högre (skatte)inkomster som kan betala läkare och lärare men med högre löner över hela fältet är man snart tillbaka i ruta 1. Att blunda för det är självbedrägeri.
Ett annat krav är att omförhandla pensionssystemet. Det finns inga fonder att hämta pensionerna från utan de betalas i stort sett av de som arbetar. Om de bestämmer sig för att slå av på takten – som jag föreslår – så drabbar det också de äldre, de som brukar omhuldas för att de ”byggde landet och välfärden”. Konflikten är uppenbar och pensionssystemet måste anpassas.
En vanlig myt är att omställningen till ekologisk hållbarhet kommer att kräva mycket arbete. Jag har försökt testa detta med en ”normalarbetstid” på 40 veckotimmar som bas. Med en utplanande ekonomi och en fortsatt produktivitetsökning på 2 % per år så skulle den kunna kortas 13 timmar på tjugo år. Mindre arbete krävs också i investeringar och med livsstilsförändringar genom att vi slutar att öka tillverkningskapaciteten. Då behövs mindre av vägar, fabriker, lager, flygplatser, varuhus etc. Om man antar att en tredjedel av investeringarna gäller sådant minskar det arbetsbehovet med 2–3 veckotimmar.
Å andra sidan är energifrågan kritisk. Energin utgör dock bara 10 % av ekonomin, alltså motsvarande 4 veckotimmar. Om oljepriset skulle fördubblas kan det betyda 1 timme mer. Investeringar i ett nytt energisystem kanske lika mycket. Men det ger också besparingar som ska räknas ifrån. Hållbarhet i jordbruket kräver förmodligen mer arbete men detta utgör idag mycket liten del, säg 2 %. En fördubbling motsvarar bara en knapp veckotimme. Vi kan och bör också avstå från en del ohållbara eller omoraliska eller oetiska metoder i jordbruket och andra sektorer vilket kan öka behovet av arbete, kanske 1–2 veckotimmar mer. Andra samhällsförändringar – t ex medicinska framsteg – kan också tillkomma som påverkar arbetsvolymen.
Fack och stat behöver lyssna på opinion
Detta är skissartat och vanskligt att summera men det landar omkring 30 veckotimmar. Inget talar för att omställningen måste bli särskilt arbetskrävande. Jag tror inte heller att investeringarna, privata och offentliga, som väntar vid en omställning behöver bli orimligt stora eftersom de mest innebär att man byter det uttjänta till något hållbart. Idag innebär t ex vind- och solenergi att man lägger till ny kapacitet, inte att man byter källa. Men det är oroande att investeringarna globalt i ny fossil energi fortfarande är helt dominerande. Där återstår en gigantisk omställning.
Vill människor då ha kortare arbetstid? Det överväldigande svaret är JA. Den enkla frågan ”mer pengar eller mer tid” delar oftast de svarande jämnt. Ovanligt få svarar ”vet inte” – här har ju alla har stor erfarenhet. ”Massans visdom” är inte att de materiella behoven är omättliga! Så har opinionen sett ut ända sedan 1950-talet och tidigare lyssnade facket och staten på den. Egentligen är det förbluffande hur litet genomslaget har varit i politiken sedan 1973. Det här är ju en fråga där individens och samhällets perspektiv ovanligt lätt kan mötas.
Samtidigt beror önskemålen på villkoren. Vi är sociala varelser och bara 15–25 % vill förkorta som ett individuellt initiativ, ”Du/Nu-frågan” till skillnad från ”Vi-frågan” om en allmän reform. Men sprickan mellan folk och elit är djup: En SOM-utfrågning visade att bara var sjätte riksdagsledamot stödde 30-timmarsveckan (men över hälften av ”folket”).
Kortare arbetstid en angelägen reform
Önskningarna tycks inte heller följa inkomsterna på något uttalat sätt. Inte så förvånande eftersom vi ser så olika på arbetet, från att bara ge pengar till att vara livets mening. Generellt visar kvinnor, här som på många andra områden, en mer allsidig attityd. Den vanliga invändningen uppifrån att en del inte har råd tycks mer tjäna som deras ursäkt för att inget göra. En bättre fördelningspolitik, oavsett arbetstiden, är ett stående krav.
Man möter också många som menar att just deras jobbande skapar nästan ingen miljöbelastning. Men i samhällets arbetsväv är vi alla medskyldiga. Och det är ofrånkomligt att lönen vi lyfter går till konsumtion – ju högre lön desto mer. De miljövänligaste i Sverige är utan tvekan de lågavlönade.
För många är arbetsvillkoren idag ohållbara. Då kan kortare arbetstid vara en mycket angelägen reform. Och kortare arbetstid är en annorlunda reform. Reformer brukar kopplas till ett reformutrymme i ekonomin. Men den här reformen kostar inte för statskassan. Väl för nationalinkomsten men det är en del av reformen eftersom vi står inför ett vägskäl och fortsatt tillväxt är en ohållbar väg. Hållbarhetspusslet är olösligt om man hela tiden hittar på nya jobb och nya vägar att konsumera. Kortare arbetstid är en del av omställningen till ekologisk hållbarhet. Omställningen är inte heller en fråga om kostnader; att ”rädda världen” handlar inte om att satsa resurser utan att spara. Inte satsa utan sansa oss.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
