Håll fingrarna borta från samhällets triggerpunkter

Polariseringen är inte så stor som vi tror, menar tyska forskare.

Är våra samhällen mer splittrade i dag är tidigare? Den som följer den politiska debatten kan lätt få intrycket att polariseringen är djupare än någonsin.

Men hur stämmer debattens föreställningar med verkligheten? Är vårt samhälle verkligen en kamel, med två pucklar åtskilda av en djup åsiktsklyfta? Eller snarare en dromedar, med en fördelning av åsikter längs en enda puckel?

Den tyska sociologen Steffen Mau har tillsammans med Thomas Lux och Linus Westheuser (som besökte Stockholm den 10 oktober) gjort ett ambitiöst försök att undersöka detta. De har gjort en omfattande enkätundersökning, och dessutom ett stort antal intervjuer med fokusgrupper. Resultatet är den bästsäljande boken Triggerpunkte.

Det finns extrema åsikter – men de befinner sig i dromedarpuckelns ytterkanter

Mau och de andra konstaterar att det tyska samhället är uppdelat längs en rad konfliktlinjer.

Mellan dem där uppe och dom där nere: alltså den klassiska konflikten om rättvisa och omfördelning mellan rika och fattiga. Mellan ”ute och inne”: vilka ska få invandra, och vilka ska hållas ute? En relaterad konfliktlinje handlar om vi och dom: om identitet och tillhörighet, och integration. Forskarna identifierar också en konfliktlinje som de kallar ”i dag och imorgon” och som handlar om klimatkrisen. I vilken utsträckning måste vi förändra hur vi lever i dag för att rädda framtiden, hur mycket ska vi bry oss om morgondagen?

Uppe och nere, ute och inne, vi och dom, i dag och i morgon. Men konflikterna är inte så djupa, menar Mau och de andra. Tvärtom konstaterar forskarna att det finns en utbredd konsensus i det tyska samhället. Det är en ingen vågad gissning att detsamma gäller för Sverige. De allra flesta är överens om att homofobi är förkastligt, tycker att flyktingar har rätt till skydd, delar insikten att människan orsakat klimatförändringarna och måste försöka minska utsläppen, och tycker att klyftorna mellan rika och fattiga är för stora.

Det finns konflikter, så klart, men de handlar mer om gradskillnader än om avgrundsdjup polarisering i två oförenliga ståndpunkter. Inte för eller emot asylrätten, utan olika åsikter om hur stort flyktingmottagandet kan och bör vara, och hur integrationen bäst kan organiseras. Inte för eller emot klimatåtgärder, utan olika åsikter om hur de ska utformas och hur snabbt omställningen måste gå.

Det finns extrema åsikter – men de befinner sig i dromedarpuckelns ytterkanter, och är mindre betydelsefulla än den konsensus som finns i den breda mitten.

En utbredd konsensus alltså – men, konstaterar forskarna, den bryts vid ett antal triggerpunkter. Dessa punkter aktiveras framförallt när människor måste ändra sitt beteende, sitt sätt att leva och förhålla sig till andra.

Ja, vi måste minska klimatutsläppen, men den som föreslår att människor inte ska få äta kött möts av starka känslor: ilska, upprördhet, till och med hat.

Ett tecken på att man kommit åt en triggerpunkt är att människor upplever att de blir orättvist behandlade. Människor reagerar starkt mot att bli diskriminerade. För att de rasifieras som icke-vita, är kvinnor, eller homosexuella. Eller: för att de är vita, män och heterosexuella. Denna triggerpunkt, orättvis behandling, kan också handla om ekonomisk ojämlikhet: det är inte OK att vd får fallskärm medan de anställda får nöja sig med a-kassa.

En annan triggerpunkt har att göra med människors uppfattning om vad som är ”normalt”, vad som är lämpligt och försvarbart. Till skillnad från tidigare mänskliga samhällen, där det uppfattades som normalt att människor hade olika rättigheter beroende på stånd och klass, finns det alltså en konsensus kring alla människors lika värde. Men det finns samtidigt, påminner Mau, en uppfattning om att vissa beteenden, vissa sätt att leva, är olämpliga, stötande, oacceptabla. Ytterligare en triggerpunkt kallar forskarna ”gränslöshet”, alltså uppfattningen att ett fenomen kan spåra ur, ”vad händer om alla byter kön hela tiden?”.

Ett samhälle där de flesta är överens, alltså, men där konsensus kan brytas av att någon trycker på en triggerpunkt.

Medier gör detta hela tiden, så fungerar den mediala uppmärksamhetslogiken. Sociala mediers algoritmer letar skickligt upp våra triggerpunkter, de som får oss att stanna till i scrollande, klicka, bli upprörda, skicka vidare.

Frågan är: måste politiker göra detta? Ständigt vädja till de mest extrema åsikterna, trigga oss att föreställa oss de mest extrema konsekvenserna av olika politiska förslag?

Kan man få önska sig politiska partier och politiker som håller fingrarna borta från samhällets triggerpunkter? Som istället bygger vidare på den breda dromedarrygg av delade värderingar som vårt samhälle format av mänskliga erfarenheter – och framsteg.