Krönika När Tidöavtalet fyller två år handlar mediebevakningen mest om det politiska spelet. Jesper Strömbäck efterfrågar en fördjupad debatt om systemskiftet inom svensk politik.
För några dagar sedan fyllde Tidöavtalet två år. Detta ägnades stor uppmärksamhet i Aktuellt, vilket är rimligt. Däremot var det slående att bevakningen av dessa två år helt fokuserade på hur ”samarbetet har gått” och det politiska spelet, och att i princip ingenting sades om hur svensk politik och politisk debatt har förändrats under dessa två år.
Visserligen har frågan om hur samarbetet har gått viss betydelse, och jag instämmer med de politiska kommentatorer som i studion sade att samarbetet har gått bättre än vad många trodde. Samtidigt blir analysen väldigt ytlig om den inte också handlar om varför samarbetet har gått bättre än förväntat. Här finns det två möjliga, om än inte ömsesidigt uteslutande, svar.
Det ena är att regeringspartierna har lagt sig platt för SD, både när det gäller politikens innehåll och i frånvaron av tydliga markeringar mot SD i samband med de skandaler som SD varit inblandade i och de islamofobiska, rasistiska och konspiratoriska uttalanden som SD som parti eller ledande sverigedemokrater har ägnat sig åt. Ibland är det lätt att glömma, men det handlar inte bara om att Åkesson nyligen bjöd in en president för ett MC-kriminellt gäng till sin bröllopsfest. Det handlar om trollfabriken och hur SD i det fördolda styr Riks som återkommande sprider falsk och missvisande information. Det handlar om hur otaliga sverigedemokrater avslöjats med att sprida rasistiska uttalanden och spela rasistisk musik, inklusive på den egna valvakan. Det handlar om att SD återkommande anspelar på extrema konspirationsteorier om bland annat att det pågår ett folkutbyte eller att etablerade medier samarbetar med eller till och med styrs av Socialdemokraterna. I samtliga dessa och andra fall förnekar Åkesson och SD kännedom eller ansvar: Liksom Trump tillämpar de principen om att aldrig medge något utan förneka allt, och svara på all kritik genom att gå till attack.
Men vad gör partiledarna för regeringspartierna? De blundar eller förminskar. De lägger sig platt.
Aldrig tidigare har politiken och den politiska debatten präglats lika mycket av auktoritär högerpopulism
Den andra förklaringen är att regeringspartierna har anammat SD:s auktoritära, repressiva, invandrings- och invandrarfientliga politik, och att förhandlingarna mellan regeringspartierna och SD går smidigt därför att de sakpolitiska skillnaderna numera är mer eller mindre utsuddade.
Detta leder till den fråga som är viktigare än det politiska spel som Aktuellt fokuserade på, nämligen hur svensk politik och politisk debatt har förändrats de senaste åren. För att ta några exempel så har Sverige under de senaste åren gått från ett land präglat av tolerans och öppenhet till ett land alltmer präglat av intolerans och invandringsfientlighet; från ett land som ser solidaritet och mänskliga rättigheter som honnörsord till ett land där varken solidaritet eller mänskliga rättigheter har någon tyngd i debatten; från ett land präglat av en ambitiös och vetenskapligt underbyggd klimat- och miljöpolitik till ett land där utsläppen ökar och miljömål missas; från ett land byggt på principen om jämlikhet och social trygghet till ett land av ökad och av politiken underbyggd social splittring; och från ett land där människor vid behov ansågs ha rätt till stöd och hjälp till ett samhälle där människor närmast pekas ut som moraliskt förkastliga och en belastning om de behöver bidrag eller på annat sätt behöver samhällets hjälp. Vi har också gått från ett samhälle byggt på tillit till ett samhälle byggt på krav; från ett samhälle där människor från andra länder ses som resurser till ett samhälle där invandrade ständigt framställs som problem; från ett samhälle som prioriterar den gemensamma välfärden till ett land där revorna i välfärden blir allt större och infrastrukturen allt mer bräcklig utan att politiken reagerar med kraft och ser det som centrala politiska problem, och från ett land som värderar folkbildning till ett land som skär ner på och misstänkliggör folkbildningen. Och minst lika viktigt: Sverige har blivit ett land där rättssäkerhet och personlig integritet återkommande sätts på undantag till förmån för ökad kontroll, ökad övervakning och ökade tvångsmedel.
Det handlar med andra ord om förändringar som för bara tio år sedan skulle ha ansetts som extrema, även bland stora delar av den forna borgerligheten. Det enda som egentligen är sig likt när det gäller regeringens politik är att Moderaterna ständigt prioriterar skattesänkningar, men annars har Tidöpolitiken inte särskilt mycket gemensamt med vad Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna stod för fram till för cirka tio år sedan. Aldrig tidigare har politiken och den politiska debatten präglats lika mycket av auktoritär högerpopulism.
Detta förstärks av oppositionens tystnad och svaghet. Det gäller inte minst Socialdemokraterna, som tycks ha tappat tron på sina traditionella värderingar och sin egen politik. I stället anpassar Socialdemokraterna återkommande politiken och retoriken till regeringen och SD. Nu senast skedde det när Socialdemokraterna svängde i frågan om anonyma vittnen.
Detta hade varit och är värt att diskutera och analysera, och har enormt större betydelse för både medborgarna och samhällsutvecklingen än det politiska spel som Aktuellt ägnade all uppmärksamhet åt.
Jesper Strömbäck
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
