Film Omsorgspersonalen är kroniskt undervärderade i samhället, men också på filmduken. Karin Svensson skriver om hur yrkeskategorin har skildrats på film genom åren, med anledning av två nya filmer på temat.
”Yrkesroller på film” är en egen kategori på Filmhusets bibliotek i Stockholm. På två hyllmeter trängs avhandlingar och populärvetenskapliga böcker om hur olika yrken skildras på vita duken – från journalister och jurister till poliser och (förstås) privatdetektiver. Två volymer handlar om porträtt av amerikanska presidenter. Vårdyrken är också flitigt förekommande: läkare, psykologer och sjuksköterskor. Men omsorgspersonalen – vårdbiträdena, undersköterskorna och förskolepedagogerna – syns inte till.
När jag ser nya ”Så länge hjärtat slår”, Ella Lemhagens film om vårdbiträdet som under pandemin slog larm om smittspridningen på ett privatägt äldreboende, slår det mig hur sällan vi som biobesökare får kliva in i den miljön, trots att det är korridorer som vi alla, förr eller senare, ska vandra igenom.
Dubbelhet
För det är som den amerikanska före detta presidentfrun och omsorgsaktivisten Rosalynn Carter skriver i sin bok ”Helping yourself help others” (1994): ”Det finns bara fyra sorters människor: de som har varit, är eller kommer att bli omsorgsgivare – och de som kommer att behöva omsorg.”
I ”Så länge hjärtat slår” spelar Bianca Kronlöf vårdbiträdet Hanne, som trivs på jobbet men ändå inte riktigt identifierar sig som omsorgspersonal. Hon ser det som ett tillfälligt brödjobb, tills hon kan försörja sig på sin verkliga passion: musiken. Ändå genomför hon sitt arbete med värme och omtanke om de boende. Och det är hon som blir deras enda förkämpe när den vinstfixerade ledningen snålar in på personal och skyddsutrustning, och ljuger för de anhöriga om det.
Filmen skildrar dubbelheten i omsorgsgivandet. Hanne hjälper till att ge mening och värdighet till brukarnas tillvaro, hon småpratar och lyssnar och tar med en gitarr till jobbet för att jamma med den demente bluesmusikern. Men när pandemin slår till blir jobbet en fasa. Filmen förvandlas till en thriller där hon, som ensam personal på en hel avdelning, får rusa runt på nätterna för att hindra förvirrade smittade från att ta sig in i de friskas sovrum.
Undervärderat yrke
För även om omsorgsarbete är förutsättningen för ett fungerande samhälle så är det också kroniskt undervärderat. Vi varnar våra skoltrötta tonåringar med ett ”nu måste du höja dina betyg, annars får du bara jobb i hemtjänsten”. De som jobbar med omsorg antas per automatik snart vara på väg någon annanstans, med sikte på en riktig karriär. De som blir kvar är förlorare – en utbredd fördom som får strukturella konsekvenser för löner och resurser.
Jag hittar till sist en bok om skildringar av omsorg, ”The art of caregiving in fiction, film and memoir” (2020) av Jeffrey Berman, professor i engelska vid universitetet i Albany, New York. Han har ett distinkt amerikanskt perspektiv, med fokus på berättelser om att bli omsorgsgivare åt en närstående – något som 53 miljoner amerikaner kan känna igen sig i, i ett land där professionell omsorg är dyr och dåligt utbyggd.
Filmer som ”Familjen Savage” (2007), ”Amour”(2012) och ”Still Alice” (2014) visar olika aspekter av den resa som makar och vuxna barn måste göra när deras nära och kära inte längre kan ta hand om sig själva.
Drama och komedi
Men Berman tar också upp en svensk film: Ingmar Bergmans ”Persona” (1966). Det psykologiska dramat, om den stumma Elisabet som tas om hand av sköterskan Alma, blir ett tillspetsat exempel på hur vanskligt det kan vara att dra en skarp gräns mellan den som får och den som ger omsorg. Närheten öppnar upp för både manipulation och maktmissbruk.
Det senare blommar ut i magnifik ondska i den svarta komedin ”I care a lot” (2020), där Rosamund Pike spelar en skrupelfri vårdhemsföreståndare som satt i system att leta upp sårbara äldre personer med god ekonomi. Hon övertalar dem att göra henne till god man, spärrar in dem på vårdhemmet dit inga anhöriga får komma, och börjar tömma deras bankkonton. Allt rullar på enligt plan – tills hon råkar sätta klorna i mamman till en maffiaboss.
Det finns en underutnyttjad grogrund för både drama och komedi – och allt däremellan – i omsorgsyrkenas verklighet. Alla dessa kontraster, mellan den finkalibrerade känslan för andra människors behov och kampen mot utbrändhet och nedskärningar, mellan vardagslunk och akuta lägen.
Tröttsam klyscha
Många av de filmer som trots allt fokuserar på omsorgsgivandet som yrke handlar om personliga assistenter, den yrkesgrupp som enklast lånar sig till klassisk Hollywooddramaturgi. En främling kommer plötsligt in i ditt hem och ni ska leva obegripligt nära varandra, och samtidigt behålla en professionell distans. Det öppnar upp för närstudier av mänskligt beteende, i filmer som ”En oväntad vänskap” (2011) och ”Livet efter dig” (2016).
I ”The fundamentals of caregiving” (2016) spelar Paul Rudd en man som förlorat sitt barn, sin fru och sitt arbete. I brist på bättre möjligheter – där är fördomen igen – går han en sexveckorskurs i omsorg, och får jobb som personlig assistent till Trevor, en 18-årig pojke med en degenerativ muskelsjukdom. Trevor har en förkärlek för pranks (som att låtsas att han har satt i halsen) och efter en inledande tveksamhet – och en road trip till världens djupaste grop – finner de varandra, och kanske också sig själva.
De flesta som har jobbat inom omsorg kan nog intyga hur viktigt det är med humor och fantasi för att få arbetet att fungera. En lätthet i mötet med människor, en öppenhet för nya lösningar och en rapp replik i en potentiellt pinsam situation. I filmens värld gestaltas detta ofta fint i berättelser om barnomsorg. Tänk dig en Mary Poppins utan sin talang för kvicktänkt improvisation, eller en Nanny McPhee utan sin skarpa blick och knastertorra humor.
Men det finns också en tröttsam klyscha som dyker upp i komedier i barnomsorgsmiljö: att manliga män inte vet hur man ska bete sig med ungar. ”Dagissnuten” (1990), ”Daddy day care” (2003) och ”The pacifier” (2005) har samma förlegade utgångspunkt. Tack och lov lär de sig så småningom.
Formas av historien
I ”The art of caregiving” lyfter Jeffrey Berman också hur skildringarna har formats av den historiska utvecklingen inom omsorg, med faktorer som ökad livslängd och dödshjälpsdebatten. Varje tid har haft sina egna omsorgskrux. Medan Milos Forman fokuserade på Syster Ratcheds iskalla grymhet som en del i vanvården av psykiskt sjuka i ”Gökboet” (1975) visar Ken Loach upp en helt annan problematik i omsorgen i ”Sorry we missed you” (2019). Där måste Abbie, som jobbar i hemtjänsten, ge avkall på sin medmänsklighet för att leva upp till sitt anställningskontrakt, som stipulerar att hon bara får betalt för den (hårt reglerade) tid som är avsatt för hembesök. Dit räknas inte resorna mellan brukarna eller några extra minuter för ett samtal eller en klapp på kinden.
Senare i höst kommer en film på bio som visar upp hela spektrat av omsorgsarbetet i Sverige på 2020-talet: dokumentären ”Det omätbara”. Filmaren Nils Petter Löfstedt, son till två professionella omsorgsgivare, skildrar hur arbetsvardagen kan se ut för den miljon svenskar som arbetar inom äldrevården och LSS, inom hemtjänsten och barnomsorgen och med personlig assistans, under åren före och efter pandemin.
”Vem ska vilja titta på det här?” säger hans pappa i början av filmen. Men senare, när Löfstedt fått tillåtelse att filma på ett demensboende och en förskola förmanar han sonen: ”Det förpliktar, det förstår du?”. Och det begriper regissören.
En film om yrkesstolthet
Det är en både hjärtevärmande och upprörande film om yrkesstolthet – till och med yrkeskärlek – och resursbrist, om att ömsint hjälpa någon att gå på toaletten och att rasa i demonstrationståg över att man är osynlig, utmattad och underbetald.
Allra mest berörd blir jag av Ahmed Alneaimi, som arbetar på demensboendet Apelrosen. Han kom till Sverige för mer än 30 år sedan, och kunde inte resa tillbaka till Irak för att ta hand om sin åldrande pappa. ”Han gick bort och jag var inte där. Jag tänker varje gång jag hjälper en manlig vårdtagare att ‘det här är min pappa’. ”
När jag intervjuade Bianca Kronlöf om hennes insats i ”Så länge hjärtat slår” till kommande numret av tidskriften Filmrutan, jämförde hon filmer om omsorg med filmer om rymden: ”Jag ska aldrig åka till rymden. Jag känner ingen som har varit i rymden. Och ändå har jag sett betydligt fler filmer om rymden än om ett ålderdomshem. Därför känns det stort att få ha varit med i den här filmen.”
”Så länge hjärtat slår” får biopremiär den 27 september, ”Det omätbara” den 8 november.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
