”En av de starkaste humanister jag träffat”

Inspiratören och organisatören av svensk invandringsforskning, professor emeritus Tomas Hammar, har avlidit under sommaren, 95 år gammal.

Ett arv av engagemang för människors lika värde kom att bestämma Tomas Hammars liv som lärare och forskare. Han växte upp på Birkagården i centrala Stockholm i ett sammanhang av folkbildning, demokrati- och flyktingansvar som han bara för några år sedan skildrade i boken ”Glöm inte vårt uppdrag!” om föräldrarna Gillis och Lisa Hammar och deras arbete.

Som ung lektor var han en av ledarna för den grundkurs i statskunskap i radio som blev ett pionjärprojekt för Stockholms universitet på 1960-talet. Hans statsvetenskapliga doktorsavhandling 1964 handlade om svensk invandringspolitik under tidigt 1900-tal och han kom sedan att leda och utveckla forskning om den samtida invandringen i Sverige med tyngdpunkt på politisk ”resocialisation”, vägen till att bli medborgare i ett nytt samhälle. Han var från 1983 förste föreståndare för Centrum för invandringsforskning (CEIFO) och utnämndes till professor 1988.  Han gav ut flera böcker om europeisk migrationspolitik för en internationell akademisk publik och blev hedersdoktor vid universiteten i Münster och Malmö.

Med sin icke-hierarkiska hållning till utbildning och forskning var det  självklart för Tomas att som professor inte bara se invandrare som studieobjekt utan att dra in studenter och forskare med invandrar- och flyktingbakgrund som doktorander och medarbetare.

En av dem var Şahin Alpay från Turkiet som sedan kom att bli universitetslärare och ledande politisk kommentator i hemlandet. Hans minnesord om Tomas Hammar, som Dagens Arena här publicerar, är samtidigt en bild av ett annorlunda Sverige för inte så länge sedan.

Det var augusti 1972. Jag var eftersökt av militärregeringen i Turkiet och lyckades fly landet med ett falskt pass införskaffat av min bror och bearbetat till min identitet av en nära vän. Efter några månader i Västeuropa fick jag rådet att söka politisk asyl i Sverige. Jag kom till Stockholm i november och ansökte om asyl. När det var klart var min första prioritet att övertyga min fru som jag varit åtskild från i tre år att komma till Sverige tillsammans med vår sexåriga dotter.

Men vad skulle jag själv göra i Sverige, där det föreföll oundvikligt att jag skulle bli kvar länge? Redan från första dagen hade jag bestämt mig för att så snart som möjligt fortsätta mina doktorandstudier i statsvetenskap som jag påbörjat på universitetet i Ankara. Men hur skulle det gå till att bli antagen på Stockholms universitet? En möjlighet att få klarhet yppade sig redan under polisförhören om asyl. De genomfördes på engelska men med fanns också en turkisk tolk. Han hette Dogan och läste statsvetenskap vid Stockholms universitet. När vi lämnats för oss själva berättade jag om mina förhoppningar att doktorera och undrade om han kände till någon jag kunde kontakta. ”Tomas Hammar”, svarade han direkt och skrev ned telefonnumret som han hade i sin anteckningsbok. Jag ringde upp samma dag, förklarade kort vem jag var och varför jag ville träffa honom. Han bad mig komma till hans tjänsterum på universitetet dagen därpå.

Jag kunde inte tro min öron! Men tog det som ett tecken på att det skulle gå bra för mig i Sverige.  När vi möttes, förklarade jag varför jag måste söka asyl i Sverige och frågade om möjligheterna att i Stockholm fortsätta de doktorandstudier jag påbörjat i Ankara.

Vad var Sverige för land?

Tomas Hammar berättade då att han just höll på att sjösätta ett större forskningsprojekt om invandrares politiska resocialisation i Sverige. Det skulle innefatta invandrare från antingen Grekland och Turkiet utöver Finland, Jugoslavien och Polen. Han hade sökt finansiering från Riksbankens Jubileumsfond. Om jag var intresserad att komma med, skulle han kunna ta med turkiska invandrare i forskningsprojektet. Jag svarade att jag självklart var intresserad  och han sa att han skulle höra av sig när det blev dags att komma igång.

Jag var helt tagen. Vad var Sverige för land och varför gick allt så bra för mig?

Jag började läsa svenska och tog praktiska jobb, innan Tomas Hammar ett år senare ringde och berättade att finansieringen var klar och att turkarna skulle vara med i undersökningen. När jag då berättade att jag saknade examenshandlingar från Ankara och skulle ha svårt att få fram dem under rådande omständigheter, frågade Tomas Hammar om jag händelsevis kände en turkisk nationalekonom som råkade vara gästprofesssor just då på Stockholms universitet. Det gjorde jag och professorn borde känna igen mig både som tidigare student och kårordförande. Ett papper från honom skulle räcka.

När jag knackade på hos honom, kände han väl igen mig men vägrade att ge mig något intyg. Jag var chockad. Tydligen hade rädslan för militärstyret i Turkiet spridit sig hela vägen till Stockholm.

Jag fick förklara läget för Tomas Hammar som då bad mig uppsöka institutionens prefekt, docent Elias Berg. Det var första gången vi sågs men han tvekade inte att skriva under på att jag hade en examen från Ankara. Det här blev en första lektion för mig hur tillit och förtroende fungerade i Sverige. Med detta löst, kunde jag ta de introduktionskurser som krävdes för att bli antagen som doktorand i Stockholm.

Kunde forska

Lagom till att jag kunde återförenas med min fru och dotter i januari 1974 föll militärregeringen i Turkiet och allmän amnesti proklamerades. Med stöd av Tomas Hammar valde jag att återvända till mitt hemland för att normalisera mina förutsättningar där. Först två år senare kom jag tillbaka till Sverige för att komma igång med forskningsprojektet och fick då hjälp av Tomas både att hitta bostad och få doktorandstipendium för fyra år. Sommaren därpå, 1977, förvärrades läget i Turkiet igen med svåra sammanstötningar mellan vänster och höger och jag hamnade i svårigheter. Tomas och hans fru Stina besökte mig då i Turkiet  och vi åkte runt i de flesta delar av landet, däribland Konya där de flesta turkar i Stockholm hade sina rötter.  Åter i Sverige kunde jag de kommande åren helt ägna mig åt forskningen och försvarade min avhandling om turkar i Stockholm i november 1980.

Tomas Hammar gav mig inte bara möjlighet att forska och disputera i Stockholm. Han gjorde allt han kunde  för att stödja mig och hjälpa mig komma igenom de svårigheter jag mött under åren. Vi fortsatte att vara nära vänner också sedan jag lämnat Sverige.

I Turkiet hade jag svårt att hitta en plats på universiteten till följd av min vänsterradikala bakgrund på 1960-talet. Jag blev redaktör och krönikör på ledande dagstidningar. Åren 2001–2015 kunde jag samtidigt föreläsa på universitet och skriva krönikor för tidningarna Zaman. De gavs ut av Gülenrörelsen, som enligt min bedömning stod för en tolkning av islam som var förenlig med liberal och pluralistisk demokrati. Jag fortsatte också att komma tillbaka till Stockholm för att delta i olika konferenser både som akademiker och journalist. Under hela tiden upprätthöll jag kontakten med Tomas Hammar som också ännu en gång besökte mig i Turkiet.

I juli 2016 drabbades Turkiet av ett militärt kuppförsök. Bakgrunden är oklar men det förefaller som att Gülenrörelsen var inspiratör och inblandad. Kuppen slogs ned med en gång och tiotusentals personer, främst från Gulenrörelsen, greps. Jag som hela mitt yrkesliv tagit starkt avstånd från militärkupper och militärstyre häktades beskylld för att ligga bakom kuppen och blev satt i fängelse i nästan två år.

Ingen ”terrorhandling”

När nyheten nådde Stockholm reagerade  ledande företrädare från universitetsvärlden och medier mot det övergrepp jag utsatts för. Tomas Hammar skrev personligen ett längre uttalande till mitt försvar där han betonade vår långvariga vänskap sedan jag kom till Sverige på 1970-talet och han blev handledare för mitt avhandlingsarbete om turkiska invandrare i Stockholm. Han underströk mina långa och nära kontakter med svenska journalister, politiker och vänner från Stockholms universitet och att jag var en nära vän till Sverige, en ”svensk turk”.

Şahin Alpays journalistik är ingen ”terrorhandling” utan en god lärares tolkningar av vad som händer i Turkiets sociala, ekonomiska och kulturella liv, skrev Tomas. Alpay som också är väl insatt i utvecklingen i Europa och Skandinavien, har gett mig och andra bättre förståelse för och klarare insikter i vad som händer i hans land … Alpay har inte begått något brott. Det han skrivit har tillkommit i tron att yttrandefrihet i Turkiet skyddas av folkrättsliga förpliktelser om mänskliga rättigheter och författningen. Han måste omedelbart släppas fri!

Åklagaren i rättegången mot mig krävde först livstidsstraff tre gånger om. Jag dömdes till slut till två och ett halvt års fängelse, möjligen till följd av att mitt fall fått mycket uppmärksamhet både hemma och i omvärlden. Även om processen ännu inte formellt avslutats, kunde jag hösten 2022 få ett pass och fick möjligheten att besöka Stockholm för att tacka mina vänner, särskilt Tomas Hammar.

Professor Tomas Hammar var internationellt känd för sin forskning om migration i Europa. Han var en av de starkaste humanister jag träffat. Jag är honom evigt tacksam för vänskap och solidaritet under min tid som forskningsassistent i Stockholm på 1970-talet och sedan som nära vän under den tid jag orättfärdigt satt fängslad.

Şahin Alpay

(Översättning och bearbetning Anders Mellbourn)