Debatt Under Xi Jinping har förtrycket i Tibet intensifierats. Sverige måste stå upp tibetanernas rätt till sitt språk och sin kultur. Det skriver Kurdo Baksi och Mattias Björnerstedt, ordförande för Svenska Tibetkommittén.
I oktober i år är det 75 år sedan Kinas kommunistparti (KKP) tog makten i Kina. 75 år senare står vi inför en mörk realitet: ett land där mänskliga rättigheter systematiskt kränks och där den kinesiska statens dominans sker på bekostnad av andra folks frihet, kultur och språk. Kinas självbild som ”Mittens rike” speglar dess syn på sig själv som världens centrum, medan minoriteter och ockuperade folk, som tibetaner, uigurer och mongoler, förtrycks och marginaliseras.
Brotten mot mänskliga rättigheter i Kina är omfattande. Yttrandefriheten är obefintlig, och de som vågar kritisera regimen, som den svenske förläggaren Gui Minhai, hålls isolerade eller blir fängslade under omänskliga förhållanden. I Hongkong har demokratin effektivt utplånats. Men de som inte är etniska kineser utsätts för ett dubbelt förtryck. Uigurer nekas grundläggande rättigheter, med över en miljon placerade i indoktrineringsläger, och i Inre Mongoliet nekas barnen alltmer undervisning på sitt modersmål.
Tibetanerna lever under ett särskilt brutalt förtryck. Tre generationer har, sedan Kinas olagliga ockupation 1950, lidit under en våldsam sinifieringskampanj. Under Xi Jinpings styre har förtrycket intensifierats med det uppenbara målet att utplåna den tibetanska identiteten en gång för alla.
Över 80 procent av alla tibetanska barn har på senare år tvingats till koloniala internatskolor där huvudspråket är mandarin. Barnen berövas sitt språk och sin kultur för att inte tala om kontakten med sina familjer och samhällen. Konsekvenserna är förödande. Detta sker långt från mediernas strålkastarljus, men det kommer redan nu vittnesmål om att barn på hembesök får alltmer svårt att kommunicera med sina mor- och farföräldrar. Tibets rika kultur och språk riskerar att utplånas inom generationer.
Den blott 25-årige tibetanske sångaren Tsewang Norbus tragiska självbränning i protest mot Pekings förtryck är en påminnelse om den desperation som tibetanerna känner. Många andra tibetaner har tagit sitt liv på samma sätt. Samtidigt begränsar Kina utländsk insyn i Tibet vilket gör det ännu svårare att få en tydlig bild av situationen.
Nästa år fyller Dalai lama, Tibets andlige ledare, 90 år. Kinas regim säger uttryckligen att man bär ansvaret för att välja nästa Dalai lama, vilket får ses som ett hån mot religionsfriheten.
Till och med namnet ”Tibet” är hotat eftersom regimen anstränger sig för att ersätta det med den kinesiska beteckningen i officiella och internationella sammanhang.
Allt detta är fullständigt oacceptabelt. Vi får inte överge tibetanerna eller låta deras språk och kultur dö ut. Varje förlorat språk, varje utplånad kultur, innebär att en del av vår gemensamma historia går förlorad.
Det är dags att Sverige – media, politiker och allmänhet – står upp för Tibet och kräver att Kina omedelbart respekterar tibetanernas rätt till eget språk, religion och kultur. Vi måste agera nu, innan det är för sent.
Kurdo Baksi, författare
Mattias Björnerstedt, ordförande Svenska Tibetkommittén
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
