Så tuktas svensken bäst

Recension I en omvälvande tid skulle läroboken likrikta, forma och utbilda Sveriges unga invånare.

Vad har Läsebok för folkskolan, en lärobok från förrförra seklet, med dig att göra?

Frågan kan verka underlig men faktum är att alla som på något sätt behövt förhålla sig till debatten om en kulturkanon borde läsa En kungsådra för nationens samhörighet, Henrik Edgrens studie av läseboken.

Har vi inte alla behövt förhålla oss till kulturkanonen i något sammanhang?

Edgren har skrivit en detaljerad genomgång av läroboken och samhället den gavs ut i, mellan 1868 och 1906. Det är lärorikt med en närstudie i hur debatten om hur svenskar bäst tuktas såg ut på sena 1800-talet.

Att med böckers hjälp skapa en nationell själ är inget nytt. Det kan handla om att försöka fastställa en skönlitterär kanon, men lika gärna skulle man kunna se till läroböckerna som används i den obligatoriska skolundervisningen. Närmare ett samhälles idé om den viktigaste, den mest sanktionerade och den objektivaste kunskapen är svårare att komma. Det som inte får finnas med i den gemensamma berättelsen är lika intressant, och inte alls en fråga som får stå fri från det generella politiska klimatet, varken nu eller då. Se bara på dagens USA, och utrensningen av böcker som innehåller information om sexualitet, genus eller rasism.

Handlade om att konservera

Läsebok för folkskolan fick ett enormt genomslag och trycktes i många upplagor som en av de första massproducerade läroböckerna. Det var en bok som gjorde många svenskars värld större, som gjorde att de kunde se sig själva som en del av ett större sammanhang, det Benedict Anderson kallar en föreställd gemenskap på nationell grund. Den har tidigare kritiserats för att den främst skulle disciplinera en artig arbetarklass som snällt skulle nöja sig med sin lott i livet, eller artiga barn som man fick behandla hur som helst, i skolan och i hemmen. Edgren ser både till läroboken och till samhällsdebatten som kom att omge den.

I en omvälvande tid skulle läroboken likrikta, forma och utbilda Sveriges unga invånare. Staten fastställde läroplaner och skolundervisningen blev obligatorisk, vilket man ju kan kalla framsteg. Med Sverige var fortfarande ett av de politiskt och ekonomiskt mest ojämlika länderna i Europa på slutet av 1800-talet, med ett bondesamhälles traditionella, lutherska, patriarkala värderingar.  Läseboken skulle inte explicit trycka ner de stora omvälvande samhällsförändringarna som var på gång, det var bara det att den var så upptagen med att försöka konservera en tidsandas värderingar att nutiden inte fick plats. Dagens Arenas läsare lär bli upprörda över att fackföreningsrörelsen inte platsade i läseboken. Inte heller den förändrade relationen mellan män och kvinnor.  Mycket av det som man i efterhand ser som det mest spännande och progressiva omnämns knappt. Edgren är tydlig med att läseboken handlar om att konservera, snarare än att möta den nya uppluckringen av det gamla samhället.

Industrialiseringen, som läseboken både möjliggjordes av och försökte beskriva, förändrade allt, men inte i en självklar riktning. Hur ska en konservativ lärobok förhålla sig till det? Inte alls, blev svaret. Uppfinningarna fanns med i boken. Vad de skulle leda till spekulerade man inte i.

Barnet i centrum

I takt med att Sverige går från att vara ett undersåtsamhälle till att bli ett medborgarsamhälle blir Läsebok för folkskolan allt mer utdaterad. Pedagogiska debattörer och ikoner som Ellen Key och Selma Lagerlöf var kritiska till läseboken. Key kallar läroboken en nationalolycka; tråkig, omständig och fylld med ”enfaldig levnadsvishet”. Selma Lagerlöf ger läseboken dödsstöten när hon skriver en ny lärobok, den om skånepågen Nils Holgersson, som på den tiden märkligt nog sågs som en skojig bok.

Man vill ha en ny pedagogik som ska sätta barnet i centrum. Texterna ska vara skriva för barn. På sikt vill man ha skolor som fostrar kritiskt tänkande, något högern än i dag har svårt att förlika sig med.

Det finns absolut skäl att hävda att Läsebok för folkskolan lade grunden för den bildningsprocess som var nödvändig för att man på längre sikt skulle kunna ifrågasätta kunskapsauktoriteter.  Den disciplin, utfrågningsmetodik och undersåtlighet som kan tyckas uråldrig i dag var ju trots allt början på något som faktiskt, långt senare, blev ganska progressivt.

Edgren skriver att läroboken ”överallt förmedlade det självklara i att kungen skulle styra i riket, prästen i församlingen, husbonden i hushållet, och föräldrarna över barnen”. Det låter ju nästan som science fiction, i Sverige idag är det ju precis tvärtom. Och man måste ju börja samhällsförbättringen någonstans, varför inte med att läsa barnen läsa? Lyckligtvis följde ju helt andra ideal. Nästa gång någon står och dillar om flumskolan kanske den som vill försvara en pedagogik med barnen i centrum ska kontra med att påminna om undersåt-skolan.

Vill man ha exempel på hur det var på den gamla onda tiden kan man börja med att läsa En kungsådra för nationens samhörighet.

Stina Pettersson, är frilansjournalist