Podd Hur gick det till när Sverige förlorade kontrollen över gängkriminaliteten och vad kan vi göra för att komma ur situationen?
I boken Hundra in i döden ger den före detta polisen Christoffer Bohman, ett inifrånperspektiv på kampen mot gängkriminaliteten och delar med sig av sina tankar om hur vi kan ta oss ur situationen.
Läs en förkortad version av intervjun nedan eller lyssna på hela podden här eller på andra ställen där poddar finns.
Den här boken handlar om olika perioder i ditt liv som polis. I början av boken så beskriver du åren 2007-2015 då du bland annat jobbar på Krogkommissionen som sysslar med kriminella i krogmiljö samt på olika chefspositioner inom polisen. Hur skulle du beskriva den här tiden? Det är en ganska annorlunda tid jämfört med vad vi ser idag.
– Det är det ju och i synnerhet när vi tittar in i kriminaliteten och de som står för kriminaliteten så var det framför allt en annan regelbok som gällde för de kriminella på den tiden. Det fann inte ett urspårat våld på den tiden som det finns idag. Och det urspårade våldet idag har ju kommit samhället väldigt nära. Oavsett om man drabbas själv, om det drabbar ens absoluta närhet där man bor eller om man bara läser om det.
2015, då börjar du jobba i Järvaområdet i Stockholm. Vad är det som händer i området under den här tiden?
– Det som händer då är att symtomen på årtionden av misslyckanden börjar synas ordentligt. För då får vi ju starten på den våldsutveckling som vi har levt med sedan dess. Och det är ingenting som händer 2015, utan det är massor med olika typer av misslyckanden i flera delar av samhället som då leder fram till att vi har en så stor grupp kriminella som är beredda att ta till våld och har våld som verktyg i sin kriminalitet. Och det är det jag möter när jag kommer till Järva.
Vad är det framför allt för misslyckanden som du upplever?
– De är ju väldigt många tyvärr. Alla har i stort sett haft goda intentioner. Alltifrån miljonprojekten och EBO-lagen till enskilda icke-beslut. Nu river vi upp en socialtjänstlag som har funnits i 40 år. Den kortfattade versionen av vad det var som gjorde att våldet spårade ur skulle jag nog lägga i att vi inte har agerat på de varningssignaler som kom på 90-talet, 2000-talet och 2010-talet. Vi har haft hopp som strategi i samhället. Och vi har inte agerat och ställt om. Som vi gör idag. Men det borde vi ha gjort för 20 år sedan.
Vad är det för varningssignaler som samhället inte agerade på?
– Barn som lever med riskfaktorer och barn som intar kriminell identitet har successivt ökat. Vi har haft en utanförskapsproblematik och en segregationsproblematik som vi inte har hanterat. Vi har lämnat förorterna åt dess öde i mångt och mycket. Vi har duttat extremt mycket i olika typer av projekt som läggs ner innan de egentligen hinner få effekt. Och där ser vi ju andra länder som kanske har jobbat mer systematiskt, både kring individer med tidiga insatser och kring områden med långsiktighet och ihållande arbete. Men vårt duttande har ju inte fått någon effekt. Det har ju bara kostat pengar i stort sett.
Du beskriver i boken att polisen varnar för den här utvecklingen redan 2010. Varför görs inget då?
– Vi har ju i självbilden från 80-talet att vi är bäst i världen och när de här varningssignalerna kommer så tror man att det kommer att lösa ut sig. Att vi har systemen för att göra det. Det är den naiviteten jag beskriver.
Om vi ska ta oss tillbaka till Järva 2015 . Hur skulle du beskriva de här gängen som håller på att utvecklas i Järva och även hur det är att jobba som polis där?
– Komplexiteten i deras brottslighet i lokalsamhället var klart överstigande den förmåga vi hade. Och framförallt den förmåga vi hade utifrån att vi genomgick en omorganisation under 2013 – 2016. Det gjorde att det var ett konstant arbete i att försöka komma upp i den där förmågan. För att det brann bilar varje natt. Vilket var en tydligt signal på ett utanförskap för människorna som bodde där. En enorm otrygghet. Vi hade ju stenkastning och upplopp. Och det var ju de kriminella som sen var involverade i skjutvapenvåldet. Som kastade sten på våra kollegor. Det var galet. Det var många gator vi inte kunde åka in på vid den här tiden.
Sammantaget så gör ju den här lägesbilden att det uppfattas som väldigt stökigt för de som bor där. Väldigt otryggt. Bilar brinner och det är stenkastningar. Det är ockå väldigt otryggt för poliserna som var där, och som stod i det här stenregnet. Vi hade flera kollegor som utvecklade PTSD under den här tiden. Så det var ju en enormt tuff miljö att jobba i. Och en väldigt tufft tillvaro för de som bodde i de här lokalsamhällena.
Och efter de här kravallerna eller kanske till och med i samband med dem, då utvecklas ju också det här skjutvapenvåldet. Hur skulle du beskriva det?
– Nu får du ju min bild av det. Men jag tror att den norm för skjutvapenvåldet, som ligger till grund för att det är en normalitet att skjuta som det är idag, påbörjades långt innan 2015. Men vi kunde inte den här miljön. Vi följde inte de här miljöerna. Vi förstod inte deras logik. Vi förstod inte hur regelboken var på väg att ändras. Och helt plötsligt så var det normalt att skjuta. Idag är ju våld en central del av de gängkriminellas värld. Du kan inte vara i de här miljöerna idag utan att utsättas för våld eller begå våld.
Du skriver i boken hur det går till när de här unga rekryteras till gängen. Hur funkar det?
– Det finns ett sätt där man lever och växer upp som barn på en plats där de här kriminella är ett vanligt inslag i det offentliga rummet. Och är man då ett barn som har massa riskfaktorer i livet så är det lätt att man insocialiseras i de här miljöerna. Liksom steg för steg så normaliserar man de attityder, normer och förväntningar som finns. Man lever i en bubbla. Där övriga världens normer inte gäller för då har man sina egna. Det är det ena.
Det andra är att man rekryteras in. Alltså man får uppdrag och där har vi sett de senaste åren en väldigt tydlig rekrytering på de digitala plattformarna. Nu har vi det här uppdraget, nu behöver vi en för en sprängning, nu behöver vi en för det där. Det som är viktigt då att ha med sig är att vi vet alldeles för lite. Det finns en dragningskraft in i den här världen, som drar in barn som inte lever på de här platserna. För att det finns i de här barnens pojkrum. Vi har nu barn som sitter häktade i Danmark, som är från små orter i Sverige. Som inte har det här på torget, utan det finns i deras mobiler. Så det finns en insocialisering och rekrytering i den digitala världen idag. Det gör att alla barn och unga i Sverige egentligen är föremål för den insocialiseringsprocessen, som för 10-15 år sedan bara fanns typ på torgen.
Den här omorganisationen då. Den görs ju ungefär i samband med att våldet börjar eskalera. Hur påverkar den polisens arbete eller polisens möjlighet att kunna bekämpa gängen och våldet?
– Den har jättestor påverkan. Idéerna bakom omorganisationen stod jag för då och jag står för dem idag. Men den genomfördes av människor som kanske inte var skolade för det. För att hantera en sån stor omorganisation. Vi tappade så enormt mycket kraft och förmåga operativt. För väldigt mycket tid sattes på att organisera. Det var massa möten och enormt mycket tid gick åt till det administrativa i omställningen. Och där ute så sprang problembilden ifrån oss.
Kan man säga att omorganisationen har bidragit till att polisen haft svårt att hantera gängbrottsligheten?
– Jag tror att den absolut har påverkat. Sen vill jag samtidigt säga att polisen är ju en av dem som har fått ställa om hårdast. Det har ju legat ett enormt orättvist krav på polisen. Att det är polisen som ska lösa den här gängproblematiken och det här problemet med att barn blir kriminella. Samtidigt som man var mitt uppe i den här omorganisationen och inte hade förmågan så hade man också en orättvis börda att bära när andra instanser borde ha gjort mer.
I boken berättar du också mycket om personliga erfarenheter. Det finns bland annat en episod som du beskriver efter ett rån i Kista centrum. Du får nog och lägger upp en film på polisens Facebooksida om det akuta läget. Kan du berätta lite om den där filmen?
– Utvecklingen de senaste 10-15 åren har ju innehållit flera barriärbrytande händelser som har tryckt gränsen för vad som är normalt. Regelboken fortsätter att förändras i den kriminella världen. Vi har sett barriärbrytande händelser såsom att man ger sig på släktingar och att man använder barn som skjuter. Och det här var en barriärbrytande händelse för mig.
2017 tror jag att det är. Då kommer jag till jobbet. Vi har haft två riktigt tuffa år i ryggen. Vi har börjat få bukt med bilbränderna, vi har börjat få bukt med stenkastningen och vi börjar få ett lugnt lokalområde. Men vi har ett problem med skjutvapenvåldet och gängkriminalitet. Det är en del av kriminellas radikalisering i kriminella identiteter.
När jag kommer till jobbet då får jag återberättat om en händelse med två pojkar, som visar sig vara 15, år inne i en butik i Kista Galleria som då tillhörde mitt lokalpolisområde. De tar munkar eller bullar, jag minns inte. Och sen så försöker de lämna butiken. Ett vanligt ungdomsbrott som har funnits i alla tider. Men det som händer då när de blir påkomna och gripna utanför butiken av ett butiksbiträde är att en av dem drar ett vapen och vi tycker oss också se att han försöker mantla in en kula i loppet. Och för mig var det här ett kvitto över att man normaliserar våld och att våld är någonting man tar till direkt.
Och då gör du den här filmen, kan du berätta om den?
– Jag pratar till en början in i kameran. Direkt efter det mötet som vi har haft där jag fått veta det här. Jag sätter mig med min egen telefon och jag spelar in lite vad jag känner just då och vilken barriärbrytande händelser det här var. Och sen pratar jag med kommunikationsavdelningen för att lägga ut den här filmen, för att förmedla att vi har kommit till en nivå där vi måste säga stopp. Vi måste agera på ett helt annat sätt och vi måste framför allt få in de här vapnen som finns där ute. Kommunikationsavdelningen och jag var överens om att vi lägger ut den här filmen även om jag förstod att den bröt gängse rutiner. Den var inte så polisiär, kan man säga.
Den får mycket reaktioner och det är inte bara positiva reaktioner.
– Nej precis. Jag fick ju väldigt mycket fin återkoppling från samhället i stort. Många som kände igen sig. Det var många som kände att det var skönt att någon röt ifrån. Men den bröt ju lite med kulturen inom polisen och jag träffade väldigt många chefer under tiden efter den här filmen som gick lite omvägar runt mig. De visste inte riktigt om det där var okej eller inte liksom. Det var lite för nytt för dem.
Ditt fysiska och psykiska mående påverkas också av alla påfrestningar i jobbet. Kan du berätta lite om det?
– Jag nämnde tidigare vilket enormt arbete vi behövde lägga ner mellan 2015 och åren efter för att jaga ikapp den här problembilden som hela tiden eskalerade. Vi behövde minska gapet mellan brottsligheten som fanns och vår förmåga. Det där slet på alla oss. Verkligen alla oss. Och jag inser ju också att det största ansvaret låg ju på mig och mina chefskollegor. För längst ut i linjen så kämpade man ju och slet dygnets alla timmar och gjorde det bästa man bara kunde. Begränsningen låg i vårt sätt att få ihop ett lag. Våra begränsningar i ledningsstyrning, samordning. Dels den stressen och det oket gjorde ju till slut att jag brände ut mig 2019. Jag hade inflammationer som rasade i hela kroppen och till slut så gick det sönder. Jag kunde inte jobba. Och det är väl kanske ett kvitto på hur tuff den här tiden var för många personer, inklusive mig.
Sen är det något ännu mer allvarligt som händer. Du utsätts för ett allvarligt hot. Du skriver om det i boken. Kan du berätta om det?
– Ja, precis. Jag återhämtar mig ju snabbt. Och sen får jag en ny chefstjänst i Sollentuna. Och då började vi jobba mer systematiskt. Vi hade liksom jagat ikapp och höjt vår förmåga och insåg då att det här inte bara är polisens uppdrag. Nu måste vi få med massor med andra aktörer som jobbar utifrån samma målbilder och samma problembilder. Och vi jobbar ju då tillsammans med flera myndigheter och blir väldigt lyckosamma i vårt arbete. Så lyckosamma att det är flera kriminella som uppenbart har ett behov av att trycka tillbaka polisen. För att vi lyckas så bra som vi gör då. Och då inkommer ett hot.
Hur påverkar det här dig?
– Det var ju svårt såklart. För jag kunde inte vara på jobbet när det här hotet kom. Det blev en särskild händelse. Det var väldigt mycket uppmärksamhet kring det. Jag hade ju tänkt dagligdags på hur mina anställda skulle skyddas. Men jag hade inte riktigt traktat in mig själv i det där och helt plötsligt så är man ett föremål för det. Men det som var jobbigast var nog att det visade på allvaret i den utveckling vi ser, och vad framtiden kan ha att visa när det kommer till kriminellas förmåga att slå tillbaka och begå våld mot andra än de själva.
Du pratar om att det här arbetet i Sollentuna var väldigt lyckosamt. Vad var det ni gjorde där som gjorde att ni ändå kunde komma åt det här problemet?
– För att vara effektiv så måste du dels jobba repressivt och sen måste du jobba förebyggande. Och det repressiva arbetet behöver ske med flera aktörer. I Sollentuna så jobbade vi med att få till ett samarbete med Kronofogden, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Alla de aktörerna som har någon form av repressiv förmåga mot kriminalitet. Den här typen av samarbete som pågår i Sollentuna skulle man behöva i hela Sverige. På ett nationellt plan så har vi inte den stora kraften mot kriminaliteten som borde finnas, men det finns på en del platser.
Dina sista år som polis 2022-2023, då jobbar du i Eskilstuna. Då eskalerar ju våldsutvecklingen där också. Är det symptomatiskt för hur det här sprids eller hur skulle du beskriva just Eskilstuna-exemplet?
– Det som blir tydligt för mig när jag kommer till Eskilstuna är att det här är ett våld som fram tills dess hade funnits ganska mycket i våra storstäder och i utanförskapsområden. Och sen gick det på export runt om i Sverige. Och den exporten och den spridningen den fortsätter fortfarande. Och den har ju såklart flera orsaker i grunden. Dels har kriminella rört på sig. De har letat marknadsplatser på andra ställen än där det är trångt. Då ger man sig ut i landet och då tar man med sig sina normer.
Men sen är det ju också den här subkulturen kring våld. Hur man ser på våld, det är ju som en social smitta som har gått runt i Sverige. Varje konflikt som har blossat upp i Norrköping, Eskilstuna, Kalmar och så vidare bygger på samma fenomen. När jag kom till Eskilstuna så hade våldsvågen rullat in över staden. Totalt sett 2022 så sköts det 32 gånger i Eskilstuna, vilket inte går att jämföra med någon annan stad. Det var en vålds-tsunami just det året. Och det har ju fortfarande påverkat Eskilstuna.
De här gängen är konstruerade på olika sätt. Beror det lite på vilka typ av gäng eller vilka typ av orter det handlar om? Eller hur ska man beskriva det där?
– Det är en jätteintressant fråga. I Järva är det väldigt platta organisationer. Det är inte ens gäng, jag skulle säga att det är kriminella entreprenörer, individualister som hjälper varandra ibland och begår brott tillsammans ibland. I Sollentuna är det mer hierarkisk styrning. Och i vissa fall då så har man en styrning från utlandet. De här olika typerna av grupper och individer är alla olika. Det innebär att vi behöver ha olika insatser beroende på vem eller vilka du jobbar mot.
Du bestämmer dig till slut för att sluta som polis. Hur kommer du fram till det beslutet?
– Jag märker att samtidigt som vi får ur de här människorna från gängen i form av avhopp eller att man sätter dem i fängelse så kommer en ännu större del in i gängen. Påfyllnaden är större än förmågan att få ut dem. Det blir det klart för mig att det går inte att hålla på så här. Framtiden ser beckmörk ut om vi inte stänger av kranen på väggen. Så jag slutar för att få möjlighet att prata om behovet av förebyggande insatser. Därför lämnar jag polisen.
Vad är det framför allt som behövs konkret i det förebyggande arbetet?
– Det vi framför allt behöver är tidiga och tydliga ihållande insatser på individnivå. Och då behöver vi först och främst identifiera vilka är det som är i behov av stöd. Där är vi inte idag. Här behöver vissa aktörer jobba tillsammans för alla har sin pusselbit.
Vad handlar det om? Skola, socialtjänst?
– Psykiatrin, skola, polis, kultur och fritid, föräldrar. Och sen så behöver du jobba med olika typer av väldigt konkreta insatser som går över tid. Det är ju inte bara barnen som behöver insatser utan det behöver ju oftast i omgivningen runt det här barnet också. Då pratar vi om förstärkt BVC. Alltså flera hembesök. Vi pratar kostrådgivning, vi pratar förskola, så att man får träna socialt samspel, språkkunskaper och kunskaper i ämnen.
Du förespråkar obligatorisk förskola?
– Ja, det tror jag. Det vi ser idag är ju barn som kommer till förskoleklass och skola men som inte har de kunskaper som behövs för att kunna hänga med. Det behövs föräldrastödsutbildningar, kanske en mentor – någon form av annan förebild än det som finns i barnets absoluta närhet. Kontaktpersoner och kontaktfamiljer. Man behöver stöd i att kanske utreda diagnoser. Och sen KBT och andra delar. Och det här måste det ju liksom finnas en hel kedja av.
Det är väldigt mycket fokus på repressiva åtgärder i dag. Tycker du att politikerna lyssnar på sådana som dig när det gäller det förebyggande arbetet också?
– Ibland kan jag känna att de pekar på varandra och kastar pajer på varandra och så där. Men det här är ett misslyckande som har pågått i så många år. Alla har ju varit involverade i misslyckandet. Nu ska vi ändå våga titta framåt och se, finns det ljus i tunneln? Ja, det gör det. För just nu så ställer man om.
Nu river man upp den här socialtjänstlagen. Man river upp sekretesslagstiftningar. Man har olika regeringsdirektiv. Man har olika typer av lagstiftningsförändringar som alla kommer att ge effekt. De är 15-20 år försent, men nu kommer de. Och i det så finns det också både repressiva och förebyggande reformer och insatser. Det finns massor med saker som fortfarande inte funkar. Det finns massor med saker i lagstiftning och andra delar som man borde göra. Men det går heller inte att ställa om allt på en gång. Det är ingen som orkar göra det.
Så hur är din syn på framtiden?
– Hoppfull. Vi kommer att ha ett skjutvapenvåld de kommande åren. För vi har en satt en norm hos de här unga. Vi har redan en så stor grupp som är normförstörda och som kommer vara svåra att avkoda och avradikalisera. Så dem står vi med. Vi har redan misslyckats med den gruppen. Men många kommer vi att kunna rädda. Om vi är beredda och modiga att ta emot dem när de vill ut. Sen kommer de här insatserna vi gör nu att ge effekt. Att kommunen tar ett helt annat ansvar, myndigheter tar ett helt annat ansvar och att samarbeten stärks och lagstiftningar ändras. Det kommer ge effekt. Vilket gör att om några år kommer det här skjutvapenvåldet ebba ut, tror jag. Så jag ser en ljus framtid framför mig.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
