Spänningen mellan Taiwan och Kina kan förändra världen

Essä Relationen mellan Taiwan och Kina är en krutdurk. Mats Wingborg har läst fem texter om politiska strategier, ökade spänningar och risken för krig. 

Sverige, i likhet med många andra länder, följer en utrikespolitisk linje formulerad av USA och som kallas för ”ett-Kina-politik” (One China policy). Statsledningen i Folkrepubliken Kina använder en snarlik beteckning, ”ett-Kina-principen” (One China principle). Vid en första anblick kan de två förhållningssätten förefalla identiska, men det finns en avgörande skiljelinje. Statsledningen i Peking anser att Taiwan är en provins i Kina och att de själva är den legitima ledningen. Förespråkare för ”ett-Kina-politiken” erkänner däremot varken att Taiwan är en kinesisk provins eller att Taiwan är en självständig stat. Däremot erkänns att Kina anser att Taiwan är en kinesisk provins, vilket är något annat. 

Solrosrörelsen

I rapporten Taiwan, Sverige och synen på ”ett-Kina-politiken” (Utrikespolitiska institutet, 2022) skriver Benjamin Davies och Viking Bohman, två akademiska experter på Sydostasien, att ”ett-Kina-politiken” gjort det möjligt att erkänna Folkrepubliken Kina och samtidigt behålla inofficiella relationer med Taiwan. USA har också fortsatt med det militära stödet. Till det diplomatiska spelet hör, enligt författarna, att Kina påstår att ”ett-Kina-politiken” är identisk med ”ett-Kina-principen” och att omvärlden har erkänt att Taiwan är en del av Kina, men det är en uppfattning som inte stämmer. 

Den tydligaste rösten för taiwanesisk självständighet var den så kallade Solrosrörelsen som uppstod 2014 i protest mot ett förslag till handelsavtal mellan Taiwan och Kina. Företrädarna ansåg att Taiwan sedan länge fungerat som en suverän stat. De tog också avstånd från den traditionella synen att det bara existerade ett Kina, men att den legitima regeringen fanns i Taipei. I tidskriften New Bloom, som utgör en fortsättning på Solrosrörelsen, har aktivisten och studenten Milo Hsieh skrivit den ofta citerade texten One China ”policy” vs ”principle” (nr 4/2019). Budskapet är att omvärldens ”ett-Kina-politik” är ”strategiskt tvetydig”, men kanske nödvändig. Eller uttryckt på ett annat sätt, den är medvetet otydlig i synen på Taiwans självständighet. 

Risk för kinesiskt angrepp

Den som skrapar på ytan finner två underliggande resonemang som i det tysta används för att motivera ”ett-Kina-politiken”. Det ena är att Kina är en ekonomisk supermakt och att det skulle kosta för mycket om relationerna till landet försämrades, vilket skulle ske om Taiwan erkändes. Det andra är att otydligheten minskar risken för en konfrontation mellan Kina och Taiwan. En annan sak har också betydelse: det är USA som tagit initiativ till ”ett-Kina-politiken” och andra länder som anslutit sig till policyn, däribland Sverige, vill inte gå ensamma i bräschen för en ny policy. Samtidigt ger ”ett-Kina-politiken” ett ganska stort svängrum, inte minst när det gäller hur omfattande det politiska och kulturella utbytet med Taiwan ska vara. Den frågan borde stå högre upp på dagordningen. 

En rad faktorer har bidragit till att relationen mellan Kina och Taiwan har försämrats under de senaste årtiondena. En är de växande motsättningarna mellan USA och Kina, som fått Kina att öka trycket på Taiwan. En annan är, paradoxalt nog, att Taiwan genomgått en snabb demokratisering. Det har stärkt kravet på självständighet bland taiwaneser och ökat avståndet till Kina. 

Den stora ödesfrågan är vad som kommer att ske framöver. Det värsta scenariot är att Kina angriper Taiwan militärt. Ett avgörande spörsmål blir hur det kan förhindras. En annan fråga, som hänger samman med den första, är hur omvärlden bör förhålla sig till Kina och Taiwan. Flera böcker borrar i dessa frågeställningar utifrån olika utgångspunkter.

Använder maktspråk

Kampen om Taiwan (danska förlaget Gyldendal, 2023), av den danska diplomaten och Kinaspecialisten Jonas Parello-Plesners, fokuserar på den taiwanesiska omvandlingen och hur den påverkat relationen till Kina. Ett uttryck för förskjutningen är hur invånarna i landet uppfattar sin identitet. Idag betraktar 60 procent av den taiwanesiska befolkningen sig själva som uteslutande ”taiwaneser”, 33 procent som både ”taiwaneser och kineser” och endast två procent som enbart ”kineser”. För den kinesiska regeringen i Peking är förstås detta hotfullt.

Under början av 1970-talet var klimatet ett annat. Efter den berömda ping-pong-diplomatin tinades relationen mellan Kina och USA upp. När den amerikanska säkerhetsrådgivaren Henry Kissinger samtalade med Mao Zedong 1971 om den taiwanesiska frågan fick han till svar att ”Kina kunde vänta i 100 år på en lösning”. Den nuvarande kinesiska ledaren Xi Jinping är mer otålig och har visat i Hongkong att han är beredd att använda maktspråk för att kväsa demokratin och yttrandefriheten. 

Farligare än Ukrainakriget

Det betyder inte, menar Parello-Plesner, att det är troligt att Kina invaderar Taiwan i närtid. Han ger flera argument i motsatt riktning, som Taiwans bergiga kust och att en invasion skulle bli enormt kostsam. Parello-Plesner anser trots det att risken för en kinesisk invasion måste tas på allvar, för även om sannolikheten för att den skulle ske är liten, så skulle konsekvenserna om den skedde bli förfärande. USA skulle omedelbart dras in och risken för ett globalt storkrig skulle vara överhängande. Parello-Plesner bedömer till och med en konflikt mellan Kina och Taiwan som farligare än det ryska angreppet på Ukraina.

Samtidigt har just det ryska kriget mot Ukraina fått en stor symbolisk betydelse för Taiwan. Det handlar om ett mäktigt land som angripit en svagare granne, något som också skulle kunna drabba Taiwan. Den taiwanesiska regeringen har därför skänkt mängder med medicin och mjölkpulver till Ukraina. Ett antal taiwanesiska medborgare har också tagit värvning i den ukrainska armén för att slåss mot Ryssland. Däribland Sheng-guang, född den 12 november 1997 i en liten by i Taiwan och död efter att ha stupat vid fronten i Ukraina den 3 november 2022. 

Tändande gnista

En djuplodande bok om relationen mellan Kina och USA är The Struggle for Taiwan, (Penguin, 2024) av Sulmaan Wasif Khan, amerikansk professor i internationella relationer. Författaren vrider och vänder på perspektiven, men en kärnpunkt är att en starkare nationalistisk retorik tillsammans med Xi Jinpings tilltagande interna repression och den växande spänningen mellan USA och Kina gör att Taiwan skulle kunna bli en tändande gnista till en större konflikt. Om den nyckfulle Trump kommer åter till makten i USA ökar risken ännu mer. Sulmaan Wasif Khan dissekerar den kinesiska ledningens argument för att Taiwan bör betraktas som en provins i Kina. 

Han visar att både historiska argument och hänvisningar till globala överenskommelser vilar på bräcklig grund. Fram till 1600-talet kontrollerades ön av ursprungsbefolkningar. Efter att nederländska kolonisatörer ockuperat området togs det visserligen över av den kinesiska Qing-dynastin, som dock aldrig kontrollerade hela ön, och i slutet av 1800-talet blev Taiwan en japansk koloni. Kolonin överlevde fram till andra världskrigets slut då Japan kapitulerade. Då hade redan den amerikanska presidenten Roosevelt förhandlat med den kinesiska ledaren Chiang Kai-shek och lovat att Taiwan skulle få bli en provins i Kina. När Mao Zedongs kommunister tog makten i Kina 1949 flydde Chiang Kai-shek och hans sympatisörer till Taiwan. Till det ironiska hör med andra ord att den internationella överenskommelsen, som regeringen i Peking idag lutar sig mot, slöts mellan Roosevelt och Chiang Kai-shek. Det är knappast något som Xi Jinping skulle stoltsera med.

Förödande effekter

En mer hårdkokt beskrivning av relationen mellan Kina och Taiwan återfinns i The Boiling Moat: Urgent Steps to Defend Taiwan (Hoover Institution Press, 2024). Redaktör för boken är Matt Pottinger, specialiserad på säkerhetspolitik och anställd vid amerikanska Hoover Institute. Övriga personer som medverkar är knutna till institutet, däribland Danmarks tidigare statsminister Anders Fogh Rasmussen. Budskapet är inte bara att en kinesisk invasion av Taiwan skulle få katastrofala globala konsekvenser, det skulle till med kunna leda till ett kärnvapenkrig. Även ett lindrigare alternativ, en kinesisk blockad av Taiwansundet, skulle få förödande effekter.

Idag tillverkar Taiwan över hälften av alla halvledare som används i elektroniska produkter och ett stopp av exporten skulle snabbt skapa en global ekonomisk kris. En blockad skulle också kunna vara första steget mot en militär konflikt. Författarnas budskap är att Taiwan behöver ett ännu starkare militärt skydd och att det också kräver ett tydligare engagemang från USA, EU och Japan. Som stöd för sitt resonemang hänvisar Pottinger till vad som skett i Ukraina.

Stort motstånd

De fem nämnda texterna om relationen mellan Kina och Taiwan har olika perspektiv och hamnar delvis i motsättning till varandra. Benjamin Davies och Viking Bohman analyserar främst policyfrågor. Det gäller även Milo Hsieh. De tre aktuella böckerna lyfter den militära aspekten, men där Sulmaan Wasif Khan och Parello-Plesner intar ett bredare perspektiv. Den sistnämnda betonar uttryckligt att det blir alltför ensidigt att enbart fokusera på de militära hoten mot Taiwan. Däribland refererar han till den taiwanesiska amiralen och tidigare vice försvarsministern Che som hävdar att Taiwans främsta svaghet inte är militärt utan det ekonomiska beroendet av Kina. Kina är Taiwans i särklass största handelspartner och möjligheten att använda ekonomiska påtryckningar är stor. 

Rysslands angrepp på Ukraina har förändrat det globala politiska landskapet och blivit en väckarklocka för Taiwan, men kriget har förmodligen också blivit en väckarklocka för Kina. Det ukrainska motståndet har visat att en stormakt inte kan räkna med en promenadseger när ett mindre land angrips. Allt tyder också på att det folkliga motståndet i Taiwan skulle bli massivt efter ett kinesiskt angrepp. Det skulle göra det svårt för Kina att installera en ny styrande regim. 

För svensk del blir till sist frågan vad som kan göras inom ramen för ”ett-Kina-politiken”. Flera andra länder visar att den linjen kan förenas med ett större politiskt och kulturellt utbyte. Det skulle vara möjligt, men hittills har Sverige varit extremt återhållet oavsett färg på regeringen.