Med ett balansmål kan våra investeringsbehov inte mötas utan stora skattehöjningar och nedskärningar. Alternativet lär bli att kringgå det.
Sverige står inför stora investeringsbehov som kommer att kräva mer offentliga resurser. Givet att många av våra investerings- och underhållsbehov är av tillfällig karaktär och kommer flera generationer till del bör lånefinansiering vara ett instrument (en ny järnvägssträcka byggs bara en gång men kommer stå i hundratals år). Lån begränsas idag av det finanspolitiska ramverket, som innefattar budgetregler för staten, bland annat överskottsmålet. Ramverket tillåter enbart underskott med hänvisning till lågkonjunktur, men inte underskott på toppen av en investeringscykel.
Förhoppningarna var stora om att den parlamentariska kommittén som vart åttonde år ser över ramverket skulle ta Sveriges investeringsbehov i beaktande och reformera ramverket för att möjliggöra underskott under de år investerings- och underhållsskulden betas av. Resultatet blev ett balansmål som inte ens täcker hälften (cirka 25 miljarder) av den prognostiserade minsta nivån för behovet av offentliga utgiftsökningar för samhällsviktiga investeringar.
Arena Idé har i en egen översyn av ramverket sammanställt investeringsbehoven: det rör sig om vatten- och avloppssystem, bostäder, väg och järnväg, försvar, energiproduktion och kapacitet i elnätet och jordbrukets klimatomställning. Utifrån prisnivå och andel offentlig finansiering landar de på ett genomsnittligt intervall på 50–170 miljarder mer per år i ökade offentliga utgifter, med en topp i slutet av 20-talet, för att sedan plana ut på lägre nivåer.
I slutändan är det hushållen som drabbas när staten drar sig tillbaka från finansieringen av samhällsviktiga investeringar
De stora partierna är nu svaret skyldiga: hur ska detta finansieras? Alternativet till lånefinansiering är att kraftigt höja skatterna och skära ned i det offentliga åtagandet på andra områden. Skatteintäkter som kunde gått till att stärka bemanningen på äldreboendet måste istället gå till att laga trasiga avloppsrör och potthål i vägarna. Givet att Sverige har mycket låg statsskuld och att de investeringsbehov vi står inför är finansiellt överkomliga om lånefinansiering tillåts, är det en falsk motsatsställning mellan samhällsviktiga investeringar och välfärd som kommittén nu gör till lag.
Det finns heller inga garantier om att ett skrotat överskottsmål inte kommer gå till mer sänkta skatter, eftersom kommittén inte preciserar vad de 25 miljarderna som frigörs av ett balansmål ska gå till. Översynen var ett förlorat tillfälle att ta ett helhetsgrepp om ramverket för att säkerställa en balans mellan realekonomiska behov och statsfinansiella intressen.
Det kommer antingen leda till att investeringar och underhåll fortsatt negligeras, vilket kommer leda till högre kostnader längre fram, eller att större utgifter tas utanför ramverket. Redan idag tas stödet till Ukraina utanför ramverket, och kärnkraft och stambanor lär stå på tur. Det kommer på sikt erodera statens budgetdisciplin och själva syftet med ramverket går då förlorat. Att som kommittén gör ignorera realekonomiska behov är inte att ta ansvar för statens finanser.
I slutändan är det hushållen som drabbas när staten drar sig tillbaka från finansieringen av samhällsviktiga investeringar. Vi kommer få möta dyrare el, högre kommunalskatter, högre VA-avgifter, bostadsbrist och en allt sämre fungerande infrastruktur. Allt för att finansministern ska få skryta om den låga statsskulden.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
