Modern tillväxtteori säger att en konstant ökning av forskningsinsatserna leder till en konstant proportionell ökning av produktiviteten. Men varför krävs det då i dag 20 gånger fler forskare för att upprätthålla Moores lag än på 1970-talet?
Idéer driver innovation. Innovation driver produktivitet. Produktivitet driver materiellt välstånd. Nya idéer gör oss därför rikare och höjer vår livskvalitet.
Ungefär så här kan modern tillväxtteori beskrivas. Men med den enorma tekniska utveckling som vi har sett det senaste halvseklet, hur kan det då komma sig att produktivitetstillväxten ökade snabbare på 1950–60-talen än därefter? Trots det senaste decenniets explosionsartade utveckling inom områden som biomedicin, nya material och AI, hur kan det komma sig att produktivitetstillväxten efter finanskrisen 2008 har halverats i förhållande till föregående tioårsperiod?
Under de senaste 70-80 åren har det gradvis krävts allt större mängd insatser för att skapa en given mängd forskningsoutput
En förklaring som har förts fram är att de senaste decenniernas teknikutveckling – som smarta telefoner och social media – helt enkelt inte har samma produktivitetspotential som tidigare dominerande teknologier, till exempel i form av elektricitet, VA-system och långväga transporter. En andra förklaring kan vara att det tar längre tid än vad man tror för de nya innovationerna att bidra till högre produktivitet. Redan i mitten av 1980-talet uttryckte sig tillväxtekonomen Robert Solow ungefär så här: Du kan se datoråldern överallt utom i produktivitetsstatistiken. Men hur länge måste vi vänta? På lång sikt är vi ju, som bekant, alla döda.
En tredje förklaring, som möjligen passar in under den andra, mer pessimistiska, som har förts fram under de allra senaste åren är att det under de senaste 70-80 åren gradvis har krävs allt större mängd insatser för att skapa en given mängd forskningsoutput. Helt enkelt att forskningens produktivitet har minskat över tid.
Den här förklaringen såg dagens ljus i en artikel som publicerades för fyra år sedan – och som betitlades Are Ideas Getting Harder to Find? Tanken i den här artikeln är att samhällsekonomins produktivitet förbättras när forskningens produktivitet förbättras och/eller antalet forskare ökar. Det betyder att samhällsekonomins produktivitet kan öka även om forskningens produktivitet faller tillbaka. Det sker då antalet forskare – eller mängden insatser som det också kan uttryckas som – ökar tillräckligt snabbt.
Ett exempel på detta är Moores lag – att antalet komponenter på halvledarkretsar fördubblas på ungefär 24 månader och att priset på halvledaren halveras under samma period. Men för att upprätthålla den här trenden har det över tid krävs allt fler forskare. I förhållande till 1970-talet krävs det nuförtiden 18 gånger fler forskare för att upprätthålla den exponentiella tillväxttakten. Uttryckt på ett annat sätt: forskningens produktivitet har minskat med sju procent per år.
I den här studien presenteras ett flertal ytterligare exempel som på mikronivå tycks bekräfta att forskningens produktivitet har minskat över tid. Men hur ser det ut för makroekonomin?
En iakttagelse som författarna gör är att den totala faktorproduktiviteten – den produktivitetsförbättring som skapas utan att mängden insatser ökar – har mer än halverats i USA sedan 1940-50-talen samtidigt som antalet forskare har ökat 20-25 gånger. Hur kan detta komma sig, om det är forskarnas idéer och de efterföljande innovationerna som driver produktiviteten?
Ett andra tecken på makroekonomiska effekter ser vi i det tankeväckande diagrammet nedan. Av detta framgår att forskningsinsatsen har ökat med en faktor 23 i USA sedan 1930-talet. Forskningsproduktiviteten har samtidigt minskat med en faktor 41. Det betyder att antalet forskare i genomsnitt har ökat med drygt fyra procent per år och att forskningsproduktiviteten har minskat med drygt fem procent per år.
Den här banbrytande studien har självklart bidragit till en intensiv diskussion. Den går inte att rättvisande beskriva i den här texten, men min läsning är att den grundläggande slutsatsen om att det krävs allt mer forskningsresurser för att uppnå samma produktivitetsförbättring finner stöd hos många olika kategorier av forskare. Självklart finns det undantag, men de tycks bli färre ju närmare nutid vi kommer.
Om detta säger oss något om den verklighet vi befinner oss, blir nästa fråga vad som skulle kunna förklara det historiska mönstret. Handlar det om något så fundamentalt som hur naturen fungerar? Handlar det i stället om hur vi har organiserat samhällsekonomin och vilka prioriteringar som görs, medvetet eller omedvetet? Handlar det om rörelsen bort från grundforskning? Handlar det om att en gradvis växande kunskapsmassa tvingar fram en ökad specialisering? Handlar det om att akademisk framgång allt mer räknas i termer av antalet citeringar?
Har politiken omedvetet reagerat på den här utvecklingen genom att under senare decennier lägga allt mer resurser på forskning och utveckling? Den svagare forskningsproduktiviteten har då uppvägts genom att vi som samhälle har valt att lägga en större andel av våra gemensamma resurser på den här typen av tillväxtskapande politik.
Har det varit en klok prioritering? Ja, det har det.
Daniel Lind
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
