Rättviseargument blockerar Sveriges omställning

Klimatet Att samtliga partier över den politiska skalan lutar sig mot rättviseargument visar på något centralt: rättvisa är en ofrånkomlig del av omställningen. Men eftersom rättviseargument blockerar förändring måste slutsatsen vara att svensk klimatpolitik är i behov av ett annat förhållningssätt till rättvisa, menar tre forskare från SLU.

Romina Pourmokhtari har inte haft det lätt som klimat- och miljöminister. Kritiken mot regeringens utsläppshöjande politik har varit omfattande, och det inte endast från miljörörelsen. Pourmokhtari själv har kallats opportunist då hon har backat från flera tidigare skarpt formulerade ståndpunkter om klimat och samarbete med Sverigedemokraterna, och man anar en minister starkt pressad från flera håll: inte minst av det egna partiet, som i grunden har en mer progressiv hållning i klimatfrågan, och av samarbetspartnern SD som hamnar i botten på undersökningar om partiernas klimatpolitik. Förmodligen är det denna rävsax som gjort att många redaktioner inte kunnat få en intervju med ministern, som branschtidningen Journalisten har uppmärksammat. Det tog hela 16 månader av uppvaktning och till slut något så ovanligt som en personlig vädjan från programledaren Anders Holmberg på sociala medier innan Pourmokhtari ställde upp i SVT:s intervjuprogram ”30 minuter” (22/2).

Mycket har skrivits om den här intervjun, det mesta inte till Pourmokhtaris fördel. Men det framkom också något som behöver uppmärksammas mer. På frågan om varför hon medverkar till en politik som för första gången på länge ökar Sveriges utsläpp svarade Pourmokhtari att dessa kommer att minska längre fram när nya styrmedel är på plats, och tillade att man inte kan ”köra över folk hur som helst” med höga drivmedelspriser – ”det är i grund och botten en rättvisefråga”.

Klimat- och miljöministerns hållning vilar alltså på en rättviseargumentation, där kärnan är frågan hur omställningens kostnader ska fördelas. Så länge dessa är (för) höga kommer klimatåtgärderna inte att vinna nödvändig acceptans hos de grupper som står för notan, menar hon. Och en sådan politik är inte långsiktigt hållbar.

Vem missgynnas av klimatomställningen?

Uttalandet är ett typexempel på den diskurs som präglar svensk klimatpolitik. Ett forskningsprojekt vid vår institution har studerat drygt två års svensk klimatdebatt utifrån ett rättviseperspektiv, belyst genom drygt 120 olika partipolitiska dokument och inlagor. Det visar att rättviseargument spelar en central roll i partiernas förhållningssätt i klimatfrågan. När man tittar på sådant som utskottsprotokoll, motioner och riksdagsdebatter så framkommer något intressant: partierna i regeringsställning använder rättviseargument för att legitimera sin klimatpolitik medan oppositionen också mobiliserar argument och påståenden om (o)rättvisa  – men för att kritisera den. Rättvisa har en starkt diskursivt polariserande funktion i klimatdebatten som reglerar vad partierna säger och hur de säger det.

Det är nödvändigt att adressera rättvisefrågorna, istället för att de tillåts ligga som en våt filt över klimatpolitiken.

Debatten ramas in i utpräglat fördelningspolitiska termer. Argumenten kretsar i huvudsak kring vilka delar av befolkningen som riskerar att missgynnas av olika omställningsåtgärder, som exempelvis höjd bränsleskatt eller reduktionsplikt på drivmedel. Ofta kokar de ner till att den enskilda individen inte ska behöva drabbas ekonomiskt, där särskilt mobilitetsfrågor lyfts fram, till exempel möjligheten för den ensamstående mamman i Norrlands inland att kunna skjutsa till fritidsaktiviteter. Konfliktytan mellan stad och land är särskilt framträdande.

Givetvis finns det skillnader mellan partierna. De rödgröna har överlag en argumentation där hänsyn till strukturella orättvisor utifrån aspekter som klass och genus lyfts fram mer jämfört med de borgerliga och SD. Men sådana aspekter får sällan genomslag i praktisk politik (förmodligen av realpolitiska skäl), utan överskuggas av mer teknokratiskt färgade förslag.

Rättviseargumentet blockerar förändring

Likväl är rättvisa ett slags grund i klimatdebatten. Över den politiska skalan pågår en diskursiv strid där enskilda intressen och väljargrupper ställs mot varandra, där rättvisa har innebörden att ingen grupp ska missgynnas av någon enskild omställningsåtgärd och egenintresset fungerar som normativ ram. På ett plan är hållningen förståelig – politiken ska självklart ta hänsyn till människors materiella omständigheter och behov, och ge förutsättningar för vardagen att gå ihop. Men det som samtidigt sker är att argument för en och samma grupp, eller ett och samma intresse, knyts polemiskt till partiernas befintliga förslag, med följden att de etablerade konfliktlinjerna cementeras.

När omställningspolitiken reduceras till en fråga om att värna strategiska väljargrupper på detta vis så skapas politiska låsningar som de facto blockerar nödvändiga åtgärder. När det inte finns sätt att få ner utsläppen utan att olika grupper får uppbära kostnader, vilket många gånger är fallet, så väger alltså olika för partierna viktiga väljargrupper och deras materiella intressen här och nu (såsom partierna uppfattar dem) överlag tyngre än utsläppsminskningar. Omställningen kommer på så vis att underordnas en mycket specifik form av kortsiktiga rättvisekonflikter.

Att samtliga partier över den politiska skalan lutar sig mot rättviseargument visar på något centralt: rättvisa är en ofrånkomlig del av omställningen. Men eftersom rättviseargument blockerar förändring måste slutsatsen vara att svensk klimatpolitik är i behov av ett annat förhållningssätt till rättvisa. Hur skulle det kunna se ut?

Rättvist för vem eller vad?

Till att börja med behöver vi bli medvetna om den blockerande funktion som rättvisediskursen har. För det andra är det nödvändigt att bryta hierarkin mellan rättvisa och omställning och adressera rättvisefrågorna, istället för att de tillåts ligga som en våt filt över klimatpolitiken. Som kontrast till att grupper och intressen ställs mot varandra behövs ett holistiskt förhållningssätt där olika gruppers rättviseanspråk eller egenintressen förhandlas inom ramen för de klimatmål som riksdagen faktiskt beslutat om, som ett överordnat eller åtminstone principiellt jämbördigt mål. I annat fall visar erfarenheten hittills att klimatåtgärder väger lättare än hänsyn till ekonomiska konsekvenser. För att ta ett exempel: som alternativ till att ensidigt sänka skatten på drivmedel (som leder till ökade utsläpp) skulle en bredare palett av styrmedel kunna användas för att hantera mobilitetsfrågan. Det kan innefatta sådant som utökat reseavdrag för särskilt bilberoende grupper, utbyggd och billigare kollektivtrafik samt (mer kontroversiellt, vilket Lagrådet har påpekat) sänkt skatt för människor i glesbygd – förslag som flera partier har presenterat. På så sätt hanteras klimat och rättvisa parallellt, som delar som hör ihop i en större helhet.

Under alla omständigheter är det tydligt att de rättviseargument som dominerar debatten rymmer flera ideologiska blinda fläckar och att det rättvisebegrepp som svensk klimatpolitik överlag håller sig med är snävt. Att rättvisa väsentligen reduceras till en fördelningsfråga utifrån (kortsiktiga) ekonomiska intressen har en diskursivt reglerande funktion som inskränker vad som antas ligga i individens ”intresse” på ett sätt som är långt ifrån självskrivet. Föreställningen om en motsättning mellan en robust klimatpolitik och egenintresse kan ju på goda grunder ifrågasättas. Redan idag ser vi hur klimatförändringen för med sig stora kostnader för privatpersoner, stat och kommun. Med tanke på att de globala utsläppen av växthusgaser fortsätter att stiga så kommer effekterna av allt att döma bli mer och mer kännbara.

En annan blind fläck är att framtida generationers rättviseanspråk sällan lyfts fram och inte heller andra arters livsmöjligheter. Därtill talas det inte mycket om att höginkomsttagare ger upphov till betydligt högre utsläpp än låg- och medelinkomsttagare, eller att det främst är de sistnämnda som har stått för de senaste decenniernas utsläppsminskningar. Eller rättare sagt: det sätt på vilket detta främst talas om underbyggs av en svepande och fiktiv motsättning mellan ”stadens höginkomsttagare” och ”landsbygdens befolkning med lägre inkomstnivåer”. Det förbiser den viktigare distinktionen att det är samhällets allra rikaste som är de stora utsläpparna, oavsett var de är bosatta, i en helt annan omfattning än medelinkomsttagare. Det betyder inte att andra gruppers utsläpp inte också måste minska (samhällsmålet är ju nettonoll), men synsättet har resulterat i åtgärder som många gånger är kontraproduktiva i och med att de missgynnar medelinkomsttagare (borttagandet av elbilsbonusen är ett exempel) och därigenom leder till ökad ovilja för omställningen hos denna grupp, samtidigt som de inte är kännbara för samhällets mest förmögna. Här behövs ett annat angreppssätt, inte minst om man anser det viktigt att också ta itu med de största utsläppskällorna.

Bättre demokratiska samtal kan överkomma politisk låsning

Mot bakgrund av hur komplex frågan om rättvis omställning är och de rådande politiska motsättningarna tycks det svårt att föreställa sig en samsyn om nödvändiga åtgärder. Att skapa större klarhet genom att anföra tydligare och mer genomtänkta definitioner på vad rättvis omställning är eller kan betyda, eller att hänvisa till uppfattningar som kan tyckas självklara – som att de grupper som släpper ut mest måste minska mest, och att kostnaderna för omställningen bör fördelas solidariskt efter förmåga – kan spela en roll. Men det kommer knappast att lösa upp knutarna. I dagens politiska verklighet finns det inte tillräckligt stöd för en solidarisk hållning, och det politiska samtalet graviterar mot populism snarare än analys och eftertänksamt meningsutbyte.

Men det finns en annan väg att gå – och den inger hopp. För rättvisa är inte bara en fråga om fördelningen av materiella resurser och bördor, utan handlar också om huruvida ”beslut går rätt till och att berörda aktörer kunnat delta och dess intressen har beaktats” (Klimatpolitiska rådet, 2024). Denna så kallade proceduriella rättvisa är dock försummad i klimatpolitiken. Det är olyckligt, för om det är något som omställnings- och demokratiforskningen visar så är det att människor faktiskt vill delta i demokratiskt beslutsfattande och kan acceptera obekväma beslut så länge de upplever att de varit delaktiga i en rättvis process som i huvudsak är bra för samhället.

Allt fler undersökningar visar nu att rättvisa processer och bättre demokratiska samtal faktiskt kan överkomma politiska låsningar, få människor att agera bortom egenintresset i snäv mening och ta ansvar för den större samhällsutvecklingen och framtiden. Vi har sett det i uppmärksammade fall i Danmark där vindkraftsutbyggnad efter stort inledande motstånd har kommit till stånd genom rättvisa processer och överläggningar. Även i ett så pass politiskt polariserat land som USA har en progressiv miljöpolitik kunnat komma på plats i svåra processer när den proceduriella rättvisan tagits på allvar. Det är därför glädjande att vi nu ser en mängd sådana demokratiska initiativ ta form världen runt.

Genom att skapa förutsättningar för ett brett och rättvist deltagande finns reella möjligheter att låsa upp de blockeringar som präglar klimatpolitiken. Den proceduriella rättvisan kan på så vis bli en nyckel för att omställningen till ett fossilfritt samhälle ska kunna förverkligas som en del av ett större löfte om en bättre framtid för alla. Eftersom vi inte kommer undan rättvisan i omställningsarbetet borde samtalet om hur sådana processer kan bli möjliga vara ett av våra viktigaste nu.