Kärnvapen i världen – det är allvar nu

Essä Världens länder kan enas i en plan för klimatet, det borde gå att göra det samma för att avveckla kärnvapnen, skriver professor Lars Ingelstam.

”The stocks of nuclear weapons still suffice to end human civilization in a quick suicide, while we have added the risk of a slow suicide through global warming.”

Hans Blix, föreläsning vid SIPRI:s årshögtid 2018

 När en av Sveriges mest ansedda offentliga personer uttalar en skarp varning för att mänskligheten kan begå självmord gör det naturligtvis intryck. Kärnvapen spelade också en roll i den (alltför korta och summariska) diskussionen om svenskt Nato-medlemskap. Skulle vi – 46 år efter det att vi förklarat vårt land kärnvapenfritt – ändå bli en kärnvapenstat? När DCA-avtalet (till sist) kom upp till diskussion blev det för många väldigt konkret: kärnvapen skulle kunna placeras nära min hemstad eller sommarstuga. Därför har frågan ställts: ökar eller minskar kärnvapen i Sverige risken för krig där även vi blir angripna med kärnvapen?

Samtidigt finns inlägg i debatten som söker förminska eller prata bort denna ödesfråga. Ett exempel är tillträdande ÖB Michael Claessons uttalande nyligen att amerikanska kärnvapen i Sverige (med stöd av DCA) inte ska dramatiseras. Flera så kallade försvarsexperter uttalar sig på liknande sätt.

De stora partierna är obenägna att i riksdagen lagstifta mot kärnvapen på svensk mark. Det finns en ovilja att inskränka Natos eller USA:s rättigheter i Sverige.

Professor Tormod Heier vid norska Försvarshögskolan pekar på att vi måste förstå skillnaden mellan vänner och allierade. En vän kan man lita på, men bland allierade kvarstår egenintressen och strävanden, som måste urskiljas och hanteras. Detta gäller inte minst USA. Under den tid som föregick det slutliga Nato-beslutet hävdade jag upprepade gånger att det nu gäller att bidra med våra värderingar och erfarenheter, snarare än försöka vara ”bäst i klassen”. Nästan alla jag talade med höll med. Sveriges egenintresse och vårt globala fredsansvar talar för en mycket återhållsam hållning till kärnvapen och kärnvapenavskräckning. Och omvänt: att envist plädera för förhandlingar, vapenkontroll, avspänning och nedrustning.

Tre-kroppars-problemet

Om någon tycker att ovanstående låter välbekant och förutsägbart kan jag förstå det. Men det finns nya och starka skäl att ta upp kärnvapenfrågan till granskning. Hur viktig vårt eget försvar och vårt uttalade motstånd mot kärnvapen än är, måste full uppmärksamhet nu ägnas den globala situationen. Läget har blivit mycket farligt och instabilt. Trots detta finns även på internationell nivå flera exempel på att inställningen till kärnvapen håller på att avdramatiseras. Detta får inte ske. En närmare granskning visar att Hans Blix varning har blivit än mer närgången och angelägen.

Steven Miller, professor på Harvard och kollega från SIPRI, Pugwash och andra sammanhang slog i en Teams-konferens nyligen fast att den amerikanska militären och ”security policy”- etablissemanget nu är entydigt inriktat på kärnvapenavskräckning mot både Ryssland och Kina, men helt oförstående till förhandlingar.[1] Tanken på att återupprätta en kärnvapen-regim byggd på återhållsamhet (restraint[2]) och förtroende är helt frånvarande i dessa kretsar. Det finns också några som, liksom andra under 1980-talet, hävdar att USA skulle kunna ”vinna” ett kärnvapenkrig, med ”acceptabla” egna förluster i människoliv (i storleksordningen 50 miljoner). Följdriktigt sker samtidigt en modernisering och uppgradering av USA:s kärnvapen.

USA:s inställning känner vi ganska väl till, via offentliga källor och oberoende forskare och analytiker. Svårare är det att bedöma Ryssland. Under de senaste åren och under intryck av Ukraina-kriget har Vladimir Putin upprepade gånger hotat med kärnvapen om Ryssland som nation är hotat. Samtidigt har kärnvapen satts i beredskap och dessutom placerats ut i Belarus. De kan också föras till exklaven Kaliningrad vid Östersjön. Även i Ryssland moderniseras och förstärks arsenalen. Det är uppenbart att Rysslands ledare räknar med att kärnvapen ska kunna avskräcka och kompensera dess underläge i konventionell militär styrka gentemot USA och ”väst”.

Kina är i färd med att bygga upp en kärnvapenkapacitet som en del av en stark militär upprustning. Dess innehav av kärnvapen är (enligt tillgängliga uppgifter) ännu inte i nivå med USA:s eller Rysslands, men fullt tillräcklig för att landet ska räknas in bland ledande kärnvapenmakter. (Den siffra som nämns i respekterade källor är 500 stridsspetsar, på väg mot minst 1000 år 2030). Kina är – liksom Ryssland – det som i facklitteraturen kallas ”a revisionist power”, inställd på att med militära och andra medel ändra på nationsgränser.  Landets intentioner gentemot Taiwan liksom i Sydkinesiska sjön är väl kända.

En ny bild av världsläget framträder. Jag citerar den norske fredsforskaren Sverre Lodgaards sammanfattning (Lodgaard 2024, sid 3, min översättning)[3]:

”Två gamla kärnvapenaktörer (USA och Ryssland) och en snabbt framväxande sådan (Kina) är nu fångade i en trekantig relation som är helt ny i kärnvapenåldern och ställer oss inför nya planeringsparametrar. Det är särskilt två konflikter som driver på denna förändring: kriget i Ukraina och en möjligt uppflammande konflikt över Taiwan.”

En situation med tre ”spelare” med var sina arsenaler för omfattande förstörelse framstår för det sunda förnuftet som extremt farligt och instabilt. Det är inte heller överraskande att analogier har dragits, framför allt till det från fysiken kända tre-kroppars-problemet. Tre punkt-massor med kända hastigheter påverkar varandra genom gravitationen. Det visar sig då omöjligt att i matematisk form, utgående från Newtons rörelselagar, redovisa hur deras inbördes rörelser kommer att utvecklas. De flesta utfall är tvärtom kaotiska (men kan återges genom simulering på tillräckligt stora datorer).[4]

En ytterligare försvårande omständighet är att den nukleära ordning som mödosamt skapades med start efter Kuba-krisen 1962 nu till största delen är raserad. Det för Europa viktiga INF-avtalet om vapen med medellång räckvidd upphörde 2018. Många andra del-avtal har gått samma väg. Icke-spridningsavtalet NPT finns fortfarande kvar men har förlorat sin dynamik: bland annat respekteras inte nedrustningskravet i avtalet. FN:s förbudskonvention TPNW har fått många signatärer men avvisas av alla kärnvapenmakter och Nato.

Utmaningen

Den slutsats som Steven Miller, Sverre Lodgaard och talrika andra nedrustningsforskare drar är att ett system för kontroll och begränsning av kärnvapenanvändning måste byggas upp nästan från grunden, med hänsyn till den ”trekantiga relationen” och de starka spänningar som råder i det internationella systemet. Det är kanske inte helt fel att tänka tillbaka på Kuba-krisen. Sovjet placerade missiler på Kuba 1962 och avsåg att förse dem med kärnvapen. Krisen löstes genom att Sovjet drog tillbaka kärnvapnen och USA avvecklade sina kärnvapen i Turkiet. Detta har av historikern Arthur Schlesinger kallats “det farligaste ögonblicket i mänsklighetens historia”. Chocken ledde till flera avtal och överenskommelser, bland annat om kärnvapenprov. NPT-avtalet ingicks sex år senare, 1968.

Ett allt starkare krav i den internationella debatten är att förhandlingar på allra högsta nivå måste komma till stånd. Den mäktiga trekanten måste dras in i samtal med sikte på risk-minimering, en rimlig nivå av tillit och en principiell enighet om att kärnvapen inte får användas.

1986 uttryckte Ronald Reagan och Sovjetunionens siste ledare Michail Gorbatjov i Reykjavik de berömda orden att ”ett kärnvapenkrig kan inte vinnas och ska därför aldrig utkämpas”. Omkring 30 gyllene år följde med förhandlingar och avtal som ledde till avspänning och minskade arsenaler. Vad kräva nu för en omstart – med sikte på de ”gyllene årens” återkomst?

Det behövs alltså ett nybygge av den nukleära ordningen i världen. Sverige bör kunna ta en ledande roll i ett sådant, tillsammans med likasinnade länder. Civilsamhällets organisationer, och då inte bara de kända fredsorganisationerna, kan mobilisera för en aktiv politik. Men det behövs en klar inställning från statens sida att anknyta till. Stora delar av samhället kan då ställa upp på en tydlig och väl underbyggd politik gällande kärnvapen: det har hänt förr. Detta är raka motsatsen till att ”avdramatisera” kärnvapenfrågan.

Hans Blix nämner i sitt anförande 2018 både kärnvapnen och klimatkrisen. Vad gäller den senare har det internationella samfundet faktiskt kunnat samla sig till konkreta tidsplaner för utfasningen av klimatgaser på 10, 15 och 30 års sikt. EU har till exempel satt målet ”netto noll” för år 2050. Det är en intressant tanke att söka likartade gemensamma utfästelser för begränsning av kärnvapen och på sikt deras avveckling.

Sveriges regering och riksdag bör, i samverkan med likasinnade länder till exempel i Norden, prioritera en förhandlingsoffensiv för en global nukleär ordning. Det är möjligt att med konsekvens och envishet framföra krav på förhandlingar. Inledningsvis kan dessa handla om konkret återhållsamhet, både i retoriken och gällande utplacering, uppgraderingar med mera. Sverige kan och bör agera inom Natos ram, men inte vara bundet av denna, dessutom i offentliga fora och naturligtvis i traditionell diplomati. En sådan linje kommer på sikt att väcka respekt och få genomslag, vilket är mycket bättre än att söka värna den goda stämningen eller vara mera Nato än Nato själv.

Att Sverige är ett litet land har inte hindrat tidigare generationer politiker och diplomater att både ha en åsikt och spela en aktiv roll i internationella överläggningar. Politisk övertygelse i förening med hög kompetens (vetenskaplig, diplomatisk, ekonomisk) kan visa sig avgörande i mellanstatliga förhandlingar.

Lars Ingelstam

[1] Pugwash Netherlands Panel: Past, Present and Future of Nuclear Deterrence, 2024-06-26. Kontakt vdwal.mart@gmail.com. Steven Miller presenterade tankegångarna vid ett seminarium med Utrikespolitiska institutet och Svenska Pugwash 2022-12-15 i Stockholm. En större uppsats i samma ärende är Steven E. Miller and Alexey Arbatov: The Rise and Decline of Global Nuclear Order? American Academy of the Arts and Sciences (April 2021) https://www.amacad.org/publication/nuclear-perils-new-era/section/2

[2] Restraint är nyckelordet I Hans Blix’ betydelsefulla bok A Farewell to Wars, Cambridge University Press 2023, liksom i Thomas Jonters redovisning av hur Sverige, trots allt, blev kärnvapenfritt: The Key to Nuclear Restraint, Palgrave Macmillan 2016

[3] Sverre Lodgaard: Preparations for Nuclear War-Fighting and the Demise of Arms Control. Asia-Pacific Leadership Network, April 2024. https://www.apln.network/analysis/policy-briefs/preparations-for-nuclear-war-fighting-and-the-demise-of-arms-control

[4] En annan analogi kan hämtas från spelteorin, som visar att spel med tre eller fler deltagare endast under mycket speciella villkor har en stabil lösning.