Budgeten Regeringen skulle kunna ta krafttag mot barnfattigdomen och segregationen. Istället får vi skattesänkningar för de som redan klarar sig bra. Det skriver Johan Sjölander, chef på Tankesmedjan Tiden.
Det är halvtid, och någonstans på allvar. Kanske är detta den första statsbudget på tio år som inte präglas av en akut kris. Vi hade migrationskrisen 2015, sedan en massa skakiga minoritetsregeringar, så Corona, och sedan Rysslands vidriga invasion av Ukraina, inflations- och energikris.
Jag säger inte att läget är normalt. Bara för någon vecka sedan sprängde kriminella ytterligare en bomb i mitt närområde. Arbetslösheten är på väg att dra iväg. Kriget i Ukraina fortsätter, och i Gaza dör barnen. Och vi har ytterligare en sommar av värmerekord bakom oss, som en påminnelse om att klimatkrisen är på allvar.
Men ändå. Det finns någon typ av andrum i det politiska livet. En möjlighet att peka ut en ny riktning. Kanske till och med en vändpunkt. 2024 skulle kunna blivit året då vi äntligen vände blicken framåt.
Så blev det inte.
När jag läser igenom SD-regeringens budget för nästa år drabbas jag av en ökande känsla av tomhet. Sorg, till och med. Den stora tyngdpunkten ligger på skattesänkningar, varav den absoluta majoriteten träffar de som redan klarar sig bra. Och jag missunnar ingen några hundralappar i sänkt skatt. Men de stora summorna kommer först när du tjänar betydligt mer. Och det gör de små nålsticken som drabbar vanligt folk så mycket mer påtagliga. Tillägget i bostadsbidraget för de barnfamiljer som har det allra tuffast fasas ut. Tandvården för människor under 23 blir dyrare. Den orättvisa skatteklyftan mellan de av oss som har jobb och de som på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning står utanför arbetsmarknaden fördjupas. Dyrare mediciner för de som verkligen behöver dem.
Trots att samhället uppenbarligen har pengar, fortsätter varslen vina och de som har svårt att få ihop det när lönen tar slut långt innan månaden gör det har i stort sett samma problem med att köpa sin berömda falukorv som tidigare
Sextio miljarder i reformutrymme. Sextio tusen miljoner. Det är mycket pengar. Ändå kommer vi att få se fortsatta nedskärningar i sjukvården. Hårt arbetande vårdpersonal kommer att sägas upp, och de som är kvar kommer få en ännu omöjligare arbetssituation.
The rich geting richer, the poor get the picture, vrålade en urförbannad Peter Garrett i australiensiska Midnight Oil för några årtionden sedan. Det kunde lika gärna gälla Sverige idag. Men vi är som grodor som godmodig simmar runt i ett allt varmare vatten. Alla idéer om saker som faktiskt skulle kunna göra livet bättre för oss, vare sig det handlar om att jobba några timmar färre i veckan eller ett avskaffande av det orättvisa karensavdraget, avfärdas om omöjliga drömmar.
Det är den stora tragedin med högerregeringens budget. Den där övertydliga pedagogiken. Trots att samhället uppenbarligen har pengar, fortsätter varslen vina och de som har svårt att få ihop det när lönen tar slut långt innan månaden gör det har i stort sett samma problem med att köpa sin berömda falukorv som tidigare.
Jag känner sorg. Men också en gryende vrede. Vi skulle kunna ta krafttag mot segregationen. Mot barnfattigdomen. Bygga ett land som blickar framåt. Men istället får vi skattesubventioner av sparande i aktiefonder och dyrare mediciner. Vi gömmer oss, när vi borde stå upp och modigt säga att det här håller inte, detta är inte det Sverige vi vill ha.
Jag känner många människor som röstade på nuvarande riksdagsmajoritet. Kan respektera deras val. Men jag måste ändå ställa en fråga.
Var det verkligen det här du ville ha? Förvaltar de ditt förtroende? Eller har du, som jag, en gnagande känsla längst in i själen, att vi egentligen skulle kunna så mycket bättre?
Johan Sjölander, chef på Tankesmedjan Tiden
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
