Hur kunde det gå så illa i Venezuela?

Essä Ingen demokrat kan tro på valresultatet. Erik Jennische analyserar valet som Maduro riggade.

25 år efter att Hugo Chavez kom till makten var det få venezolaner som gav sin röst till hans efterträdare Nicolas Maduro i söndagens presidentval. Så få att den nationella valkommissionen vägrade publicera de nedbrutna valresultaten på hemsidan efter valet. Den publicerade istället påhittade aggregerade resultat; 51 procent för Nicolas Maduro och 44 för oppositionens Edmundo Gonzalez.

Exakt ingen med demokratisk trovärdighet trodde på siffrorna. På tisdagskvällen förklarade Carter Center att ”valet inte uppnådde internationella standarder” och inte ”kan anses demokratiskt”. Och när oppositionen på tisdagskvällen presenterade 81 procent av protokollen från de 30 026 vallokalerna, som deras observatörer samlat in, hade Maduro fått 3 225 819 röster (30 procent) och Gonzalez 7 119 768 röster (67 procent). Den nationella valkommissionen har däremot inte presenterat ett enda av protokollen från vallokalerna, eller några nedbrutna siffror.

Valkommissionen har presenterat ett resultat, men det finns ett helt annat i valurnorna.

8 miljoner har lämnat landet

Om inte detta övertygar så är kanske det starkaste skälet till att tro att venezolanerna vill ha en ny ledning i landet att Chavez och Maduros politiska projekt så totalt undergrävt venezolanernas möjligheter att leva värdiga liv. Det finns inte ens en stat kvar som kan berätta hur illa läget i landet är. Datan saknas, finns i fragment eller är lika påhittad som valresultatet i söndags. Internationella organisationers rapporter om Venezuela bygger på antaganden och godtyckliga siffror presenterade med ojämna mellanrum från myndigheterna.

Enligt IMF har inflationen i Venezuela sedan 2015 legat på mellan drygt 100 och 2 300 procent per år, förutom 2018 när den var 65 000 och 2019 20 000 procent. Något som kostade 10 Bolivars sista december 2014, kostade ofattbara 288 miljarder i slutet av 2023.

World Malaria Report räknade till 36 000 fall av malaria 2000 men hela 467 000  2019, när Venezuela stod för 73 procent av malariadödsfallen på hela kontinenten. Sedan dess ska antalet smittade minskat till en tredjedel. Men problemet är fortfarande långt värre än före Hugo Chavez kom till makten.

2014 gick 96 procent av barnen ut grundskolan, enligt UNESCO, men 2017 hade andelen fallit till 89 procent, och sedan dess har UNESCO slutat rapportera.

Organisationer i det venezolanska civilsamhället för egen statistik över förfallet.

I början av juli rapporterade människorättsorganisationen Foro Penal att militären och polisen gjort minst 15 848 godtyckliga politiskt motiverade gripanden sedan 2014 och att regeringen höll minst 287 politiska fångar. Dagarna före valet och under valdagen greps ytterligare 48 personer engagerade i valet, och de två första dagarna efter valet hade 278 demonstranter och aktivister gripits, och 11 dödats.

OVV (Venezuelas observatör av våld) rapporterade att under 2016 sköts minst 5 281 personer till döds av polisen, åren efter några fler, 2018 hela 7 523 personer. Sedan har polisvåldet minskat och förra året var det knappt tusen dödsfall.

Förfallet har lett till att nästan 8 miljoner venezolaner lämnat landet sedan 2014, ungefär 25 procent av befolkningen.

Utifrån detta perspektiv är det svårt att tro att en majoritet av medborgarna skulle fortsätta ge stöd till Hugo Chavez och Nicolas Maduros politisk rörelse. I det kapitel i Venezuelas historia som nu börjar – alldeles oavsett hur striden om valresultatet slutar – så finns det anledning att fråga sig hur det kunde gå så illa, och varför.

Outtömliga oljereserver

I Carlos Lizarralde’s nyutkomna ”Venezuela’s Collapse – The Long Story of How Things Fell Apart”, frågar han sig: ”Varför skulle en grupp individer, en social klass, eller ens en enskild ledare, förstöra en stat och en hel ekonomi, direkt efter att ha tagit kontroll över båda?”

Lizarralde’s fråga gör att de trötta förklaringarna om socialismen, det kubanska inflytandet, de amerikanska sanktionerna eller den famlande politiska oppositionen kan skjutas åt sidan. Hans svar finns i en mycket djupare social konflikt, en i det närmaste etnisk konflikt med rötter så lång bak i historien som till självständighetskrigen i början av 1800-talet.

Dagens Venezuela hade länge varit en av de fattigaste av de spanska kolonierna, och en av de våldsammaste. Där kreolerna – ättlingar till spanjorer som flyttat till Amerika – drev förslavade människor hårdare än någon annanstans och stred för att upprätthålla det kastsystem som garanterade deras privilegier. När Napoleon ockuperade Spanien 1808 och kreolernas självständighetsrörelse spreds över Spanskamerika, var det däremot inte spanska soldater som fyllde kronans arméer utan till största delen fattiga människor från lokalbefolkningen.

De, i sin tur, hade enligt Lizzaralde ”inget intresse i monarkin, och kände sig på inget sätt spanska. De stred under kungens flagga, men deras verkliga motståndare var kreolernas styre.”

Våldet fortsatte under 1800-talet, och dämpades inte förrän efterfrågan på Venezuelas i det närmaste outtömliga oljereserver sköt i höjden på 1920-talet och de första demokratiska regeringarna på 1940-talet väckte tankarna om en välfärdsstat för alla.

Men samtidigt tog invandringen fart från södra Europa, Mellanöstern och resten av Latinamerika. Människor med bättre utbildning än de fattiga venezolanerna såg tillfället att bli en del av den boomande oljeekonomin, och förenade sig med den tidigare överklassen i landet.

Hela den nya staten byggde på idén att välfärd och rikedom var någon som kunde hittas, inte något som byggdes eller skapades. Och när 1970-talets oljeboom var över, hade Venezuela därför inte investerat i en fungerande ekonomi och industri, utan använt vinsterna till att importera konsumtionsvaror och flytta sparande till banker utomlands.

Krisen kom snabbt, och den höll i sig. Fattigdomen återkom, och de som levde gott på oljeinkomsterna blev allt färre. 1992 försökte sig Hugo Chavez på en militärkupp. Den misslyckades, men resten av 1990-talet var bara stiltjen före stormen. Hugo Chavez vann presidentvalet hösten 1998 på den våg av missnöjde med det politiska och ekonomiska haveri som oljeberoendet fört med sig, och de privilegier som de som styrde oljestaten skaffat sig.

”Oligarkerna!” blev Chavez slagord för att mobilisera de egna i konflikten. Han ”sökte förstöra allt som kom i hans väg”, skriver Lizarralde. Den etniska konflikten ”hade återkommit som ett spöke.”

Kriminella gäng

Lizarraldes svar på ”varför?”, är att det var just oljestaten som var Chavez nemesis. Den var inte värd ett vitten, utan hade bara tjänat till att garantera den vita överklassen dess privilegier. Hans verkliga projekt var aldrig att bygga något, utan att förstöra den oljefinansierade välfärdsstaten:

Ekonomin förstördes genom valutapolitik som omöjliggjorde all nationell produktion och import, exproprieringar av företag och politiskt övertagande av det statliga oljebolaget som gjorde att produktionen snabbt dök när kompetensen försvann.

De statliga välfärdssystemen konkurrerades ut med parallella strukturer – misiones – som bemannades av kubanska läkare.

Kvarterskommittéer och konstitutionsförsamlingar tog över den lagstiftande och genomförande makten från de folkvalda strukturerna.

Våldsmonopolet delades ut till kriminella gäng som var lojala med Chavismen så länge de fick fritt spelrum.

Anledningen till att Hugo Chavez projekt överlevde så länge är att oljepriserna sköt i höjden under 00-talet, från cirka 10 dollar per fat när Chavez tillträdde till 100 dollar per fat när han dog 2013.

Den enda delen av staten som överlevt är militären, som hittills varit obrottsligt lojal mot regeringen efter två decennier av politiska utrensningar. Och det är just här frågan står nu, efter valet. Kommer militären att försvara regeringen, eller valresultatet i valurnorna.

Utifrån Lizarraldes perspektiv är det svårt att se hur oppositionens seger i presidentvalet skulle räcka för demokratisering, när den venezolanska staten knappt finns kvar. Ett demokratiskt maktskifte är förstås den enda möjliga vägen, men uppgiften efteråt är inte bara att ändra politiken, utan att återskapa det som finns kvar av stat under ruinerna efter 25 år av aktiv förstörelse.

Erik Jennische, latinamerikachef Civil Rights Defenders