Essä Den oberoende vänsterns akademiska nestor James C. Scott är död. Men hans argument och sätt att vidga statsvetenskapen för att analysera de svagas motstånd och den auktoritära modernismens grogrund är fortsatt relevanta.
Till de stora obesvarade frågorna från 1960- och 70-talen hör fortfarande hur man ska förstå protesterna och politiken i de forna kolonierna. De gamla imperialisterna trodde sig veta, men hade förlorat. De nya globala herrarna var förvissade om att de visste bättre, men misslyckades exportera sina modeller från Väst, Öst, Kina eller nordiska välfärdsstater. Även på universiteten hade kritiker få möjligheter att studera hur förtrycket fungerade; hur majoriteten människor på landsbygden och i slumkvarteren gjorde motstånd; hur det kunde skapas alternativ när de mäktiga kapat staten och samhällena var söndrade, i brist på folkbildning, starka institutioner, industrialister och fackföreningar. Alltså blev forskarna som ändå tog sig fram särskilt viktiga. Som nyligen bortgångne James C. Scott, 87. En av vår tids främsta, mest nydanande och frihetligt inriktade samhällsvetare, med stor betydelse även i Skandinavien. Hur kunde han bryta igenom och vad lärde vi oss?
Aversion mot hierarki
Jim, som han tilltalades bland vänner och kolleger, påverkades förstås i familjens krets av kväkare med gudalikt ”inre ljus”, medkänsla och aversion mot hierarki. Men snart också av den nya amerikanska stormaktens behov av att veta något om världen den skulle dominera. I slutet av 50-talet efter college fick Jim stipendier och lärde sig massor från Burma till Paris, men delade naivt information med CIA i utbyte.
Yaleuniversitetet var så mycket bättre, speciellt dess institution för politisk vetenskap. I Vietnamkrigets skugga och med giganter som demokratiforskningens doyen Robert Dahl i staben fanns resurser såväl som inspiration och akademiskt oberoende. Här kunde Jim ta både master och doktorsexamen i tidens stora frågor om ideologi och korruption, med fokus på Malaysia. Som brukligt i USA kvalificerade han sig sedan som lärare och forskare vid ett annat universitet, i Wisconsin, men återvände till fast tjänst på Yale och kunde publicera sin genombrottsbok The Moral Economy of the Peasant (1976). Dess tes – som skakade om bland alla som trodde bönder längtade efter fria marknader – var att de jordägande patronernas underordnade klienter bara gör revolt när deras relativa säkerhet brutits ner, oftast av just marknadskrafter.
Därmed var Jims väg till stjärnorna säkrad, ansågs det. Men själv menade han att mer kunskap krävde fältarbete, utöver de förhärskande teorierna och källorna i biblioteken och arkiven. Institutionsledningen avrådde honom med argumentet att sådan frånvaro skulle hindra karriären. Men efter två års etnografiskt fältarbete i nordvästra Malaysia kom han tillbaka och visade hur fel de haft. I sin banbrytande bok Weapons of the Weak (1985) dokumenterade han olika former av viktigt dagligt motstånd bland de fattiga, trots brist på ledning eller organisation. Därmed kunde alltså Jim inte bara hävda att Gramscis tes om överhetens förlamande hegemoni var otillräcklig, utan också att det fanns en informell politik som statsvetenskapen negligerade, för att den inte kunde studeras hemifrån med teorier från andra kontexter och otillräckliga källor. För att bli bra och dynamisk måste statskunskapen breddas och samarbeta med bland andra antropologer, sociologer och historiker som använder intervjuer.
Undan statlig dominans
Kunde resultaten expanderas och byggas ut till en generell teori om folkligt motstånd? I Domination and the Arts of Resistance (1990) visade Jim att grupper som underordnades på olika sätt, från slaveri till sexuellt våld, utvecklar ett ”hidden transcript” i kritik av överheten; ett script som när det blir tydligt för de förtryckta också kan förena dem. Men var det tillräckligt? Vi som även studerade aktivisternas roll, och alternativa program att enas bakom, som i Brasilien, Sydafrika, Indonesien och indiska Kerala, var förstås tveksamma; och Jim var öppen för diskussion. Men i den nya tidsandan från 1980-talet om civilsamhället och de sociala rörelsernas primat fick teserna ett eget liv. Jim och hans kolleger breddade perspektivet genom ett tvärvetenskapligt program för Agrarian Studies som attraherade otaliga forskare och studenter från när och fjärran. Själv återvände han till en empirisk djupstudie, The Art of Not Being Governed (2009), om hur Sydostasiens bergsbefolkningar håller sig undan statlig dominans.
Men även dominansen måste studeras. I Seeing Like a State (1998) analyseras hur utvecklingsprogram misslyckades när de var centralistiska, krävde detaljerat uniformt styre, kartläggning och kontroll av medborgarna, och förbisåg lokala förutsättningar och folks medverkan. Detta handlade inte bara om stater och regimer utan även om dogmatiska partier och rörelser, flera med rötter i frihetskampen. Men kapning och plundring av staten för ackumulering av privat kapital kom inte riktigt med i analysen. Så även om Jims kritik riktades mot auktoritär moderniseringspolitik oavsett ideologiska förtecken och intressen, kunde resultaten också användas i den tidstypiska nyliberala, ibland libertarianska diskursen.
Plundring av naturen
Jim värjde sig. I Two Cheers for Anarchism (2012) argumenterade han för frihetligt demokratiska principer och en smula anarkistisk vindögdhet för att motverka dogmatism och strävanden efter lagbundenheter i samhällsvetenskapen. Snart fördjupades dessutom kritiken av den auktoritära moderniseringen i Against the Grain (2017) där staternas historiska rötter härleddes till i de tidigaste civilisationernas spannmålsodling som krävde territoriell kontroll och ofri arbetskraft. Och i en sista bok, In Praise of Floods (som utkommer i mars 2025) analyseras utveckling och plundring av natur och människor längs floden Irrawaddy, den burmesiska kulturens källa. Samtidigt ägnade Jim mycket tid åt att lära sig burmesiska, stödja demokratirörelsen och främja engagerade studier i landet och bland dess flyktingar.
Att Yales statsvetare främjade och lät sig berikas av Jims och hans kollegers studium av fördold politik och demokratiskt engagemang visar vad statsvetenskapen kan vara när den är som bäst. På Yale räknades han till eliten sterling professorer. Vi som på andra håll gjorde vad vi kunde i marginalerna imponerades och var tacksamma för inspiration och diskussion. Jim delade med sig i seminarier på Yale, vid besök och studieuppehåll i bland annat Uppsala och Oslo, och i informella samtal, från midsommar i Kungshamn till middagar på hans bondgård i Durham med får och highland cattle. Jim levde sin forskning och undervisning. Den liksom hur han visade att studiet av politik måste breddas är fortfarande relevant. För att citera Jim i diskussionen om hur nya teoretiska och metodologiska moden kapat statskunskapen: ”I have a Zoo-theory – any Zoo with just elephants is boring”.
Olle Törnquist, Professor emeritus Statsvetenskap och Utvecklingsforskning, Universitetet i Oslo
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
