En reformpessimism har brett ut sig

Essä Hur skulle en tillämpning av en mer strukturpolitisk ingång kunna se ut på tre områden: välfärdspolitiken, sysselsättningspolitiken och klimatpolitiken? Den frågan ställer Örjan Nyström i denna den tredje delen av hans essäserie om strukturpolitik. 

Många människors verklighetsuppfattning i dag genomsyras av en vag känsla av att samhällsutvecklingen hamnat på avvägar. Ungefär som i maffiafilmerna tvingas vi gång på gång välja mellan erbjudanden vi inte vill ha men inte kan tacka nej till. Vi finner inte något sammanhang där det går att finna ut hur den ena länken är kopplad till den andra. Att söka få reda på vad som händer blir som att ringa en växel och hela tiden bli kopplad någon annanstans. Till slut slänger man på luren och brister ut i diffusa protester mot ”dom som bestämmer”. Vilka nu det är?

Informationer om det rådande tillståndet flödar över oss från de mest skilda håll, och det är omöjligt att värja sig. Den ökade tillgången till information leder inte till ett aktivt engagemang för att förändra samhällsförhållandena. Man reagerar utan att agera. Folklig politisk aktivitet blir på sin höjd rena protester eller missnöjesyttringar eller att man helt enkelt vänder ryggen till.

Alltsedan 90-talet har på detta sätt en allmän reformpessimism brett ut sig i samhället.

Det finns en materiell grund för detta. I över 40 års tid har förhållanden etablerats i samhället som konsekvent utformats i syfte att undandra avgörande inslag i samhällsordningen från demokratiskt inflytande. Centralbankerna har monopoliserat makten över finanspolitiken. Olika konfliktlösningsfunktioner har hänvisats till juridiska instanser. Internationella handelsavtal har försetts med garantier mot störande politiska beslut, som överprövas av nationella och transnationella konkurrens- och frihandelsorgan. Kapitalets fria rörelse har fått ökat skydd samtidigt som de frigjorda globala finansiella flödena övar ett växande inflytande över vad som är politiskt görbart.

Helheten i detta skede i kapitalismens utveckling brukar beskrivas med det diffusa begreppet ”globalisering”. Det framställs som en närmast naturhistorisk process, vilket döljer att förändringarna i politikens villkor åtminstone delvis är en följd av en medvetet uppbyggd institutionell ordning.[1] Stora ansträngningar har gjorts för att göra dessa förändringar så irreversibla som möjligt, samtidigt som de ekonomiska beroendeförhållandena blivit komplexa och ogenomskådliga. I kapitalismens nya institutionella inbäddning förverkligas Wallenbergarnas devis om att ”verka utan att synas” i världsskala. Kapitalismen har anonymiserats.

Så har arenan för den politiska makten riggats om. De hittills dominerande politikerna i vår del av världen – konservativa eller center-vänster – har fått ett alibi för att avvisa alla radikalare systemingripanden, exempelvis sådant som reglering av det finansiella kapitalet, beskattning av vinster och förmögenheter eller åtgärder mot skatteflykt som ”omöjliga”. Detta genom mekanismer som är alltför komplexa för att kunna förklaras i en politisk debatt. Under hänvisningar till riskerna för kapitalflykt, negativ betalningsbalans och finansiella repressalier åker rullgardinen bara ner. Den ekonomiska politiken reduceras till en fråga om kamrersmässig budgethantering.

Det är inte konstigt att reformpessimismens breder ut sig.

Det kan låta lite bakvänt att inleda denna avslutande essä om progressiva strukturreformer med att det inte verkar finns rum för sådant i dagens kapitalistiska maktsystem. Men vi måste komma under ytan på globaliseringens arena och skaffa oss en konkret insikt i hur dess begränsningar ser ut på olika politikområden, och hur de kan tänkas förändras över tid. Först på den grunden kan vi söka oss fram till hur man kan anpassa sig till eller kringgå dem.

Vänstern måste utveckla en slags subsidiaritetsprinciper som styr vilken nivå som beroende på arten av de problem vi vill angripa är mest åtkomliga för en radikal reformism, och hur de kan kombineras;  nationellt mellan kommuner, regioner och stat; transnationellt på den allt viktigare regionala nivån (framförallt EU eller i allians med regionaliseringssträvanden i det globala Syd); globalt genom institutioner som FN, Världsbanken, IMF med flera.[2]

Med denna komprimerade inledning kring hur den reformistiska arenan i stort ser ut i dag ska jag i denna tredje essä exemplifiera hur en tillämpning av en mer strukturpolitisk ingång skulle kunna se ut på tre områden: välfärdspolitiken, sysselsättningspolitiken och klimatpolitiken.

Välfärdspolitiken

Det dominerande sättet att tala om välfärdspolitik i den politiska debatten handlar om individers villkor och rättigheter. Det är naturligtvis viktigt. Det handlar om människors vardag. Men att bara se det ur det perspektivet skymmer välfärdssystemets strukturpolitiska dimension. Det blir en fråga om kostnader och budgetbegränsningar. Vad har vi råd med? Vilka missförhållanden och orättvisor har vi resurser för att bekämpa? Välfärdstjänster och trygghetssystem blir något vi kan ”kosta på oss” beroende på vilket utrymme ”den riktiga ekonomin” i det rådande läget medger – ”reformutrymmet”. Tankemönstret med närande och tärande i samhället sitter djupt.

Att välfärdspolitiken i sig skulle kunna ha en ”närande” dimension är en främmande tanke. I det strukturpolitiska perspektivet är det dock helt centralt. Här riktas blicken mot välfärdspolitiken som ett gemensamt samhällsintresse, en nyttighet. Hur kan vi bruka detta instrument på ett fruktbarare sätt i ett dynamiskt samhällsutvecklingsperspektiv?

Kärnfrågan i det strukturpolitiska välfärdsperspektivet är hur samhället förmår utveckla och mobilisera sina mänskliga resurser. Hur kan vi stärka de reproduktiva krafterna i ekonomin? Hur kan vi värna och öka alla människors förmågor i bredast möjliga mening och i varje skede av livet från vaggan till graven?

I bredaste mening handlar människors förmågor om mer än specifika, mätbara kunskaper och färdigheter. Det handlar om kognitiva tillgångar i mer generell mening, såsom förmåga att analysera och lösa problem och kommunicera och interagera inom vidare sociala sammanhang. Men hit hör också folkhälsan och hur den påverkas av uppväxtvillkor och arbetslivets krav. Vilket i sin tur återverkar på de lika viktiga som underskattade demografiska långtidsverkningarna på samhällsekonomins utveckling (vi står ju i dag mitt i något av en demografisk kris i Västvärlden). Välfärdspolitiken kan på så sätt betecknas som en social och kulturell mobiliserings- och investeringspolitik.[3]

Inom den ekonomiska forskningen har detta område tilldragit sig en växande uppmärksamhet utifrån begreppet ”humankapitalutveckling”. Det är en kunskapsutveckling som fått ett växande inflytande i den mer kritiska syn på den nyliberala politiken som börjat utvecklas inom internationella institutioner som OECD och IMF. Men detta har knappast alls fått något genomslag i den välfärdspolitiska debatten hos oss, som fortsatt är fullt upptagen med kostnader och budgetutrymme.[4]

Diskussionerna om hur samhället ska ta sig an sina uppgifter på humankapitalutvecklingens område styckas som vanligt på det strukturreformistiska området lätt upp efter departements- och myndighetsområden. Här blir ”investeringar i humankapitalet” ena stunden lika med satsningar i familjepolitiken eller det traditionella utbildningssystemet, i nästa stund i sjuk- och åldringsvård. Sällan berörs arbetslivet och arbetsmarknaden och människors ställning och möjligheter där. Där har ju politiken få maktmedel att ta till.

Investeringarna i det privata näringslivet är underordnade kapitalackumulationens krav. Att det borde vara annorlunda med de offentliga investeringarna har vi ju lärt oss de senaste decennierna. De handlar ju om att tillfredsställa gemensamma samhällsbehov, vilket kräver gemensamma finansieringssystem och fördelning och prioritering efter behov. Välfärdssystemet har under lång tid till följd av den finanspolitiska åtstramningen varit underfinansierat, med sjunkande kvalitet och tillgänglighet som följd. Samtidigt har människors anspråk ökat och de samhälleliga behoven vuxit, både till följd av den demografiska utvecklingen och strukturomvandlingens nya utmaningar för humankapitalet. Välfärdens privatisering och marknadifiering är ett strukturfel i den svenska samhällsutvecklingen med långsiktigt allvarliga följder.

Att vända denna utveckling måste vägas in i den pågående makroekonomiska diskussionen om avskaffandet av överskottsmålen i det statsfinansiella ramverket. De akuta behoven för att laga revorna i välfärdssystemen måste kanske på kort sikt mötas genom underbalansering av budgeten. Men i det medellånga tidsperspektiv där strukturpolitiken rör sig kan inte gemensamma sociala investeringar i längden ske på kredit. Det handlar om permanenta åtaganden som måste finansieras av skatteinkomster. Makroekonomisk politik och strukturpolitik – den ekonomiska politikens huvudbeståndsdelar – måste här som annorstädes samordnas.

Detta gäller även mitt andra avslutande ämne.

Sysselsättningspolitiken

Sysselsättningspolitik – att höja arbetsmarknadens förmåga att mobilisera arbetskraften – har länge stått i centrum för arbetarrörelsens ekonomiska politik. Det är en fråga både om människors trygghet och frihet och om ekonomins produktionsförmåga. Här grundläggs människors självkänsla och medborgerliga status. Här byggs löntagarnas maktställning gentemot arbetsgivarväldet. Här skapas skatteunderlaget för den sociala investeringspolitik som jag var inne på nyss.

Även sysselsättningspolitiken måste formas i en balans mellan makroekonomiska och strukturpolitiska ingrepp. Hur denna kombination ska avvägas beror naturligtvis på hur den aktuella strukturomvandlingen påverkar tillgång och efterfrågan på arbetskraft, och detta inte bara kvantitativt utan också kvalitativt. Här har under det senaste halvseklet skett en förändring där arbetsmarknaden ställts inför mer kvalitativa krav som lätt kommer i skymundan för de kvantitativa procentmått på arbetslöshet och sysselsättningsgrad som dominerar debatten. Sysselsättningspolitikens starka makroekonomiska traditioner måste balanseras om mot en mer strukturpolitisk inriktning.

Sedan 80-talet har den strukturpolitiska dimensionen i den socialdemokratiska sysselsättningspolitiken försvagats i förhållande till den inriktning den gavs i den Rehn-Meidnerska ansatsen genom den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Denna började rustas ned redan under 90-talskrisen och har drivits till fullständigt haveri i de borgerliga regeringarna sedan dess. Nedskärningarna i socialförsäkringarna har fullbordat förstörelseverket. Socialdemokratin har varken i opposition eller regeringsställning bjudit mer än ett marginellt motstånd.

Resultatet är att sysselsättningspolitiken är dubbelt förlamad, både av det makroekonomiska ramverkets spärr mot finanspolitiska stimulanser och arbetsmarknadspolitikens avrustning.  

Som den strukturpolitiska dimensionen av sysselsättningspolitiken representerade den aktiva arbetsmarknadspolitiken något nytt i en politik som sedan 30-talet varit helt fokuserad på konjunkturstabilisering. Som sådan hade den hela sitt fokus på den generella ekonomiska aktiviteten och de konjunkturbetingade efterfrågeförhållandena i samhället. I den Rehn-Meidnerska ansatsen hade den aktiva arbetsmarknadspolitiken däremot en mer långsiktig inriktning på arbetskraftens långsiktiga anpassningsförmåga och rörlighet utifrån strukturomvandlingens krav. [5]

Därmed rör vi oss in på den större fråga vi var inne på nyss: hur vi förmår ta tillvara och utveckla de mänskliga resurserna.

På detta område står vi ganska nakna i förhållande till de påfrestningar strukturomvandlingen redan i dag och än mer i framtiden innebär. Med ett ensidigt makroekonomiskt spår i vänsterdebatten, med en ensidig inriktning på den generella efterfrågenivån i ekonomin, riskerar vi att försumma den mer markburna materia som har att göra med det som brukar kallas ”matchning” – hur den tillgängliga arbetskraftens egenskaper och utvecklingsmöjligheter ska kunna tas i bruk för att tillfredsställa de krav som ekonomins och arbetslivets förändringar kan antas ställa.

Perioden 70-tal till 00-tal karaktäriserades av ett överskott på arbetskraft, vilket naturligtvis hade betydelse för den tidens diskussion om ”jobless growth” och ”utanförskap”. Denna situation har sedan dess (inte minst genom demografiska förändringar) förbytts i en tilltagande arbetskraftsbrist där en rad samhällssektorer inte klarar att bemanna sina verksamheter och utnyttja sin utvecklingspotential. Resultatet är dels uppenbara följdverkningar i form av stress och underbemanning. Men lika allvarligt är hur det på ett mer osynligt sätt leder till att en del arbets- och utvecklingsmöjligheter i ekonomin till följd av brist på kompetent personal inte längre kommer till stånd eller inte kan tas till vara.

Det som sker i denna situation är att ökningen i arbetskraftsefterfrågan i form av fler vakanser inte längre leder till någon minskad arbetslöshet i den utsträckning som borde vara naturlig. Allmän arbetskraftsbrist är ju normalt sett en maktresurs för arbetet gentemot kapitalet. Men då arbetskraftsbristen som i dag utvecklas olika mellan olika sektorer i ekonomin hamnar vi i inlåsningseffekter där klyftorna mellan attraktiv och mindre attraktiv arbetskraft, mellan marknadsstarka och marknadssvaga grupper, ökar. Nya drivkrafter för uteslutning och marginalisering (”utanförskap”) växer fram oavsett en expansiv makroekonomisk politik.

I denna situation torde det vara uppenbart att ett strukturpolitiskt perspektiv i form av  matchning av arbetskraftstillgångarna mot ekonomins långsiktiga behov måste komma mer i förgrunden i sysselsättningspolitiken. Det handlar inte bara om en återuppbyggnad av de traditionella arbetsmarknadspolitiska åtgärderna, såsom subventionerade anställningar och arbetsmarknadsutbildning, som i. dag är nedskurna till historiska miniminivåer. En god del av dagens (öppna och dolda) vakanser kan den vägen lösas genom relativt begränsade utbildningsinsatser. Men en växande andel i omställningsbehoven är alltför omfattande för att kunna hanteras i dessa traditionella former. I ökande utsträckning måste kunskapsbehoven tillfredsställas på det livslånga lärandets arenor, genom mer avancerade omskolningsinsatser eller ett kunskapsdrivande arbetsliv med förändrade arbetsorganisationer.

Arbetsmarknadspolitiken måste på så vis i viss mån flyttas in på arbetsplatserna.

Det innebär två potentiellt genomgripande förändringar. Dels att arbetsgivarnas ensamrätt att bestämma över anställningsförhållanden och arbetsorganisation –  hur arbetet leds och fördelas och arbetskraft anställs och sägs upp – begränsas. Dels att fackföreningsrörelsen ges en betydligt mer central roll, vidgat ansvar och resurser för att kunna öva inflytande.

Den förskjutningen av välfärds- och sysselsättningspolitiken som skisserats hittills har anknytning till en viktig betydelseförskjutning också i jämlikhetsdebatten. Här har tyngdpunkten i vänstern legat på krav på omfördelningspolitik för att i efterhand rätta till den alltmer skeva fördelningen av inkomster och livsvillkor. Hur nödvändig och moraliskt berättigad omfördelningspolitiken än må vara finns en del svårigheter med en sådan politik när det gäller att skapa breda folkliga allianser och säkra mer bestående förändringar i klasstrukturen. Därför måste omfördelningsinsatserna kompletteras med en större tyngdpunkt på att angripa faktorer i samhällsutvecklingen som förorsakar ojämlikhet, så kallad predistributiv jämlikhetspolitik.

Också jämlikhetspolitiken måste ges en sådan mer strukturpolitisk inriktning.[6]

Klimatpolitiken

Den strukturomvandling som den pågående klimatkrisen innebär är av en omfattning och ett livsingripande slag som saknar motstycke i kapitalismens historia. Man skulle kunna säga att vi står inför gigantiska kluster av ”strukturfel” i det hela nuvarande sättet att nyttja naturresurserna, både i produktionen och konsumtionen. Därtill kommer att vi mer än någonsin har anledning att associera till Rudolf Meidner ord från 40-talet: ”det finns ingen teori”. De strukturcykliska regelbundenheter vi varit inne på ovan förmår knappast famna den turbulenta värld som kommer att prägla de klimatologiska förändringarnas omstöpning av våra produktions- och levnadsvillkor. Detta särskilt om vi tar in dess politiska och demografiska verkningar i bilden. Vi går en oviss och okalkylerbar framtid till mötes, samtidigt som situationen kräver ökad långsiktighet i politiken.

För att i blygsam omfattning bota mina kunskapsbrister på området har jag tagit del av några av den flod av skrifter som under de senaste åren producerats inom den breda vänstern i ämnet. Det handlar om ansatser som väcker politiska förhoppningar. Samtidigt blottlägger de brister som enligt min mening även här avspeglar de försvagade strukturpolitiska traditionerna inom vänstern.

Jag har sålunda läst Kajsa Borgnäs Arenarapport ”En geostrategisk industripolitik för Europa”, Reformisternas ”En ny grön giv”, Kalle Sundins Katalysrapport ”Klimatkeynesianism nu” och Anni Ross Arenarapport ”The make or break decade for climate action”.

Var och en av dessa skrifter rymmer en rikedom på värdefulla insikter, problemkartläggningar och förslag. Men mitt intryck är att vägen ännu är lång till en sammanhållen politisk linje, något som antagligen kräver mer samlade idépolitiska ansträngningar för den breda vänstern. Stor vikt läggs (särskilt i Reformisternas och Kalle Sundins skrifter) vid hur de omfattande finansieringsbehoven som investeringarna i infrastruktur och teknikutveckling ska lösas. De anlägger här ett utpräglat makroekonomiskt synsätt i form av ökad offentlig upplåning inom ett reformerat finanspolitiskt ramverk. Men här finns också mer strukturpolitiska inslag om att lyfta ut klimatinvesteringarna ur statsbudgeten och inrätta av nya former för kollektiv kapitalbildning. Olika idéer luftas kring fristående klimatfonder.

Ett gemensamt drag hos skribenternas sätt att angripa klimatkrisen är en välkommen strävan att styra bort från den offentliga debattens inriktning på individuella livsstils- och konsumtionsfaktorer. Klimatkrisen är en samhällelig kris som måste angripas genom samhällsförändrande reformer. Populära men verklighetsfrämmande idéer om så kallad ”nerväxt” lyser också med sin frånvaro.

Men vi har uppenbarligen långt kvar för att åstadkomma den samordning av politikområden med nya institutionella ramar för det politiska inflytandet över ekonomin som klimatkrisen sätter på dagordningen. Det räcker inte med offentlig finansiering. Det måste till former för samordnade offentliga styrnings- och påverkansmöjligheter på centrala funktioner när det gäller vad och hur vi producerar och konsumerar. Tonvikten på finansieringssystemen skymmer den strukturpolitiska dimension som handlar om att mer konkret penetrera hur dessa medel ska fungera som styrmedel i näringslivet. Hur är de tänkta att påverka investeringarna och deras allokering, den tekniska utvecklingen, mobiliseringen och omstruktureringen av arbetskraften, ekonomiseringen av resursuttag, påverkan på konsumtionsmönster och så vidare? Vilka prioriteringsdilemman står vi inför? Det handlar om ingrepp i stora, sammanhängande, långlivade och sammanvävda tekniska system – energi- och transportsystem och råvaruutvinning – med vittomfattande sociala verkningar.

Ett strukturpolitiskt perspektiv i detta sammanhang bryter mot bilden av ekonomin som ett lineärt system av bytesverksamheter mellan oberoende aktörer och riktar uppmärksamheten mot det mångsidiga, växelvisa och svåravgränsade interaktionssystem som mer eller mindre omedvetet formar systemet som helhet. Hur kan detta samspel påverkas strukturpolitiskt? Hela aktivitetsfältet måste överblickas: offentlig politik, fackligt inflytande, utvecklingen av nya samverkanssystem mellan företag, företag och deras kunder och företag och offentliga myndigheter, klusterutveckling, nationella och transnationella innovationssystem och så vidare. På sådana områden är förslagen i de nämnda rapporterna frånvarande eller försiktiga och trevande.[7]

Jag tror att vänsterdebatten på detta område hämmas av en mångårig beröringsångest mot allt som luktar planhushållning, näringspolitik, kollektiv kapitalbildning och nya samverkansformer mellan offentliga och privata verksamheter – ett förhållande som utan tvivel ligger bakom vänsterns ensidiga fokus på makroekonomiska reformer även på detta område.

Vi har ju bakom oss decennier av en antipolitisk, antirationell och anticentralistisk reaktion mot alla sådana inslag av offentligt inflytande över kommandohöjderna på näringslivets, marknadernas och företags- och arbetsorganisationernas område. Det ideologiska inflytandet från nyliberalismens lärofäder lever kvar. De menade ju att den offentliga maktens enda uppgift borde vara att värna och frigöra den spontana ”rationalitet” som enbart ett oreglerat marknadsutbyte kan åstadkomma. Från andra hållet verkade, inte minst sedan 1989, de negativa erfarenheterna av den centralstyrda planhushållningens haveri i de kommuniststyrda staterna. Sammantaget har detta givit upphov till en utarmning av själva det politiska språket på hela detta område. På närmare håll har säkert också arbetarrörelsens nederlag i löntagarfondsstriden spelat in.[8]

Centraliserad planekonomi torde nu som förr inte vara ett alternativ. Men även ”marknadens egna rationalitet” har ju visat gravt destruktiva verkningar, såväl på de globala finansmarknadernas område som då det gäller att tackla de omställningskrav och nya kristecken som klimatförändringen ställer oss inför.

Vi borde avvisa båda dessa ekonomisk-politiska extrempositioner och söka oss nya, ”blandade” former av rationell politiskt hantering av de problem vi står inför. Det förefaller mig vara en något av en strukturpolitisk kärnfråga som vänstern bara börjat närma sig.

Det finns anledning att påminna om den klassiska traditionen sedan 1920-talet i arbetarrörelsens idéarv: möjligheterna av en slags ”tredje väg” mellan marknadsfundamentalism och centraliserad planekonomi, baserad på nya former av delvis planerad hushållning – en ny ”kapitalistisk blandning”. En bibehållen marknadsekonomi låter sig mycket väl förenas med såväl övergripande statligt inflytande över den ekonomiska huvudinriktningen som ett inflytande underifrån från de anställda och deras fackliga organisationer. I båda fallen handlar det om att i ett funktionssocialistiskt perspektiv gradvis förskjuta maktförhållandena såväl i samhällsekonomin som helhet som i de lokala hierarkierna i branscher och på arbetsplatser.

Det är något av en gemensam nämnare för alla de tre politikområden jag varit inne på i denna avslutande essä .

Örjan Nyström

[1] Den idéhistoriska bakgrunden till denna ordning undersöks i Quinn Slobodians bok från 2023, ”Globalister: imperiets fall och nyliberalismens uppkomst”. Han spårar dess utveckling ända tillbaka till perioden efter 1:a världskrigets slut, då de gamla imperiernas fall krävde uppbyggnaden av en ny transnationell ordning. Ledande teoretiker var Friedrich von Hayek. Som nyliberalismens överstepräst har han ofta missuppfattats som anhängare av en nattväktarstat. Men i själva verket menade han att de produktionsfaktorernas fria rörelse han ville åstadkomma bara kunde förverkligas om de skapades och skyddades genom aktivt politiskt ingripande i form av politiska, institutionella reformer. Först i slutet av 1900-talet kunde en sådan ordning börja etableras. Vad som är på väg att ske med denna ordning i skuggan av finanskriser, ökade globala stormaktskonflikter och senare års protektionistiska reaktioner är väl än så länge en obesvarad fråga.

[2] Begreppet subsidiaritetsprinciper som basis för en radikal reformism har jag hämtat från Ingvar Johanssons text ”Välfärdsstaten och globaliseringen”, Tankeverksamheten inom arbetarrörelsens i Göteborg nr 51 2016, där han närmare utreder hur begreppet kan ges en innebörd i ett vänsterperspektiv. Det har annars sin hemvist i EU:s fördrag och i den europeiska kristdemokratins ideologiska arsenal.

[3] En utmärkt liten skrift i detta ämne av Lena Sommestad med samman synsätt (”Människan först!”) når mig i skrivande stund – präglad av frustration över hur det sociala investeringsperspektivet sedan 1980-talet och 90-talskrisen försvunnit ur den officiella socialdemokratins synfält.

[4] Teoriutvecklingen kring humankapitalutveckling, inklusive den så kallade ”Capability Approach”, företrädd av Amartya Sen m fl, presenteras närmare i den avslutande texten i min bok ”Arbete, lärande, jämlikhet” (Korpens förlag 2022)

[5] Tilläggas ska att den diskussion som Rehn-Meidner förde hade ett annat viktigt strukturpolitiskt element, nämligen utvecklingen av en offentlig näringspolitik, byggd på olika former av kollektiv kapitalbildning. Även den sidan av den Rehn-Meidnerska ansatsen är till stora delar frånvarande i dagens socialdemokratiska politik. Sambandet mellan arbetsmarknadspolitik och näringspolitik betonades som något av en nyckelfråga i den bok Meidner tillsammans med Anna Hedborg gav ut i samband med det socialdemokratiska regeringstillträdet 1984, ”Folkhemsmodellen” Rabén&Sjögren 1984). Redan då konstaterade de att ”en alltmer splittrad konjunktur- och strukturbild, ökande regional obalans och en segmentering av arbetsmarknaden har successivt försämrat möjligheterna att tillämpa generella metoder. Balanspunkten mellan generella och selektiva metoder har förskjutits till förmän för de senare” (sid 125).

[6] Om predistributiv jämlikhetspolitik har jag skrivit i avsnittet ”produktion och fördelning”, sid 246ff i min bok ”Arbete, lärande, jämlikhet”, Korpens förlag 2022.

[7] Ett exempel på potentiellt kraftfulla strukturpolitiska instrument som griper in i de kapitalistiska marknadskrafternas sätt att fungera är systemen för handeln med utsläppsrätter. Ytligt sett kan man få intrycket att det handlar om att ”låta marknadskrafterna styra”, ett inte ovanligt motargument i vänsterkretsar. Men det centrala är ju att såväl prisbildningen som utsläppssystemets omfattning styrs av politiska beslut, och detta på transnationell nivå genom EU, vilket pekar på att detta är ett område där en strukturreformistisk linje i betydande grad måste förverkligas på multinationell nivå – jmf föregående avsnitts resonemang kring vänsterns behov av ”subsidiaritetsprinciper”.

[8] Ett mått på hur handfallen den industriella strukturpolitiken blivit är den totala politiska passiviteten när det gäller den gigantiska omstruktureringen av stål-, gruv- och skogspolitiken som klimatomställningen kräver, där inte ens omstruktureringarnas sociala och lokaliseringspolitiska verkningar väcker några kraftfullare initiativ till liv, utan hänvisas till berörda kommuner. Samma bild av politisk frånvaro och passivitet uppvisas vad gäller infrastrukturens gigantiska utmaningar.