Musik Varför ska gemensamma statliga pengar ge så kraftiga fördelar åt de institutioner som kallas statliga men mest tillgängliga för huvudstaden? Bengt Säfve Söderberg skriver om behovet av en ny svensk musikpolitik.
”Jag hatar klassisk musik. Inte företeelsen men beteckningen. Det snärjer en envist levande konstform i en nöjespark i förgången tid. Det utesluter möjligheten att musik i Beethovens anda skulle kunna skapas i dag. Det tvingar tusentals aktiva kompositörer att för annars välinformerade människor förklara vad de arbetar med för sitt dagliga bröd.
Jag önskar att det funnes ett annat namn. Jag avundas jazzfolket som helt enkelt talar om ”musiken”. Under det senaste århundradet har musiken varit fången i en kult av medioker elitism som försöker skapa självkänsla genom att klistra på tomma formuleringar om intellektuell överlägsenhet. Andra ord som används är ”seriös” och ”konstmusik”. Kompositörer är artister, inte kolumnister med etiketter. De har blivit förrådda av välmenande följeslagare som tror att musiken ska säljas som en lyxvara, en vara som ska ersätta en sämre och populär vara.”
Dessa meningar skriver Alex Ross, den högt aktade och prisbelönte musikkritikern i tidskriften The New Yorker i boken ”Listen to this”.
Så kan klyftan mellan olika musikformer uttryckas. Den finns i språkbruket men inte bara där.
Hur står det till i svenskt musikliv i dag och hur ser musiken ut i kulturpolitiken? Vad främjas och vad är bortglömt?
Sverige ser inte ut som för 50 sedan
Musik i någon form engagerar numera nästan alla medborgare. Musik spelas i alla möjliga former. De flesta har sina favoriter.
Människor mår bättre av musik. Så säger läkarvetenskapen. Se till exempel professor Töres Theorells bok Noter om musik och hälsa.
I Sverige kan många börja spela i skolan och sedan fortsätta till högre nivåer. Och många tar den chansen. Dessutom har det blivit billigt för den som lyssnar på inspelad musik. How music got free är en hyllad bok av Stephen Witt som skildrar just vad titeln säger.
Den svenska regeringen delar varje år ut ett musikexportpris för att ytterligare belöna de svenska artister som brukar rymmas i begreppet ”det svenska musikundret”.
Så allt är väl frid och fröjd i vårt musikliv?
Tyvärr är det hela mer komplicerat. Sverige ser inte ut som för 50 sedan och inte heller musiklivet. Då var högre musikutbildning reserverad bara för dem som siktade på en framtid i symfoniorkestrar och på operor. De som ägnade sig åt jazz, folkmusik och liknande, de fria musikformerna, var självlärda eller tvingades ordna sin utbildning på egen hand. Utbildningen har sedan dess reformerats och i dagens samhälle är den högre utbildningen inom musiken nästan lika omfattande vare sig man siktar på en framtid med opera, symfonier, jazz, folkmusik, rock, kammarmusik eller en blandning av dessa. Musikerna i olika genrer är med andra ord lika välutbildade.
Utbildningspolitiken har följt förändringarna i musiken. Kulturpolitiken lever dock mer eller mindre fortfarande kvar i det som en gång var. Visst finns det stöd till musiken inom kulturpolitiken, men hur ser det ut?
Var och hur spelas musik?
Att musiken genom nedladdningar blivit gratis tas som ganska självklart av en yngre generation men har en dyster baksida. Musiker får inte rimligt betalt för sitt arbete.
Musik kan indelas på många olika sätt. Bra och dålig musik är ett men inte så objektivt.
Alex Ross skriver om de gamla och fördomsfulla beteckningarna. En annan och viktig sådan är att se på organisationsformer. Var och hur spelas musik? Jag tror att det är här man hittar orsaken till det problem som denna artikel handlar om.
En del musik såsom opera och symfonier kräver fasta institutioner. Samhället i form av staten, regioner eller kommuner har sedan lång tid tillbaka skapat institutioner för att säkerställa att viss musik, den man traditionellt har kallat klassisk, kan spelas regelbundet.
Det har blivit ett samhälleligt ansvar och en viktig del i kulturpolitiken.
För opera och symfonimusik finns offentligt drivna institutioner med möjligheter till fast anställning. Det är bra och ska värnas.
Men dessa musikformer representerar i dag bara hälften av den kvalitetsmusik som spelas i Sverige. Den andra hälften finns inom vad som brukar betecknas som det fria musiklivet, det vill säga jazz, kammarmusik, folkmusik, fria kompositörer och mycket annat som inte är kopplat till en viss institution. Ofta men inte alltid improviserad musik.
Varför bara institutionerna?
Drygt 90 procent av de medel som stat, regioner och kommuner satsar på musik går till musikinstitutionerna. Det kan delvis förklaras av att i institutionerna har politikerna ett arbetsgivaransvar, åtminstone indirekt. Det kan förklara varför de som beslutar ganska rutinmässigt fortsätter i gamla och upptrampade fotspår.
För de så kallade fria musikformerna, de som inte har offentliga institutioner, ser situationen radikalt annorlunda ut. De förekommer endast perifert på dessa institutioner. Och de lever under helt andra ekonomiska villkor, det vill säga. så gott som genomgående med otrygghet och mycket låga inkomster.
De har att dela på knappa tio procent av hela kakan.
Det är inte rimligt att de fria musikformerna på det här sättet sätts på undantag. Jag vill självklart värna om symfonimusik och opera, den som spelas på institutioner. Men det räcker inte.
Vi måste se på musiken i dagens ljus snarare än att bara följa gamla traditioner. Men kulturpolitiken sitter slentrianmässigt kvar i gamla mönster. Den handlar mest om att främja musik av gamla europeiska gubbar. Inget fel på dem men i dag är god musik mycket mer än så.
Parlamentarisk översyn
Inom den statliga kulturpolitiken görs med viss regelbundenhet översyner och moderniseringar av rådande villkor. Filmbranschen känner väl till detta. Likaså bokbranschen och biblioteken. Själv hade jag glädjen att leda en parlamentariskt sammansatt utredning om museipolitiken. Jag har under mer än 30 år på min fritid varit verksam i svenskt musikliv och förvånats över att det aldrig har gjorts en motsvarande översyn av svensk musikpolitik i sin helhet. Bara enstaka utredningar av orkestrar, mycket syftande till att symfoniorkestrar runt om i landet ska kunna få en större del av den statliga kakan.
Varför ska gemensamma statliga pengar ge så kraftiga fördelar åt de institutioner som kallas statliga men mest tillgängliga för huvudstaden? Till skillnad från i Norge, har ingen kulturminister i Sverige tänkt större och därmed också haft den fria musiken i åtanke. För mer än tjugo år sedan genomfördes reformer som har lyft även det fria musiklivet där.
Så gott som alla medborgare har i dag ett aktivt förhållande till musik, spelar själva eller bara lyssnar. Så var det inte för femtio år sedan. Sveriges befolkning ser också annorlunda ut än då. Detta gäller i högsta grad tekniken och därmed lyssnandet. Kulturpolitiken bör inriktas på god musik, inte så ensidigt fokusera på institutionerna.
Tiden bör vara kommen för att för första gången sjösätta en bred, gärna parlamentarisk översyn av svensk musikpolitik. Vart den ska peka har jag bara delvis antytt i denna artikel. Det finns andra vinklar och säkert andra krav och synpunkter. Men att den behövs borde det inte råda tvivel om.
Bengt Säve-Söderbergh
Före detta styrelsemedlem i Stockholms Konserthus och tidigare ordförande i Riksförbundet Svensk Jazz liksom i Monica Zetterlund Sällskapet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
