Essä I dag hävdar statsministern att våldsutövning är medborgarskapets själva förutsättning och att medborgarna ”med vapen i hand och med livet som insats” måste ”förtjäna” statens beskydd.
Vid Folk och Försvars rikskonferens i vintras förklarade statsminister Ulf Kristersson att svenskt medborgarskap ytterst handlar om att ”med vapen i hand och med livet som insats försvara Sverige, våra värderingar och vårt sätt att leva”. Skyldigheten att utöva våld, utsätta sig för våld och till och med låta sig dödas, beskrevs som en medborgerlig plikt och som själva förutsättningen för att vara en del av Sverige.
Att förbinda medborgarskap med våld och våldsutövning lägger fast att våld tillhör statens viktigaste uppgifter. I politiskt tänkande har staten ofta grundats just i våldskapacitet. För att vi överhuvudtaget ska kunna tala om en stat krävs att den har ett våldsmonopol, menade sociologen Max Weber i en berömd formulering. Tanken är att statens ensamrätt på våld ska skydda medborgarna både mot inre hot och yttre fiender. 1600-tals filosofen Thomas Hobbes resonerade på liknande sätt. Han föreställde sig att människorna av självbevarelsedrift överlät sin naturgivna rätt att använda våld till staten för att undvika ett ”allas krig mot alla”. Staten förband sig i gengäld att försvara och beskydda deras liv, rättigheter och frihet.
Statsministerns ovanliga hållning
Samtidigt som staten alltså grundas i utfästelsen att genom våld hålla medborgarna trygga, så måste medborgarna – för beskyddets skull – gå med på att använda våld och vara beredda att bli dödade. Just detta att medborgare avkrävs våld för att få statens beskydd och slippa våld kallar Katharine Millar i sin bok Support the troops. Military obligation, gender and the making of political community (2022) för den liberala statens ”dirty secret”. Det finns, påpekar hon inget särskilt frihetligt liberal eller demokratiskt med att medborgarna ska behöva utöva våld eller dödas för statens skull.
Historiskt är det inte heller alla och envar som varit skyldiga att bruka våld och riskera livet för våldsmonopolet och landets beskydd. Statsministerns uppfattning om alla medborgares plikt att försvara landet är ovanlig, då det generellt varit männens skyldighet att delta i det militära försvaret, medan kvinnornas förpliktelser rört familjelivet och att hemifrån stödja soldat-männen.
När den svenska värnplikten lades vilande 2010 hade den funnits i drygt hundra år. Att göra militärtjänst var länge en självklar del av svenska mäns vuxenblivande och att utbildas i militärt våld en gemensam manlig aktivitet. Det hördes ofta att lumpen fick pojkar att mogna till män, medan de som inte ansågs klara av eller passa i det militära kunde stämplas som dysfunktionella ”kronvrak”.
Systemet med obligatorisk militärtjänst för män etablerade mäns politiska skyldighet att tränas i och utöva militärt våld, en erfarenhet som gjorde dem till ”riktiga” män. På så sätt kom statens våldsinnehav att förknippas med eftersträvansvärd och ansvarstagande medborgar-maskulinitet, samtidigt som kvinnors och mäns uppgifter och skyldigheter vis-a-vis staten skildes åt. Föreställningar om kvinnor som av naturen svaga och i behov av mäns beskydd har också fått männens våldskompetens att framstå som ovedersägligt nödvändig.
När det slås fast att det är mäns medborgerliga plikt, som män, att utöva och utsättas för våld döljer manligheten att staten utlovar beskydd men samtidigt kräver våld.
Krav på lojalitet
I länder med yrkesarmé istället för värnplikt måste våldet rättfärdigas på andra sätt än att det ingår i mäns medborgerliga plikt. Skyldigheten att utöva våld har ersatts av starka krav på lojalitet med militären och att medborgarna ska känslomässigt stödja ”sina” soldater, menar Millar.
I dag framstår soldater inte som hjältar i första hand för att de utmärkt sig på slagfältet eller besegrat en fiende utan just för att de utövar våld å statens vägnar, är hennes tanke. Yrkessoldater tar självmant och självuppoffrande på sig en uppgift som medborgarna vet ”egentligen” är deras, vilket får dem att känna både skuld och tacksamhet. Skuldkänslorna förstärker banden till de ”egna” soldaterna som är beredda till det yttersta offret för deras, det vill säga medborgarnas, skull. Resultatet är ett tvingande påbud att uppskatta, stödja och visa tacksamhet gentemot landets militärmakt, eftersom du annars varken anses vara en god medborgare eller en kännande människa.
Men de här solidariska och känslosamma förhållningssätten till yrkessoldater och försvarsmakten som organisation har inte uppkommit av sig själv. I flera västländer har de drivits fram från politiskt håll. I spåren av protesterna mot krigen i Irak och Afghanistan ville regeringar och myndigheter stärka soldaternas ställning och militärens anseende. I Storbritannien instiftades 2006 något som kallas ”the military covenant”. Det är en principiell överenskommelse eller förbund mellan samhället och militären som slår fast att i utbyte mot att de är beredda att offra livet, och att deras fruar/partners ställer upp på detta, har soldaterna och deras familjer rätt till samhällets stöd och uppskattning. Myndigheterna i flera av de europeiska länder som deltog i ISAF-insatsen i Afghanistan initierade också nya sätt att hedra de egna soldaterna och skapa sympati och förståelse för militären i civilsamhället. I Danmark, Estland, Italien och Sverige togs det fram militära minnesmärken och monument. Genom nyinstiftade minnesdagar, militära medaljer, storslagna TV-sända minnesceremonier, hedrades landets försvarsmakt och iscensattes kollektivets tacksamhet för soldaternas uppoffringar.
Offentliga evenemang
Det offentliga och känsloladdade synliggörandet av enskilda soldater, militär verksamhet och våldsutövning som följde på deltagandet i ISAF var för Sveriges del något nytt. Tidigare genomfördes militära ritualer och ceremonier främst internt och berörde värnpliktiga och försvarsanställda. De drygt 500 flygvapenanställda som förolyckades under kalla kriget hedras till exempel i Flygvapnets minneshall, som allmänheten inte har tillträde till. Så länge värnplikten var mäns medborgerliga plikt, och inte sågs som en självpåtagen uppoffring, fanns helt enkelt mindre incitament för att aktivt framkalla allmänhetens lojalitet med statens våldsutövning och förståelse för den svenska militären.
De senaste drygt 10 åren har dock svenska soldater och statens våldskapacitet kommit att uppmärksammats allt mer genom olika offentliga evenemang. 2013 invigdes det nya militära minnesmonumentet Restare vid Sjöhistoriska muséet på Djurgården i Stockholm. Det togs fram en militär hymn och en Veterandag instiftades. Veterandagen är numera allmän flaggdag och inbegriper en statsceremoni som genomförs just vid Restare och direktsänds på Försvarsmaktens Youtube-kanal. Ceremonin innehåller kunglig medaljutdelning och tal av bland annat statsministern och överbefälhavaren.
Att både Marinen och Armén att fyllde 500 år förra året uppmärksammades med påkostade digitala satsningar och publika evenemang. På Försvarsmaktens hemsida och i andra kanaler spreds filmserier i flera delar om vapengrenarnas historia. Filmerna blandar historiskt och samtida bildmaterial och berättar på ett starkt dramatiserat och känslosamt sätt om Sveriges militära historia.
En av de publika tillställningarna var ”Armén 500 år” som gick av stapeln på Gärdet i Stockholm i maj förra året. På plats var militärer och representanter för arméförbanden, försvarets frivilligorganisationer och svenska vapentillverkare. Besökarna fick spela digitala krigsspel och prova att hålla i och sikta med olika vapen. Stridsvagnar, vapensystem och artilleripjäsen Archer visades upp. Till hårdrocksmusik bjöds besökarna på en uppvisning med en helikopter som flög in, släppte av en grupp beväpnade soldater som i stridsmundering sprang fram till och sprängde en uppställd plywoodbarack.
Ceremoniella sablar
Försvarsmakten vill skapa engagemang för militären och lojalitet med den svenska statens våldskapacitet. I detta sammanhang är historiskt förankrade ceremonier och ritualer viktiga verktyg, något som illustreras av förra årets 60-miljonerkronors upphandling av sablar för ceremoniella ändamål. Även om värnplikten i begränsad omfattning återinfördes 2017, så har Försvarsmakten fortsatt att i olika rekryterings- och reklamkampanjer övertyga inte minst unga människor om att de bör lära sig att utöva militärt våld. Kampanjerna betonar att militär utbildning innebär att utvecklas och utmana sig själv som individ. Att arbeta för Försvarsmakten framställs som något långt utöver ett vanligt jobb, och Det betyder också att göra något för det större kollektivet och för de gemensamma och goda värden som i reklamen ofta gestaltas av familjeliv och svensk natur. Här understryks att våldkapacitet krävs för att, som det heter en av kampanjerna, livet ska kunna ”fortsätta som vanligt”.
I dag hävdar inte bara statsministern att våldsutövning är medborgarskapets själva förutsättning och att medborgarna ”med vapen i hand och med livet som insats” måste ”förtjäna” statens beskydd. Myndigheterna lägger också omfattande resurser på att framställa denna våldsutövning som nödvändig och god, både för kollektivet och individen.
Och vad är konsekvensen? Våld framstår allt tydligare som statens grund och främsta uppgift. Därtill stärks föreställningen att våldsutövning i sig kan skapa trygghet och garantera medborgarnas rätt till liv. Då kommer vad som uppfattas som en god stat att bestämmas av våldskapacitet, inte av att den tillgodoser medborgarnas behov av sjukvård, en god livsmiljö, eller likhet inför lagen. Det blir nästintill omöjligt att se att våldet också hotar liv och ökar otryggheten.
Detta blev uppenbart i våras när det stod klart att Nato kräver att den svenska staten rustar upp sjukvården. Så får alltså medlemskapet i militäralliansen och statens ökade våldskapacitet samt stödjandet av kärnvapendoktrinen – men inte människornas behov av vård och omsorg – motivera mer resurser till sjukvården.
Cecilia Åse
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
