Vem äger egentligen våra naturresurser i Sverige?

I den svenska välståndsutvecklingen är äganderätt väsentligt och tas ofta för given. Vi ifrågasätter den inte, men vem äger våra naturresurser, som vatten, energi och mineraler?

För mer än 20 år sedan varnade den Nobelprisbelönade ekonomen Elinor Ostrom för ”faran med självklara sanningar”.¹ I sin artikel argumenterade hon för att ”det faktum att något är allmänt trott gör det inte korrekt” och kombinerade detta med en vädjan till forskare att utmana dominerande antaganden och övertygelser.

Nuförtiden, mer än någonsin, är en av de största utmaningarna som det moderna samhället står inför inte vad vi inte vet, utan våra övertygelser, bekvämt förenklade idéer som ofta är skilda från verkligheten.

Ett akut behov av politik, incitament och infrastruktur för att dela kostnader och fördelar om naturresurser mellan regioner, och mellan olika aktörer

Företrädare för skogsindustrierna och skogsägarna lyfter ofta fram i skogsdebatten att äganderätten är hotad. Mindre uppmärksamhet har ägnats åt vattenrätten, trots att skogsnäringen genom sin massa-, papper- och pappersvaruindustri är den bransch med störst uttag och vattenanvändning i Sverige.² Faktum är att frågor kring rättigheter och skyldigheter om brukandet av allmänningar sällan tas upp till politisk behandling i Sverige, förmodligen på grund av att naturresurser, som vattnet, tas för givna i vårt land.  Faran med denna “självklara sanning” är dock att den döljer existensen av en serie underliggande problem som tillsammans riskerar att urholka den tillit som ”binder” samman välfärdspolitiken som ett socialt kontrakt.³

En historisk process 

I grunden äger ingen mer än staten svenskt vatten, utom vatten som tas ut för husbehov. Men när staten fattar beslut om koncession av uttag övergår ägandet från staten till den som söker uttagsrätten. Villkoren för uttag söks i Mark- och miljödomstolen som ett vattenärende. Det var det som hände när norska Statkraft krävde ersättning från Sydvatten AB, ett kommunalägt bolag som förser 17 skånska kommuner med dricksvatten från sjön Bolmen via Bolmentunneln, för förlorad kraftproduktion vid Statkrafts kraftverk längs Lagan.⁴

Detta var dock inte läget när Sydsvenska kraftaktiebolaget – Sydkraft – började exploatera Lagan för vattenkraftproduktion från 1906 och framåt. Då var exploateringen anmälningspliktig och privaträttslig, där exploatören betalade intrångsersättning till berörda fastighetsägare enligt jordabalkens bestämmelser. När vattenlagen fastställdes 1918,⁵ numera kallad äldre vattenlagen, tillkom regionala vattendomstolar, med Söderbygdens vattendomstol i Växjö som bestämmande om bland annat Lagan och Bolmen.

Bolmen är det största magasinet i Lagansystemet och Sydkraft ville ha reglerat vatten till sina vattenkraftverk som byggdes ut successivt under 1910-talet och framåt. Man utredde redan på 1920-talet från Sydkrafts sida hur Bolmen skulle integreras med Lagans kraftverk, och på 1930-talet fick man utökad rätt att reglera vattnet från Bolmsån, utloppet från Bolmen till Lagan. 1940-talet betydde avspärrning och nära obefintlig import av stenkol till städernas elkraftverk. Således blev vattenkraften ännu viktigare. Många utredningar och möten följde på 1940-talet och dom meddelades av Söderbygdens vattendomstol för reglering av Bolmen och uppförande av Skeens vattenkraftverk 1948. Skeens vattenkraftverk byggdes och började leverera elektricitet till nätet 1954.⁶

När Sydvatten bildades 1966 ägdes Sydkraft av i princip samma kommuner som ville hämta vatten från Bolmen. Sydkrafts personal bemannade då Sydvatten AB. Det var logiskt, rimligt och bekvämt att det intrång Sydvatten orsakade för Sydkrafts vattenkraftproduktion skulle ersättas av Sydvatten. Men 1990-talets nyliberalism och privatiseringar gjorde att kommunernas ägande i Sydkraft successivt minskade. 1995 var Preussen Elektra, som sedermera blev E.ON, största ägare i bolaget och 1999 kunde de sista kommunala aktierna köpas av tyskarna när Lunds kommun sålde sina via Lunds Energi. E.ON valde att sälja de flesta av sina vattenkraftverk i Sverige till norska Statkraft A/S i olika omgångar under 2000-talet med slutlig likvid 2009.

Inte vid något tillfälle har tillstånden enligt den äldre vattenlagen från 1918 ifrågasatts. Men till följd av den minskade vattenföringen i Lagan krävde kraftverksägaren, Statkraft, ersättning för minskad kraftproduktion från 2008 och för all framtid om totalt 1,2 miljarder kronor.

Enligt en dom i Mark- och miljödomstolen i juli 2016 tilldömdes Sydvatten att betala 450 miljoner till Statkraft som ersättning för kraftförluster. Domen överklagades av båda parter.  Även Mark- och miljööverdomstolens dom från 2017 överklagades av båda parter, men fastställdes efter att Högsta domstolen inte lämnat prövningstillstånd. Domen reglerar ersättningen för perioden från 2008 och framåt för all framtid till 220 miljoner kronor, vilket har betalats av Sydvatten till Statkraft som numera köpt sig fri från kraftersättningskrav från Statkraft.⁷ 

En ’inåtvänd’ kolonisering?

Norska Statkraft är dock inte ensamma om att använda råvaror i Sverige under förmånliga villkor. Ytterligare exempel rör vindkraft och serverhallar. Enligt Jan Blomgren, Professor i tillämpad Kärnfysik och författare, så ägs 80 procent av vindkraften i Sverige av utländska intressen och den största ägaren är det kinesiska statliga kärnkraftsbolaget CGN (China General Nuclear Power Group).⁸ Det är förmånliga avtal om att producera energi i Sverige som lockat många utländska företag till Sverige.

Under 2000-talet har också serverhall efter serverhall byggts i vårt land. Amerikanska tech-bolag som Facebook, Microsoft och Amazon har fått skatterabatt på elen. Kostnaderna i båda fallen läggs på de svenska elkunderna.

Parallellt gör den gröna omställningen att Sveriges mineraltillgångar och mineralreserver är högt eftertraktade. Enligt SGU (Sveriges Geologiska undersökning) var antalet gällande undersökningstillstånd 750 vid slutet av 2023.⁹ I Dalsland har intresset från utländska exploatörer att prospektera mineraltillgångar lett till motstånd i form av Gruvkampen Dalsland.¹⁰

De frågor som inställer sig är följande: varför i hela fridens dagar kan multinationella företag enligt svensk lagstiftning inneha uttagsrättigheter i våra vattenmagasin ifall de köper vattenkraftverk? Är det rimligt att svenska skattebetalare ska ekonomiskt ersätta multinationella företag, som i fallet Statkraft, för förlorad kraftproduktion till följd av minskad vattenföring i vattensystem på svenskt territorium? Förvärvar ryska eller kinesiska företag automatiskt uttagsrättigheterna i sjön Bolmen ifall de köper norska Statkraft? Och vilken aktör (markägare, kommun, län, stat, företag) har vilka äganderättigheter till mineraltillgångarna i Sverige, och vilket regelsystem säkerställer att lokalsamhällena får del i vinsterna från utvinningen?

Sveriges ”osynliga” kris

Samtidigt utgör dricksvattenförsörjningen, som liknar en allmänningens dilemma, ett storskaligt hot mot den svenska välfärdsstaten. Sverige står i början av en övergång från ett land som i huvudsak är vått till ett land som måste anpassa sig till hydroklimatisk variation. I Sverige innebär decentraliseringen att ansvaret för att fatta beslut om tillhandahållande av vatten- och avloppstjänster lokalt ligger hos kommunerna. De svenska vatten- och avloppssystemen belastas dock med en betydande underhållsskuld, vilket utgör en växande utmaning för landets kommuner och regioner. Det årliga investeringsbehovet uppgår till 31 miljarder kronor, vilket med nuvarande investeringstakt innebär en underinvestering på cirka 10 miljarder kronor per år enligt en rapport framtagen av Svenskt Vatten.¹¹

Samtidigt är denna infrastrukturskuld ojämnt fördelad över landet. Den procentuella skillnaden mellan skatten i Sveriges billigaste och dyraste kommun uppgår till nästan 500 procent år 2023. Många befintliga VA-nät är dimensionerade utifrån förutsättningar som inte längre gäller, till exempel att näten en gång i tiden byggdes för att betjäna ett stort antal invånare och täcka stora avstånd.

När kommunerna sedan har avfolkats behöver de omfattande näten fortfarande underhållas, men då med färre invånare som betalar vattenavgift. Omvänt krävs stora investeringar för att bygga ut det gamla nätet i takt med att kommunerna växer. Frågan är vad som händer med den sociala och institutionella tilliten som det har tagit generationer att bygga upp mellan välfärdsstaten och medborgarna om vi fortsätter att misshushålla med våra naturresurser på detta sätt.

En kursomläggning 

De ovannämnda exemplen från vatten, energi och gruvnäringen skapar ett akut behov av politik, incitament och infrastruktur för att dela kostnader och fördelar om naturresurser mellan regioner, och mellan olika aktörer. Utvinningen av naturtillgångar i de råvaruproducerande delarna av landet är kontroversiella på grund av fördelningskonflikter om vem som vinner och förlorar.

Trots det vanliga antagandet att till exempel vattenkonflikter mellan stad och landsbygd är ett nollsummespel, finns det allt fler bevis för att städer och landsbygdsgrupper har arbetat tillsammans för att utveckla innovativa lösningar som syftar till att dela både fördelar och risker. Beslutet om att bygga Bolmentunneln för att omfördela vatten mellan Småland och Skåne är ett framgångsrikt historiskt exempel på att det går att övervinna regionala problem med kollektivt handlande.

Men naturresursförvaltningen förändras. Det finns idag många fler sociala aktörer involverade i resursförvaltning och vi har nya digitala teknologier att ta hänsyn till, vilket utmanar tillämpbarheten av existerande lagstiftning och ramverk i Sverige. Att utforma effektiva och rättvisa omfördelningsprocesser i förvaltningen av naturresurser är av central betydelse för att trygga Sveriges långsiktiga välståndsutveckling.

Jesper Svensson

Noter

1, Ostrom, E. 2000, The Danger of Self-Evident Truths. PS: Political Science & Politics, 33, 1, 33-46.

2, SCB, Vattenanvändningen i Sverige 2020 MI27 – Vattenuttag och vattenanvändning 2022: 1.

3, Rothstein, B. 2023. Grundbulten: Tillit och visionen om en liberal socialism. Fri tanke.

4, Sydvatten. 2017-05-31. Om ersättning för kraftförluster i Bolmen. https://sydvatten.se/om-ersattning-for-kraftforluster-i-bolmen/

5, Blomström, J. 2015. Om rättsverkan av äldre rättigheter och tillstånd för vattenkraftverk. Juridiska institutionen, Stockholms universitet. http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:825883/FULLTEXT01.pdf

6, Statkraft. Lagan. https://www.statkraft.se/globalassets/0/.se/om-statkraft/statkraft-i-sverige/vandra/statkraft_lagan_111014_folder.pdf

7, Sydvatten. 2018. Årsredovisning 2018. https://sydvatten.se/app/uploads/2019/04/Sydvatten_AR_2018_Webb.pdf

8, Ledarsidorna, Blomgren J. 2022-07-06. Så blev Sverige en koloni för energi.

9, SGU, Bergverksstatistik 2023. Periodiska publikationer 2024:1.

10, Gruvkampen Dalsland. https://gruvkampendalsland.com.

11, Svenskt Vatten Rapport R2023-02 Maj 2023. Investeringsbehov och framtida kostnader för kommunalt vatten och avlopp – en analys av investeringsbehov 2022–2040.