”Det sociala skyddsnätet funkar verkligen inte”

Kultur Mårten Sandén träffar jazzsångerskan och kompositören Lina Nyberg för ett samtal om villkoren för kulturskapare. Texten är ett utdrag ur den nyutkomna antologin När taket rasar in – kulturpolitiken och verkligheten som ges ut på Atlas förlag.

Lina Nybergs delade repetitionslokal i Musikaliska Kvarteret i Stockholm  är ett stort rum högt upp i det vackra huset på Nybrokajen, sparsamt inrett och med många musikinstrument. 

”I snitt ger jag kanske tjugofem konserter per år. Jag jobbar också som tonsättare så jag har en del kompositionsuppdrag. Jämfört med både royalties från skivor och gage från livespelningar är min huvudsakliga inkomstkälla beställningsverk. Jag har haft många sådana uppdrag från olika ensembler eller orkestrar och det betalar sig fortfarande.

Vid sidan av gigen och komponerandet har jag hela tiden undervisat på Musikhögskolan både i Stockholm och i Göteborg. 

De har återanställt mig varje år i 25 år, men jag har aldrig haft någon tillsvidareanställning. Som timlärare vet man inte hur mycket man ska jobba förrän samma termin, och det blir helt ohållbart ur många perspektiv.

Nu undervisar jag i Norge, eftersom jag ville ha en tjänst. När de utlyste en tjänst som lektor i jazzsång sökte jag och fick den. Tjänsten är 20 % så jag åker kanske två gånger i månaden. Där har jag också enskilda elever och lite komposition, konstnärliga projekt och handledning. Ungefär det som jag gör till vardags.

När jag varit crossover-solist och sjungit med symfoniorkester kan jag få 30 000–40 000 kronor, men ett gig på en jazzklubb ger 4 000. Jag är etablerad, men jag har aldrig kunnat ha någon bokare. Det lönar sig liksom inte. Det är det normala även på min nivå. Jag bokar själv, och det är mycket jobb.

Jag har enskild firma så faktureringen går igenom mig, bara för att underlätta för arrangörerna. Det blir så krångligt om de ska ta in alla olika fakturor. Så precis det en bokare skulle ta betalt för gör jag gratis. Det är det vanliga för oss inom folkmusik, kammarmusik och liknande som inte är anställda. Det går inte heller att lägga på overhead för administrationen. De flesta uppdragsgivare är små och betalar 4 000–5 000 kronor per musiker. Det blir 20 000–25 000 kronor per gig som jag fakturerar och delar ut till musikerna. Så jag blir också på något märkligt sätt arbetsgivare till mina medmusiker. Ibland kan jag lägga på omkostnader för resa och sådant på gaget, men inte alltid. Jag har även just nu verksamhetsstöd från Kulturrådet och det brukar vara mellan 70 000 och 100 000. Det kan täcka extra utgifter som någon resa, hotellnatt, replokal eller pressbilder och det är jag jättetacksam för. Men säg att jag har 25 gig och får 100 000, då blir det 4 000 per gig. Och då ska allting täckas av det. Det är inte riktigt rimligt.

De senaste 15–20 åren har det blivit allt vanligare att man är sin egen producent. Allt blir mer projektbaserat och man förväntas hitta på nya saker hela tiden. Det är den typen av pengar som finns att söka. Jag kan ju inte söka femårigt verksamhetsstöd för mitt band, för det finns ingen sådan möjlighet. Man måste söka varje år, och varje år måste jag skicka in en ny ansökan med något nytt.

Jag har också haft STIM-ersättning från en jingel jag gjorde till Sveriges Radio, men det var inte så mycket som man kunde tro. Jag har också fått en del royalties, nästan bara från streaming. Jag har jobbat med ett musikerägt bolag där man har en mer fördelaktig procentsats än de vanliga 7 procenten. Det är inga stora summor direkt, därför behövs också alla de här små inkomsterna. Det var en fördel för mig under pandemin, de kollegor som var helt inriktade på livekonserter hade det svårt att få in pengar.”

Har villkoren förändrats?

”När de gjorde om systemet med a-kassan i början av 2000-talet fick man inte deltidsstämpla längre. Fram till dess stämplade ju alla mina kollegor på deltid, framför allt de som hade barn. Det var ju något slags dolt arbetsmarknadsstöd till konstnärer. Man frilansade, skrev musik och spelade, undervisade lite och stämplade de dagar som man inte jobbade. Sen ändrades det, och nu är det väl inga förutom teatermusiker och en del symfoniker med fast anställning som har a-kassa, kanske. Det är ganska ovanligt.

En annan stor förändring var när Rikskonserter, som fanns i det här huset, försvann 2010. Där fanns en kärna för det fria musiklivet, eftersom de jobbade med jazz och folkmusik och nutida klassisk musik. När Rikskonserter fanns fick man sälja in sina projekt till deras producenter, men de var också en kontakt för musiklivet. De ordnade internationella festivaler och mötesplatser. De var både arbetsförmedlare, arbetsgivare och representanter för det svenska musiklivet. Något sådant finns inte i dag och det märks tydligt när man kommer utomlands. 

Jag var på en stor jazzmässa i Bremen i Tyskland med kanske 3 000 personer. Export Music Sweden har satsat lite där med närvaro och elektronisk katalog för att promota svenska jazzmusiker, men det går inte att jämföra med andra europeiska länder. De flesta, inklusive de nordiska länderna, har både större satsningar och en större representation på plats. Det där skötte ju Rikskonserter förut, och det åkte liksom ut med badvattnet.

Det var många stora paraplyorganisationer med mycket pengar som bara togs bort. De skulle ersättas av Musikverket. 25 miljoner gick direkt in i Musikverket, och så skulle Musikverket leverera till det fria musiklivet. Nu har den delen av Musikverket som hade hand om stöd till det fria musiklivet avvecklats och uppgått i Kulturrådet. Men Kulturrådet har ju ingen producerande verksamhet, de ska bara ge pengar. Så nu har vi inga producentled i Sverige förutom rent kommersiella aktörer. Och de engagerar artister som kan generera mycket pengar.

Om man inte har den där drivkraften, eller produktionsledarskillsen, faller man bort. Det kan ju vara bara jag, men jag upplever att det är så kärvt ekonomiskt nu att man måste jobba hela tiden. Jag måste liksom jaga mig själv, och då är jag ändå extremt produktiv och snabb och har gjort många skivor. Men jag måste pusha, för det går inte att ha en månad utan inkomster. Min buffert är inte så stor att jag klarar det. Den tar slut direkt. Jag tänker att är det så för mig, så är det nog ännu värre för många andra.

Man tappar nog många musiker som omskolar sig, eller unga musiker som aldrig vågar ge sig på en musikkarriär och väljer något annat.

Villkoren för musiker ser lite olika ut beroende på vad man spelar i för genre, vad man spelar för instrument, om man skriver musik själv eller inte gör det. Allt det där påverkar förutsättningarna jättemycket. Om man är solist på operan kanske man gör tio konserter på ett år, och får 100 000 per konsert. Men då förväntas man också göra ett instuderingsarbete på tre månader, kanske bo någon annanstans i tre månader och kanske betala boendet själv. Om man är friformbasist kanske man kan jobba hela tiden för små summor, kanske åka mycket utomlands där det finns andra typer av scener. Olika situationer, men det är fortfarande frilansande musiker. Skillnaderna är ju jättestora. Och om man skriver musik, som jag gör, så har man ju möjlighet till inkomster som många kanske inte har. Om man dessutom försöker röra sig mellan olika genrer, som jag har gjort, så finns det ju ännu lite mer möjligheter att överleva.

Alla har ju sina sätt. Det blir olika situationer, men lika osäkra. Man behöver många ben att stå på.

Något som skulle förbättra situationen för yrkesverksamma musiker, och som man har pratat om i många år, är det här mellanledet med producenterna. I till exempel Norge finns det ett offentligt finansierat producentled som går in och tar hand om turnéer. Vi gjorde en turné i Norge förra året med två producenter som hade koll på allting. Det var intressant, för de var också musiker. Lite yngre musiker, på väg att etablera sig. Genom det här jobbet fick de också

lära sig hur branschen funkar och vad man behöver kunna. Det blir någon slags plantskola för nya producenter. Det tyckte jag var en genial lösning.

Musiker vet hur man bokar billiga tågbiljetter eller ordnar en turné så att det blir någorlunda rimligt för de som är med. Det är kunskaper som musiker har. Det finns en informell grupp för musiker på Facebook som hjälper till med sådant. Man kan till och med hitta en kontrabas var som helst i världen, att låna utan kostnad, eftersom alla kontrabasister har insett att det kommer betala sig. Det är som ett hemligt brödraskap. De produktionstekniska lösningarna finns i kollektivet, så en professionalisering av det som nu är informellt skulle vara en hjälp. I dansvärlden fungerar det. Där är det självklart att man måste ha en producent.

Även infrastrukturen vad gäller spelställen för jazz och kammarmusik är oftast ideella föreningar, drivna av eldsjälar på små orter. De arrangerar fantastiska konserter. De vet allt och har gjort det här länge. Det finns små jazzföreningar som har funnits i 40–50 år. Medlemmarna är superintresserade och riktiga arrangörer, fast de gör det ideellt på fritiden. De jobbar helt gratis i de allra flesta fall. De små bidrag de har går till att betala gager för musiker.

De där små föreningarna är vad som bär upp det svenska kulturlivet, skulle jag säga. På en liten ort kan det vara helt dött när man rullar in i stan, och så kommer man ner i en källare där det sitter trehundra personer och lyssnar på jazz. Det är häftigt, och det gör någonting med en bygd. Det håller samhället levande och skapar demokrati, och liksom välmående. Att man kan lyssna på något som man tycker om utan att åka till Stockholm.”

Vad är din syn på privat finansiering på musikområdet?

”Att ersätta offentlig finansiering av kulturen med stiftelser och privata donationer känns långsökt. Vad jag minns, och vad jag vet, har jag aldrig haft stöd från privata stiftelser. Det är ofrånkomligt att de personer som sitter i stiftelsen vill vara med och bestämma vad för typ av kultur de stöttar. Då blir det ju verkligen inte armslängds avstånd mellan beställaren och utövaren. Då ska jag börja anpassa mig för att den här stiftelsen ska gilla det jag gör så att de ger mig pengar. Man kan ju inte skapa någonting för att man tror att någon annan vill ha det. Det blir ju bara dåligt.

I takt med att pengarna har krympt så har utrymmet för konstnärlig frihet krympt. Jag skulle säga att alla nedskärningar och avsaknaden av pengaflöden i musiklivet påverkar den konstnärliga friheten. Det finns en tendens att man dras mot mainstream i innehållet när man bokar festivaler och konserter, för man är rädd att publiken inte ska komma.

Det blir lite utslätat och de här spjutspetsuttrycken försvinner. Jag upplever att man såg mer av udda musik förr. Då uppfostrar man också en publik som inte är van att lyssna på det. Där kan man också märka skillnad om man kommer utomlands. Speciellt till Frankrike eller Kanada eller Norge där de har starkt stöd till kulturen. Någon slags hög svansföring vad gäller kulturuttryck.”

Hur fungerar socialförsäkringssystemet för frilansande musiker?

”Det sociala skyddsnätet funkar verkligen inte. Varken a-kassa eller ens föräldraförsäkring funkar för musiker. Och det är ett rätt stort problem, för vi är ju trots allt några stycken. Jag tror inte att jag har varit sjukskriven i hela mitt liv, och det är ju inte så att man inte betalar skatt. 

Som högskolelärare är jag åtminstone tillfälligt med i akademikernas a-kassa, SULF. Jag har inte ens försökt ge mig in i musikernas a-kassa. Det tar för mycket kraft. Man ska rapportera varje vecka, gig som man har sökt, eller inte haft, eller kanske haft.”

Och ändå håller du på. Vad är belöningen?

”Jag tror att belöningen är när man känner att man har skapat något slags lägereld för folk. Kulturutövning är något slags samhällstjänst. Om man kan få tio personer att känna sig som en del av något, eller känna sig lite tryggare, så har man gjort skillnad tänker jag. Ibland är det kanske tusen personer, ibland är det bara fem som repar, men det gör ändå skillnad, tänker jag. Så det är ju den egentliga belöningen. Genom åren har jag sökt jobb som inte handlar om musik, och varenda gång jag inte har fått dem har jag blivit jätteglad. Jag tänker alltid, okej då måste det vara meningen att jag ska hålla på ett tag till.”

Mårten Sandén, ordförande KLYS

KLYS är en organisation för konstnärligt yrkesverksamma inom ord, ton, scen/film och bild/form. Organisationen grundades 1959 och företräder i dag 14 medlemsorganisationer och cirka 30 000 medlemmar. KLYS driver kulturskaparnas intressen inom områden som kulturpolitik, skatte-, arbetsmarknads-, upphovsrätts- och mediefrågor.