Podd Två månader efter det franska parlamentsvalet har president Emmanuel Macron slutligen utsett Michel Barnier från det traditionella högerpartiet Republikanerna till premiärminister. Men turbulensen i fransk inrikespolitik är långt ifrån över.
Carina Gunnarsson, forskare på Totalförsvarets forskningsinstitut och expert på fransk politik gästar Magasinet. Läs en förkortad version av intervjun nedan eller lyssna på hela podden här eller på andra ställen där poddar finns.
Om vi backar bakåt lite och börjar från början. Emmanuel Macron kallade till nyval efter de högerradikala framgångar i Europaparlamentsvalet i juni. Vad var strategin bakom det beslutet?
– Det förekommer många diskussioner om det där och det som är helt klart är att det kom som en total överraskning för i princip nästan alla politiska partier och för allmänheten. Och det här är ju någonting som har varit väldigt svårt att förklara, men Macron själv säger att han ville genom att utlysa nyval få lite tydligare mandat och få klarhet i den politiska situationen. För han har ju suttit i en minoritetsregering nu under några år. Och det är svårt.
Men det är många bedömare som menar att det här var ett misstag. Är det den allmänna bilden?
– Ja, det tror jag att det är. Det var ett initiativ som hade förankrats i en väldigt, väldigt snäv krets. Och hans kritiker har ju fått rätt för Macrons parti gick ju tillbaka. Inte så mycket som man befarade. Men hans ställning har ju definitivt försvagats.
Marin Le Pens högerradikala Nationell samling, de fick ju inte riktigt de framgångar som många trodde i valet i juli då. Istället så var det vänsterblocket som fick flest röster, 193 av 557 platser i nationalförsamlingen. Hur överraskande var det?
– Det var överraskande för att alla opinionsmätningar hade i princip pekat på att Le Pen kanske till och med skulle kunna bilda en egen majoritetsregering. Och nu blev det inte så. Alla var nog lite tagna på sängen när vänsterblocket gick fram, för ingen trodde att de skulle kunna enas i en koalition men det gjorde de. Och det som också var överraskande var ju att Macrons parti inte förlorade så mycket som man trodde i opinionsundersökningarna. Det finns flera förklaringar till det här resultatet. Men Nationell samling var ju helt klart besvikna, även om de fick rekordmycket röster, måste man ju ändå säga. De är ju det i särklass största partiet i fransk politik nu. Men det som de förlorade på och som gjorde att deras valstrateg också fick avgå efter valet var ju att man hade inte riktigt hade de politiker som kunde matcha vänsterblocket och Macrons falang, eller parti. Man lyckades inte övertyga väljarna helt enkelt på lokal nivå. Man var inte tillräckligt skarp.
Om vi tittar på vänstern, vad var det främsta skälet bakom deras framgångar tror du?
– Macron gjorde nog bedömningen att de inte skulle ha förmåga att enas i en koalition, men det lyckades de ju med på rekordtid. Så det var ju en missbedömning av Macron. Han överskattade splittringen i vänsterblocket. Och sen är det ju så i Frankrike att det finns ett väldigt starkt motstånd mot Nationell samling. Det finns en rädsla för vad det skulle innebära för Frankrike om de kom till makten. Så det var ju en massiv mobilisering från det man kallar den republikanska fronten. Lite intressant är ju också att det här var ju under fotbolls-EM, och till och med vissa spelare gick ut och sa att nu måste ni rösta och jag hoppas kunna spela för det här i Frankrike med stolthet i fortsättningen också.
Vilken roll tror du att det spelade att den största stjärnan Mbappé till exempel var ute och sa att vi måste rösta bort de extrema?
– Jag tror att det kan ha påverkat lite grann på marginalen i alla fall. För det var ju liksom en republikansk mobilisering där alla partier, framförallt från vänsterfronten, definitivt tog avstånd från högerpartierna. Och jag tror att det här kan ha påverkat vissa yngre väljare.
Tiden efter valet har varit minst sagt turbulent. Går det att sammanfatta den här tiden?
– Det här är en helt ny politisk situation i Frankrike. Tidigare har man haft ett ganska starkt högerblock och ett ganska starkt vänsterblock som har bytt, där makten har alternerat mellan de här två. Men nu är det en helt ny politisk situation. Man har tre block och det är inget block som kan bilda egen regering. Så det här är helt nytt och det har varit jättemycket spekulationer. Det har varit många politiska utspel från enskilda politiker. Så det har varit lite kaotiskt. Plus att man har haft OS också. Allting avstannade i princip under de här veckorna som OS pågick.
Vänstern hade en kandidat Lucie Castets, en statstjänsteman och ekonom med kopplingar till Socialistiska partiet. Varför fick hon aldrig chansen trots att hon representerar det största blocket?
– Vänstern hade ju faktiskt vissa problem att skaka fram en egen kandidat. Det tog ganska lång tid. Direkt efter valnatten så sa man ju att vi kommer presentera vår kandidat i nästa vecka. Men så skedde det inte utan det gick några veckor. Och sen kom då det här namnet Lucie Castets ganska tätt in på OS. Och då blir det ju också ett problem för man kan inte arrangera ett stort OS och garantera säkerheten. Man kan inte ha en regeringsbildning eftersom inrikesministern ska ansvara för säkerheten. Så Macron manade ju till politisk fred under OS och det verkade ha respekterats faktiskt. Men sen tror jag också att Macron väldigt tidigt sa att Castets inte var aktuell. Och det är för att hon ville bilda en regering med alla partier från vänsterflanken inklusive det Okuvliga Frankrike. Och där går Macrons röda linje. Han vill inte ha Det okuvliga Frankrike i regeringen.
Kan du berätta lite om det partiet och varför Macron inte vill ha med dem att göra?
– Det är faktiskt en väldigt bra fråga som jag ställer mig också. Jag har ärligt talat haft mest fokus på högerextrema, men vänsterextrema uppfattas ju som lika farliga för fransk politik och fransk stabilitet i franska politikers ögon. Partiledaren Jean-Luc Mélenchon sa ju redan på valnatten att nu ska vi bilda regering och vi ska genomföra hela vårt program. Och det är ju inte möjligt om man inte har egen majoritet. Han är extrem. Han har gjort uttalanden som oroar till exempel den judiska befolkningen i Frankrike om Hamas attack mot Israel.
Vad är deras politiska program om man tittar inrikespolitiskt?
– Det handlar ju mycket om ekonomisk politik och man är ju framförallt motståndare till den här pensionsreformen som Macron med stor möda pressat igenom. Man vill återgå till pensionsålder vid 62 års ålder istället för 64. Och sen handlar det mycket om bidrag. Jag tror den ekonomiska politiken kommer vi få se väldigt mycket politisk strid om framöver. För det är liksom där det finns starkast motsättningar.
Macron valde ju till sist då Michel Barnier från det traditionella högerpartiet Republikanerna som ny premiärminister. Varför föll valet på honom?
– Macron har haft lite olika kriterier, men det första är ju att en regering måste klara en förtroendeomröstning i Nationalförsamlingen. Att inte röstas ner omedelbart, för då leder det till politisk instabilitet. Men sen har det också varit en röd linje för Macron att pensionsreformen inte får brytas upp. Och det har ju funnits kandidater som velat förändra pensionsreformen och de har inte kunnat presenteras som premiärministerkandidater. Och sen vill ju Macron att hans politik ska fortsätta. Han vill inte ha en socialistisk politik. Det är därför han har utsett Michel Barnier som kommer från Republikanerna, den klassiska högern.
Hur skulle du beskriva honom som politiker?
– Han är nästan dubbelt så gammal som den förre premiärministern som var rekordung. Nu har man en rekordgammal premiärminister. Men det är en väldigt komplett politiker. Han har varit engagerad i politiken sedan unga år. Han har varit folkvald i Nationalförsamlingen, han har varit senator, EU-kommissionär och han var ansvarig för förhandlingarna under Brexit. Han känner alla i Europa och han är en senior och erfaren politiker. Och det är ju ett kriterium som också har lyfts fram av Macron. Det måste vara en person som kan förhandla och som kan samla en koalition. Men han är rätt okänd för den franska allmänheten måste man ju också säga. Och jag tror inte att relationerna till Macron är helt enkla heller.
Han kommer ju inte ha vänsterns stöd. Kan han styra då även utan deras stöd?
– Ja. Om han samlar mittenkrafterna, republikanerna och de liberala krafter som finns i parlamentet. Då får han faktiskt inte egen majoritet. Att gå åt höger mot Nationell samling tror jag är för riskabelt. Jag tror att han kommer försöka splittra vänstern för att få över Socialistpartiets väljare och försöka bilda någon slags mittenregering. Annars blir han beroende av Nationell samling.
En opinionsundersökning som publicerades i fredags visar att 74 procent av fransmännen anser att Macron har struntat i valresultatet. Och 55 procent anser att han stulit valet. På vilket sätt tror du att den här typen av missnöjesyttringar påverkar presidenten?
– Macron är ju redan kraftigt försvagad. Man var ju oerhört kritisk redan innan valet. Och den kritiken har ju inte minskat efter det här beslutet att upplösa Nationalförsamlingen. Och sen har han ju fått väldigt, väldigt hård kritik för att ha dröjt så länge innan han har utsett en premiärminister. Och framförallt att han inte har gett uppdraget till Lucie Castets från vänsterkanten. Så jag tycker att man ser kritik från både vänster och höger mot Macron just nu.
Om vi tittar lite mer då på sakpolitiken. Frankrike tampas ju med ett högt budgetunderskott. Hur kommer man att klara av att ta hand om det här mitt i det här politiska kaoset som råder just nu?
– De ska ju presentera en budget i oktober. Så det är väldigt tajt. Man har ett budgetunderskott som går tillbaka långt i tiden. Så man måste ju skära i de offentliga resurserna. Och det är också ett skäl till att pensionsreformen är så central. Man har inte råd att finansiera pensionsåldern vid 62 års ålder. Vi får se vad som händer. Men budgeten är ju superpolitisk.
Vad är det för andra frågor som du skulle säga som Barnier behöver lösa nu när han tillträder?
– Budgeten är den första, pensionsreformen är en annan. En fråga som också är uppe i diskussionen det är det här med rätten till A-kassa. Där handlar det också om att man vill införa lite hårdare krav på den som söker jobb och tidsbegränsa den tid som man har rätt till A-kassa. Jag tror Macron faktiskt varit inspirerad av den svenska modellen där. Men det här är ju kontroversiella frågor.
Om man ska blicka lite framåt då. Hur tror du att det närmsta, om vi tar det närmsta året här, kommer att se ut i fransk inrikespolitik?
– Jag tror att det hänger väldigt, väldigt mycket på hur de franska politiska partierna agerar nu. Om det är så att de tar sitt ansvar och bildar en koalition. Om man kan få ett politiskt lugn. Jag befarar utifrån det som har hänt efter valet att de politiska partierna snarare är mer polariserade än tidigare. Och att det här att det dröjt så länge med att få en regering kommer användas mot Macron för att splittra ytterligare.
Men tror du att det kan bli så? Eller tror du att det går att hitta en stabil regering som ändå kan regera nu här flera år framöver?
– Vi får se. Det beror på vilka som sitter i regeringen. Och jag tror att man måste få med åtminstone några ministrar från vänsterkanten. Annars blir det liksom en. Det blir väldigt svårt att pedagogiskt förklara att vänsterblocket har fått flest röster i parlamentsvalet men att det är en högerregering som regerar utan ministrar från vänster. Det blir en väldigt märklig situation som är svår att förklara för franska folket. För de röstade ju för förändring. Och så får man då en premiärminister från Republikanerna. Men vi får se vad som händer.
Tror du att Macron kommer att kunna återupprätta sitt förtroende?
– Det är nog svårt tror jag. Jag tror att vi kommer få se en president som kommer att koncentrera sig på utrikespolitiken. Har man en president och en regering som inte riktigt stämmer överens ideologiskt politiskt så brukar presidenten träda tillbaka lite i inrikespolitiken. Det som är lite intressant tycker jag är att Marine Le Pens parti Nationell samling har varit ganska lågmälda efter debatten.Vad det beror på vet jag inte riktigt. Men de partierna siktar ju nu på det stora valåret när det är både presidentval och parlamentsval.
En del pratar om att Le Pen skulle vara den stora vinnaren i det här kaoset. Att det bäddar lite nu för henne här i presidentvalet om tre år. Vad tror du om det?
– Hennes parti har ju stärkt sina positioner i val efter val. Och det är det största och mest stabila partiet i fransk inrikespolitik just nu. Jag tror att hon är en stark kandidat. Vem som kommer vinna på den andra sidan, om det blir en annan högerkandidat eller en vänsterkandidat. Det är mycket, mycket mer öppet. Det är många som är intresserade av presidentposten. Men jag tror att man varken ska överskatta eller underskatta Marine Le Pens stöd. För partiet har ett väldigt starkt stöd. Men det verkar vara vissa svårigheter att mobilisera det som krävs för att vinna. För motståndet mot hennes politik är väldigt starkt. Och det såg vi ju då i Nationalförsamlingsvalet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
