kriget Hamas-Israel Den 7 oktober rev djupt i såren i vårt kollektiva minne, men det är också plågsamt att se det oerhörda lidande som tillfogats och tillfogas Gazas befolkning. Det skriver Staffan Granér och Katarina Katz med anledning av diskussionerna efter årsdagen förra veckan.
”Vår rätt att försvara oss mot utplåning ger oss inte rätten att förtrycka andra”. Det stod i en annons som några israeler, medlemmar i vänstergruppen Matzpen, publicerade i dagstidningen Haaretz den 22 september – 22 september 1967. En varningens röst under den triumfens och övermodets yra som rådde i Israel efter segern i junikriget, en varning för att ockupation leder till motstånd som leder till förtryck som leder till terrorism. Texten fortsatte ”Att behålla [de ockuperade] områdena kommer att göra oss till en nation av mördare och mordoffer”.
Regeringen Netanyahu och de högerextremister den är beroende av visar en kall likgiltighet inför människoliv, både palestinier, libaneser eller den israeliska gisslan i Gaza
Den 7 oktober förra året resulterade Hamas attack och dess avskyvärda våld i 1200 offer. Fler än 800 av dem civila, barn och gamla, både judiska och palestinska israeler och thailändska gästarbetare och nepalesiska gäststudenter. Mer än 200 fördes som gisslan till Gaza. Inget kan rättfärdiga mord på obeväpnade människor, stympningar och våldtäkter eller att människor tas som gisslan.
Strax efter 7 oktober 2023 fördömde FN:s generalsekreterare António Guterres i starka ordalag Hamas attack men la också till att den inte skedde ”i ett vakuum”. Det räckte för att Israels FN-ambassadör skulle kräva hans avgång. Ett år senare är det fortfarande tabu för en del att diskutera den historiska bakgrunden. Till exempel skriver David Stavrou (Expressen 7/10) att ”7 oktober handlar inte om kontext”.
Men 7 oktober kan inte förstås utan kontext. Och det som inte förstås kan inte förhindras. Vi måste förstå att den 7 oktober inte kom som en blixt från klar himmel. Inte ”förstå” i betydelsen ”ursäkta” eller ”acceptera” utan ”förstå” lika med ”begripa”, ”analysera”, så som den judiske filosofen Baruch Spinoza använde ordet när han skrev att han ”strävat efter att inte skratta åt mänskliga handlingar, inte gråta åt dem … utan förstå dem”. (Fast det går att både gråta och analysera.) I förhistorien till 7 oktober finns 17 år av blockad och umbäranden i Gaza; 56 års ockupation och förtryck där och på Västbanken, de 76 år som hade gått sedan Nakba, katastrofen då hundratusentals palestinier fördrevs eller flydde från sina hem och vägrades rätten att återvända.
För oss, som för miljoner andra judar runt om i världen, rev den 7 oktober djupt i såren i vårt kollektiva minne, i trauman från århundraden av förföljelse som kulminerade med Förintelsen. Hur stark den känslan är kan vara svårt att förstå för den som inte erfarit den. Upplevelsen stärks var gång vi judar som grupp tillskrivs ett kollektivt ansvar för Israels krig och ockupation. Vi förringar verkligen inte den antisemitism som tycks kunna sticka upp sitt fula tryne överallt. Att bekämpa den ser vi som en av de viktigaste uppgifterna för vår organisation, men den kampen försvåras när begreppet missbrukas till att omfatta även sakligt motiverad kritik mot Israel.
Det är mänskligt att slukas av sin egen förtvivlan. Men en människohjärna måste kunna rymma två tankar. En människosjäl måste kunna rymma två sorger. Vi skönmålar inte Hamas. De har i 17 år utövat ett förtryckande, fundamentalistiskt och kvinnofientligt styre i Gaza. De begick ogärningar den 7 oktober 2023 – och de måste också ha varit medvetna om att de utsatte Gazas civilbefolkning för en blodig vedergällning.
Därutöver försvagades starkt också de – redan innan alltför få och hårt trängda – människor och grupper som i Israel arbetar för slut på ockupationen, för fred och lika rättigheter. Vi åberopar oss på en judisk, humanistisk etik som säger ”Aldrig mer – aldrig mer mot någon”. Därför protesterar vi mot Israels brutala krigföring, brott mot mänskliga rättigheter och ockupation. Därför stöder vi de – alltför få – i Israel som sörjer alla döda och gör motstånd – Standing Together, B’tselem, Parents’ Circle, Israeli Physicians for Human Rights, Women Make Peace, Rabbis for Human Rights och flera andra. De som trots allt bevarar en vision om ett område ”mellan Floden och Havet” där alla kan leva i frihet och säkerhet.
För oss är det nu, ett år senare, plågsamt att minnas 7 oktober, men väl så plågsamt att se det oerhörda lidande som tillfogats och tillfogas Gazas befolkning. Dag efter dag, i ett helt år, har civilbefolkningen i detta lilla landområde levt med allt fler förluster av älskade vänner och familjemedlemmar, dag efter dag har de hotats av död och övergrepp, gång efter gång har de flytt till områden som påstods vara ”säkra” men likafullt angreps. Hem plundras av skrattande soldater. Fångar utsätts för tortyr, enligt israeliska människorättsorganisationer. Förtrycket, fördrivningarna och våldet från bosättare och soldater på Västbanken har eskalerat till krigsliknande nivåer. Och nu drabbar det dödliga våldet även Libanons befolkning.
Regeringen Netanyahu och de högerextremister den är beroende av visar en kall likgiltighet inför människoliv, både palestinier, libaneser och den israeliska gisslan i Gaza. Kriget sägs vara för det israeliska folkets säkerhets skull när det i verkligheten undergräver möjligheterna till en framtid i fred och trygghet för både palestinier och israeler. Utan framtidshopp, utan ett anständigt liv för det palestinska folket finns ingen säkerhet för någon i området. Israels regeringar, inte bara den nuvarande, skulle gjort klokt i att lyssna till till den judiske skriftställaren Isaac Deutscher som redan 1967 varnade dem med det tyska uttrycket ”Man kann sich totsiegen!” – man kan segra sig till döds. Han skrev att ”den här segern är värre än en förlust för Israel. I stället för att ge Israel en högre säkerhet har det skapat större osäkerhet.”
Regeringen Netanyahu offrar hänsynslöst människoliv och har fört världen till randen av ett regionalt storkrig. Nu vilar det på världssamfundet att kräva omedelbart vapenstillestånd, slut på ockupationen och frihet för den israeliska gisslan och för civila som fängslats i Gaza.
Staffan Granér, talesperson för Judar för israelisk-palestinsk fred (Jipf)
Katarina Katz, medlem i Jipf.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
