Essä Folkmord kännetecknas inte bara av deportationer och utplåning av en förföljd folkgrupp. Förövarna söker också undanröja spåren efter den bortjagade fienden. I den meningen tjänar det sönderfallande Osmanska imperiet under första världskriget som exempel på hur ett folkmord kan gå till. Folkmord kräver teknokrater som möjliggörare av politiska beslut. Sinnebilden av en sådan fanns hos ungturkarna i Istanbul, en hög ämbetsman som av en turkisk historiker kallas för ”en osmansk Eichmann”.
Folkmord kräver byråkrater. Lojala statstjänstemän som omsätter politiska beslut syftande till etnisk rensning, konfiskationer och utplåning av en folkgrupp till praktisk handling. Ofta slipper dessa teknokrater att få blod på sina händer. Ibland men inte alltid slipper de att ställas till svars. Nazitysklands Adolf Eichmann, som kidnappades av israeliska Mossadagenter i Argentina 1960 för att ställas inför rätta i Jerusalem, blev urtypen för en folkmordsteknokrat innan han avrättades 1962. Han hade sett till att deportationen av Europas judar till förintelselägren möjliggjordes under andra världskriget. Men under rättegången i Jerusalem hävdade han att han bara lytt order.
Men det gjorde aldrig hans turkiske föregångare, den höge statstjänstemannen Mustafa Reşat (1878–1953), som av den turkiske historikern Ümit Kurt har kallats för en ”osmansk Eichmann”. När Reşat tog sig rätten att deportera, tortera och utplåna armenier, såg han det som patriotiska handlingar. Hans bevekelsegrunder och agerande ger associationer till andra folkmord, eller anklagelser om sådana, även i modern tid.
Ledande roll i planeringen
Ungturkarnas lojale ämbetsman och folkmordsbyråkrat Mustafa Reşat är föga känd, än så länge i alla fall. Det blev en utmaning när Ümit Kurt började gräva i turkiska och utländska arkiv. ”Det faktum att så lite var känt om honom triggade mitt intresse”, sade han när vi nyligen möttes i Istanbul.
Ümit Kurt är en av Turkiets främsta experter på massmorden på armenier under första världskriget. Han har tidigare skrivit om dessa blodiga år, som alltjämt gör avtryck på Turkiets relationer med omvärlden, i den prisbelönta boken The Armenians of Aintab: The Economics of Genocide in an Ottoman Province (Harvard University Press, 2021). Tillsammans med ett annat ledande namn inom turkisk folkmordsforskning, Taner Akçam, har han skrivit The Spirit of the Laws: The Plunder of Wealth in the Armenian Genocide (2017).
Ümit Kurts senaste djupstudie om den ”osmanske Eichmann” är än så länge endast tillgänglig på turkiska. Hans förläggare i Turkiet, bokförlaget Aras, har beskrivits som ett turkiskt fönster in i en armenisk kultursfär. Men historikern, numera docent vid universitetet i Newcastle i Australien, väntas inom kort presentera sina forskningsrön på engelska i den vetenskapliga tidskriften Die Welt des Islams (även känd som The International Journal for the Study of Modern Islam). Till hösten kan även en svensk publik få tillfälle att lyssna på honom, när han kommer till Uppsala som gästforskare.
Turkiet vägrar erkänna massmorden som folkmord och har genomgående förnekat att det fanns ett uppsåt. Hur laddad frågan är visar det faktum att den turkiska mediecensuren nyligen stängde en populär och oberoende radiokanal, Açık Radyo, för att en professor talat om det armeniska folkmordet. Men det hindrade inte att Ümit Kurt i nästan samma veva kunde föreläsa vid Franska institutet för anatoliska studier i Istanbul under rubriken ”Folkmord som en patriotisk arbetsetik: en kritisk läsning av Mustafa Reşat (Mimaroğlus) memoarer”.
Den ultranationalistiske Mustafa Reşat – tillnamnet Mimaroğlu anger att hans far var arkitekt – hymlade inte med sina motiv. I sina memoarer, som kom ut 1946, hävdar han att det var nödvändigt att deportera armenier i syfte att rädda en hotad nation från ”armeniska förrädare”. Han såg dem som ”inre fiender” som förrått den turkiska nationen. Reşat förlät inte armenier som odlade självständighetsdrömmar. Han drog alla armenier över en kam.
Som chef för inrikesministeriets politiska avdelning under första världskriget spelade han en ledande roll i planeringen och verkställandet av deportationerna av armeniska intellektuella i Istanbul den 24 april 1915. Det blev startskottet för 1900-talets första folkmord vilket ledde till omkring en miljon armeniers död.
Tilltagande misstänksamhet
Osmanska rikets krympande territorier på Balkan och muslimers flykt formade hans tänkande. På 1870-talet hade ortodoxa serber i Bosnien och bulgarer gjort uppror mot muslimsk-osmanska turkar, vilket fått Ryska imperiet att intervenera. Det framkallade en första massflykt av muslimer från Balkan till dagens Turkiet. Vid Berlinkongressen 1878, när europeiska stormakter drog upp planerna för hur de ville dela Balkan, fick Osmanska riket bara observatörsstatus. Balkankrigen 1912–1913, när turkarnas förluster på Balkan blev definitiva och Anatolien fylldes av ännu fler muslimska flyktingar, fattigdom och farsoter, präglade också Mustafa Reşats tänkande.
Liksom många av de ungturkar som tvingat igenom en revolution mot Osmanska imperiets sultan Abdülhamid II 1908, hade Mustafa Reşat sitt ursprung på Balkan. Han var född i Saloniki, dagens Thessaloniki, där också republiken Turkiets förste president Kemal Atatürk hade sitt barndomshem. Balkankrigen fick Reşat att betrakta sina armeniska grannar i Istanbul med tilltagande misstänksamhet. Han såg dem som femtekolonnare åt Tsarryssland (vilket må ha gällt för somliga men långt ifrån alla). Armenierna levde framför allt i Osmanska rikets östliga provinser, som Van och Muş. Reşat ansåg att de bara väntade på tsarryska soldater för att kunna bryta sig ut.
Hans och ungturkarnas sätt att misstänkliggöra alla armenier och göra dem till syndabockar påminner om hur Ryska imperiet på 1880-talet organiserade pogromer, omvändelser och fördrivning av judar som en medveten politik. Det i sin tur ledde till att fattiga och förföljda judar massutvandrade till Europa, vilket följdes av växande antisemitism i Tyskland, med fasansfullt och välkänt resultat.
Skulden på kristna armenier
På liknande sätt började ungturkarna under första världskriget lägga skulden för sina territoriella förluster på rikets kristna armenier. Innan dess hade armenierna i det månghundraåriga och mångkulturella Osmanska imperiet av tradition setts som en lojal folkgrupp, millet-i sadik.
Hos ungturkarnas de facto-ledare, inrikesminister Talaat Pascha, blev Mustafa Reşat en betrodd ämbetsman. Reşat hade växt upp bland armenier i Istanbul och talade deras språk. Han visste vilka osmanska armenier som var framstående politiker, skribenter, läkare, advokater, präster och rektorer med mera. Mot den bakgrunden såg han till att armeniska intellektuella greps i samordnade aktioner efter midnatt den 24 april 1915 för att möta döden längs vägarna i Anatolien. När de fortsatta deportationerna av armenier runt om i provinserna inte följde Talaat Paschas planer reste Mustafa Reşat iväg som hans utsände.
Han upprättade listor över armeniska affärsmän som skulle deporteras. Han var delaktig i konfiskationerna av armenisk egendom. Runt om i Anatolien upprättades kommittéer för att verkställa dessa plundringar. Ofantliga mängder av dokument från denna tid är förstörda. Men Ümit Kurt är övertygad om att det finns fler dokument att gräva fram, även i privata gömmor.
Etniskt homogen nationalstat
En av få armeniska intellektuella som undkom massarresteringarna i april 1915 var Shavarsh Misakian. Han organiserade ett hemligt nätverk av informatörer som smugglade ut uppgifter om dödsmarscherna till Syriska öknen och andra grymheter. Rapporterna blev värdefulla källor för diplomater och journalister i väst. Misakian, som greps ett knappt år senare och torterades under Mustafa Reşats överinseende, skrev senare i livet en anklagelseskrift mot Reşat, i hopp om att han skulle ställas till svars. Men så skedde aldrig.
Mustafa Reşats levnad och karriär visar att brytningen mellan Osmanska riket, som upplöstes av segrarmakterna efter första världskriget, och Republiken Turkiet, som utropades av Atatürk 1923, inte blev så definitiv på alla punkter. Genom officerare och tjänstemän som han, vilka närmast sömlöst övergick från ett statsskick till ett annat, övertogs ungturkarnas mentalitet av den nya turkiska republiken. Den kom att formas som en etniskt homogen nationalstat. Den gav bara plats för tre små, erkända minoriteter: judar, greker och armenier. Assyrier/syrianer, som också föll offer för folkmord, fick ingen erkänd minoritetsstatus. Det fick inte heller den stora romska folkgruppen i det nya Turkiet. Och kurderna blev med republiken nästa folkgrupp som trycktes ned.
Ümit Kurt påminner om hur både ungturkar i CUP, Kommittén för enighet och framsteg, och armenier en gång sett sultan Abdülhamid II som en fiende, om än på olika sätt. CUP ansåg att sultanen inte gått tillräckligt hårdhänt fram i förföljelsen av armenier. Trots det sökte många i den armeniska eliten skydd hos CUP efter deras maktövertagande 1908. Det kan förklaras med Ryska imperiets trakasserier av armeniska organisationer i Kaukasus, påpekar den turkiska historikern.
Planering och uppsåt
Ett folkmord kännetecknas inte bara av deportationer och dödsmarscher. Spåren av den utpekade fienden ska också utplånas. Här gick Turkiet och dess föregångare i CUP systematiskt till väga. I dagens Turkiet är det ofta mycket svårt att hitta till byar och gator där armenier en gång levt, eftersom platserna bytt både namn och befolkningar.
Den turkiska staten förnekar inte att armenier dog i stor skala under första världskriget, men det gjorde också turkiska muslimer, påpekar man. Armeniernas massdöd beskrivs som resultatet av krigets kaos, orsakade av spontana hämndaktioner, däribland av människor som själva blivit krigsflyktingar från Balkan och fått nya hem i Anatolien. Men Ümit Kurt visar att förövarna inte bara var impulsiva aktörer som sökte vedergällning utan att det fanns en planering och ett uppsåt i folkmordet, med byråkrater som dess möjliggörare.
Under de allierades ockupation av Istanbul 1919, blev Mustafa Reşat frihetsberövad och sänd i exil till Malta, anklagad för tortyr, deportationer och planläggning av plundringen av armeniers egendomar. Men ett år senare var han frigiven och tog sig med hjälp av hemliga nätverk till Ankara. Där anslöt han sig till Atatürks nybildade nationalförsamling. Den osmanske ultranationalisten avancerade och var snart topptjänsteman i det nya Turkiet. Han karriär kröntes på 1930-talet när han utnämndes till ordförande för en av Turkiets viktigaste förvaltningsrätter. Så belönades en folkmordsteknokrat, konstaterar Ümit Kurt.
Bitte Hammargren
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
