Essä I en tid präglad av geopolitiska spänningar blir det allt svårare att hålla samman den internationella fackföreningsrörelsen. Det skriver Thomas Janson, före detta arbetsmarknadsråd för ILO.
Fackliga organisationer är ofta det största organiserade samhällsintresset, med stor social och ekonomisk makt och global räckvidd. Den fackliga rörelsen påverkas av och kan påverka de geopolitiska val som görs av länderna. Det är inte ovanligt att de blir aktiva understödjare av sina länders utrikespolitik och att de internationella fackliga organisationerna blir en arena för länders maktutövande, hegemoni och motstånd. Denna essä försöker beskriva hur det nya säkerhetspolitiska läget, med allt fler auktoritära länder och en uppdelning av länder i geopolitiska block påverkar de internationella fackliga relationerna.
Rysslands olagliga invasion av Ukraina innebär en ny geopolitisk verklighet. Vi har för första gången sedan andra världskriget ett fullskaligt krig mellan två stater i Europa. Den europeiska säkerhetsordningen som tillkom efter kalla kriget har brutit samman och det allvarliga säkerhetsläget tvingar stater att kraftigt rusta upp. Efter flera decennier av marknadsintegration och globalisering märks också de geopolitiska spänningarna i de internationella institutionerna och i handelsflöden mellan länder. Antalet auktoritära länder ökar och kränkningar av fackliga rättigheter ökar kraftigt.
Utvecklingen påverkar även relationerna mellan fackliga organisationer i olika länder. De västliga ländernas fackliga centralorganisationer har brutit relationerna med den ryska centralorganisationen FNPR och efter en påbörjad uteslutningsprocess suspenderade det ryska facket sig själv från Internationella fackliga samorganisationen. Även alla internationella kontakter med FNPR:s förbund har upphört. Den globala demokratiska tillbakagången har fått det internationella facket att lansera en kampanj för att värna demokratin och de fackliga friheterna.
Det är ett exempel på hur de globala fackliga relationerna genom historien har formats av ideologiska, politiska och ekonomiska skiljelinjer.
Andra världskrigets allians mellan USA, Storbritannien och Sovjetunionen sporrade bildandet av en global facklig federation, som omfattade både västliga och kommunistiska fackliga organisationer. Men det blev snart uppenbart att ideologiska skillnader och en grundläggande motsättning mellan de sovjetdominerade länderna i öst och de västliga demokratierna förhindrade meningsfulla fackliga relationer och ledde till en ideologisk kamp. De västliga organisationerna bröt sig därför ur Världsfederationen och bildade 1949 det som kom att bli Fria fackföreningsinternationalen.
Fackföreningsinternationalen blev snabbt en del av den västliga alliansen mot kommunismen och samarbetade med västliga regeringar i syfte att bekämpa det kommunistiska inflytandet i arbetstagarorganisationer och på arbetsplatser. Man hade kontakt med NATO och sökte till och med observatörsstatus hos försvarsalliansen för att skapa en enad front mot östblocket. En central skillnad mellan den västliga fackliga organisationen och den kommunistdominerade fackliga federationen, var att de västliga facken hävdade sitt oberoende gentemot arbetsgivarna, staten eller partier, i motsats till de kommunistiska fackliga organisationerna. Argumentationen utnyttjades, med stöd av ILO:s konventioner, för att under 1980-talet stödja den fria, polska fackföreningen Solidarność, något som senare bidrog till kommunismens fall i Östeuropa.
Om brottet mellan Fria fackföreningsinternationalen och den kommunistdominerade federationen kan ses som en följd av framväxten av en bipolär värld med två dominerande supermakter var bildandet av Internationella fackliga samorganisationen 2006 en bekräftelse på en värld där det största hotet för arbetstagarna inte längre kom från kommunismen utan från den globala liberaliseringen av handel och kapital och där multinationella företag kraftigt ökat sitt inflytande. Vid tiden för bildandet hade de flesta tidigare medlemmarna i den kommunistiska federationen anslutit sig till den västliga internationella fackliga familjen. Även om Internationella fackliga samorganisationen inte behållit epitetet ”fri” är det otvetydigt att den enligt sin konstitution organiserar demokratiska och oberoende fackliga organisationer. Följaktligen är den kinesiska partistyrda centralorganisationen inte medlem av Internationella fackliga samorganisationen.
Efter 2008 års finanskris har en ny uppdelning i världen gjort sig gällande. Länder och fackliga organisationer i det globala syd vill bryta vad de ser som en amerikansk hegemoni i världspolitiken, en dominans som de inte anser är i utvecklingsländernas intresse. En viktig aktör i denna diskussion är de så kallade BRICS-länderna, ursprungligen Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika och från 2024 även Egypten, Etiopien, Iran, och Förenade Arabemiraten, som har ett uttalat syfte att utgöra en motpol till västländernas ekonomiska dominans och att påverka maktfördelningen i världen. Möten i ett fackligt forum anknutet till BRICS hålls årligen i det land som har ordförandeskapet, i år är Ryssland ordförande och i september bjöd FNPR in till ett fackligt möte i Sotji. De ingående fackliga organisationerna, där många inte är fria eller demokratiska, beskriver BRICS som en symbol för ”övergången från en unipolär till en mer rättvis värld och en ny modell för globala relationer ovanpå de gamla öst-västliga eller nord-sydliga”.
BRICS inflytande och en spegling av en begynnande uppdelning inom den fackliga samorganisationen syntes inte minst i somras när FNPR valdes in som suppleant i FN-organet Internationella arbetsorganisationens, ILO:s, styrelse. För att dämpa meningsskiljaktigheterna och hålla ihop organisationen agerade Internationella fackliga samorganisationens generalsekreterare för att den ryska fackliga organisationen skulle få en av styrelseplatserna. Han hade, av allt att döma, utsatts för en hård press från fackliga organisationer i BRICS-länderna att tillåta valet av den ryska centralorganisationen. De västliga organisationerna i bland annat Norden, Europa och USA röstade mot FNPR medan stora delar av det globala syd var i det motsatta lägret.
Samarbetet inom BRICS väcker också ett antal frågor om hur Internationella fackliga samorganisationens kärnvärderingar om demokrati och fackliga rättigheter kan värnas när medlemsorganisationer samarbetar med övervägande antidemokratiska krafter. Även om vissa stora BRICS-länder, som Brasilien, Sydafrika och Indien, är demokratier med fria och oberoende fackliga organisationer är det ett faktum att huvuddelen av BRICS-länderna är bland de värsta länderna för facklig verksamhet. Ryssland och Iran kränker folkrätten både gentemot andra länder och sina egna befolkningar. I Förenade Arabemiraten är fackföreningar förbjudna och Egypten och Etiopien bryter regelmässigt mot den fackliga organisationsrätten. Demokratiska fackliga organisationer, från Brasilien, Sydafrika och Indien som är medlemmar av IFS samarbetar nu i BRICS med stats- och partistyrda fackliga organisationer. Därmed är de nära att överskrida den ideologiska skiljelinje som 1949 var huvudskälet för Fria fackföreningsinternationalens bildande.
Det faktum att internationell påverkan är en central fråga för BRICS fackliga organisationer borde oroa Internationella fackliga samorganisationen. Genom BRICS kan icke-demokratiska ”fackliga” organisationer i Iran, Kina och Ryssland påverka Världsfackets politik. BRICS fackliga organisationer säger att de motsätter sig att länder eller organisationer “använder mänskliga rättigheter som förevändning för att blanda sig i andra länders interna angelägenheter” vilket står i stark kontrast till det internationella fackets mål om att främja fackliga rättigheter genom kritik av länder, och i yttersta fall sanktioner.
I denna nya situation har Internationella fackliga samorganisationen hittills haft en balanserande strategi. Generalsekreteraren besökte BRICS fackliga forum i Sydafrika hösten 2023 men han har även varit mycket tydlig i sitt fördömande av Rysslands olagliga anfallskrig med besök i Kiev för att manifestera stöd för Ukrainas självständighet. Mötet i Sotji i september var dock ett steg för mycket. Att BRICS-samarbetet nu består av fler diktaturer än demokratier och att mötet skedde i Ryssland, på inbjudan av FNPR, verkar ha fått det internationella facket att dra åt sig öronen och avvisa inbjudan.
Det finns en logik i att söka balansera de olika intressena. Att hålla samman det internationella facket är viktigt för att försvara dess roll som den viktigaste globala fackliga organisationen för att värna arbetstagarnas intressen gentemot arbetsgivarna samt globala institutioner och samarbeten som ILO, G20, Världsbanken och Internationella valutafonden. Till skillnad från under kalla kriget har arbetsgivarna idag en sammanhållen global organisation med medlemmar från bland annat Ryssland och Kina, länder som har anammat kapitalism och marknadsekonomi, men som är auktoritära och inte tillåter ett fritt och oberoende civilsamhälle. Det är kanske en indikation, så god som någon, på att marknadsekonomin vann kalla kriget men att den västliga liberala demokratin och folkrätten utmanas alltmer.
Men samtidigt finns det uppenbara faror. Om BRICS radikaliseras och ökar kritiken mot regelbaserade internationella relationer kommer det bli allt svårare för Internationella fackliga samorganisationen att fortsätta sin balanserade roll mellan BRICS och västliga fackliga organisationer. Det skulle försvåra arbetet med att värna fackliga rättigheter i länder som Myanmar eller Belarus. Det är tydligt att BRICS är ett instrument för Putins försök att undergräva internationella normer och ett stöd för Kinas utmaning av USA:s hegemoni. Det gör att de demokratiska fackliga organisationer som ingår i BRICS kommer behöva ställa sig frågan om de vill bidra till att undergräva en regelbaserad värld eller om de kan utgöra en balanserande kraft gentemot de mer auktoritära delarna av samarbetet.
Västliga fackliga organisationer kan också göra mer för att inte alienera de fack i Brasilien, Sydafrika och Indien som söker en värld som i högre grad tar hänsyn till utvecklingsländernas behov. Som Daniel Lind nyligen skrev är industriell utveckling fortfarande nyckeln till ekonomisk utveckling och om det globala Syd ska kunna utvecklas krävs det att Väst tar sitt ansvar för att utjämna obalanserna i makt inom det internationella regelsystemet. Annars kommer vi se fler demokratiska sydländer, och fackliga organisationer, som lierar sig med auktoritära länder, i hopp om att kunna påverka de internationella reglerna för att främja sin utveckling.
Thomas Janson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
