Bok Lina Stenberg har läst ”Flickan i korridoren”, om 12-åriga Karolina som tog sitt liv.
Slag på slag, rakt i maggropen, det gör så ont. Karolina blev bara 12 år. Hon orkade inte mer, hon ville inte leva längre. Så hon tog sitt liv.
I boken ”Flickan i korridoren” (Mondial, 2024) berättas Karolinas historia, parallellt med den om svensk skolas förfall. Medan den psykiska hälsan bland barn och ungdomar har blivit sämre, har skolan bara fått allt mindre resurser. Med större elevgrupper, en totalt underfinansierad elevhälsa och med ständigt nya direktiv och hög personalomsättning som resultat. Det är dömt att misslyckas, skulle man kunna hävda.
Flickorna drabbas värst
Skolans utmaningar är besvärande för många, men de drabbar en grupp alldeles särskilt: elever med funktionsnedsättningar, med psykisk ohälsa och med behov av lugn och ro. Allra värst drabbas flickorna, Karolina-flickorna som Elinor Torp kallar dem i boken.
För Karolina fick ingen diagnos medan hon levde. Efter hennes död är mamman dock säker på sin sak. Karolina hade autism. Typiska flickor med autism blir oftast inte diagnostiserade, blir inte synliggjorda, får inte hjälp. Precis som Karolina är de lugna, drar sig undan och ställer inte till besvär. De klarar ofta skolan men mår psykiskt dåligt.
När de inte får hjälp kommer ofta ätstörningar, självskador – och alltför ofta suicidförsök – som brev på posten. Alla i skolan visste att Karolina mådde väldigt dåligt. Trots detta reagerade skolan först när det var för sent.
Ensam i sitt slag
Enligt forskaren Svenny Kopp, som citeras i boken, är risken för självmord 13 gånger högre – ja ni läste rätt – jämfört med andra barn. Ändå pratar vi inte alls om de här flickorna.
Elinor Torp är en författare som i princip är ensam i sitt slag i Sverige. Hon vågar gå nära den lilla människan. Hon närmar sig respektfullt och hon orkar stå kvar. Men inte bara det, hon vidgar perspektivet, knyter ihop det lilla med det stora.
I Torps förra bok, ”Rent åt helvete” (Mondial, 2023) var det städarna, de svartarbetande, osynliga kvinnorna som håller våra rum rena, men inte får synas. Även i ”Vi, skuggorna” (Leopard, 2020) är det de illegala invandrarna som står i centrum. De som lever i slavliknande tillstånd och som utnyttjas i en desperation om drömmen om Sverige.
Hoppas många läser
I den här boken är det återigen arbetsmiljö, människan utan makt och systemets cynism som är i centrum. Boken om Karolina är stundtals tung att läsa. Samtidigt är den välskriven och medryckande. I läsandet görs kampen för en bättre skola och för en elevhälsa värd namnet mycket angelägen.
Och det är hela syftet, förstår man som läsare. För om vi accepterar de tysta flickornas dåliga mående, då kan det som sker nu få fortsätta.
”Ingen mer ska behöva drabbas”, är mantrat som vägleder Karolinas mamma efter självmordet. Och det är bara att hoppas att tillräckligt många läser boken blir förfärade, arga, skriker och säger ifrån. Karolina-flickorna måste börja få hjälp i tid, de måste få blomma ut på sina egna villkor. Få växa upp i trygghet och slippa offras på det sjunkande skeppet som svensk skola så uppenbart är.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
