Krönika Norrbotten är förvånansvärt osynligt för de allra flesta svenskar. Det skriver Veronica Palm.
Nej, Northvolts kollaps är inte början på slutet för den gröna omställningen och nyindustrialiseringen i norr. Det var ingen bubbla som sprack.
Jag har ingen som helst ambition att kalla mig norrlänning, men sedan ett halvår bor jag halvtid i Norrbotten och det påverkar. Varje gång jag är nere i Stockholm så frågar människor om det inte är deppigt där uppe nu.
Visst är det deppigt med Northvolt, men frågorna insinuerar mer. Som om allt norr om Dalälven skulle återgå till 70-talet. Man mumlar om Stålverk 80 och att nu får vi väl hjälpa Norrland igen. De flesta jag möter vill Norrland väl och har en idé om att hela landet ska leva. Många känner sig säkert extra goda när de är beredd att betala med skatteutjämning och statsstöd.
Om det är något jag lärt mig under mitt halvår i Norrbotten så är det att människor här är vana vid att bli osynliggjorda allt sedan staten Sverige tog form.
Jag kommer att tänka på Po Tidholms serie ”Resten av Sverige” som gick på SVT för snart tio år sedan. Han ställde ironiskt frågan ”Vad ska vi ha resten av landet till?” Det känns som om de jag möter i Stockholm försöker svara på hans fråga helt utan ironi och med tomma ord som Hela landet ska leva.
Om det är något jag lärt mig under mitt halvår i Norrbotten så är det att människor här är vana vid att bli osynliggjorda allt sedan staten Sverige tog form. Man kan ju tycka att vi idag med alla kunskap i vår telefon och snabba möjligheter att resa borde kommit längre, men det hänger kvar. Ett län som består av en fjärdedel av landets yta är förvånansvärt osynligt för de allra flesta svenskar.
Så tillbaka till Northvolt och tron pratet om att det var en bubbla som sprack.
För det första är den gröna omställning ingen bubbla. Det är något helt nödvändigt som vi måste göra. Och det är på riktigt. Ingenting som går att jämföra med finansbubblor eller It-bubblor.
Det handlar, i Northvolts fall, om att elektrifiera och i Norrbotten om att exempelvis gör stål av malmen från gruvorna utan att använda kol. Storskaliga industriella sätt att ställa om för att minska beroendet av kol och olja och på så vis kraftigt sänka våra koldioxidutsläpp.
För det andra så handlar det på intet vis om att ”hjälpa Norrland”. Tvärtom så rinner vinsterna söderut. Det i dagarna införda flödesbaserade elprissystemet är en tydlig skidning av detta. Priset är högst där kraften skapas och blir lägre ju längre söder ut den kommer.
Men elprissystemet är ändå det lilla i jämförelse med den enorma råvaruproduktion och förädling som sker i Norrbotten. Bara LKAB:s gruva i Kiruna drar in 100 miljoner kronor om dagen, eller omvänt: Förlorar 100 miljoner varje dag Malmbanan står still på grund av uselt underhåll och att det fortfarande är enkelspår.
Om man menar allvar med att hela landet ska leva så kan inte bara rikedomar gå från norr till söder, då måste också investeringar på ny järnväg och ny hamn för det kolfria stålet komma till.
Och om det ska ske någon form av arbetsmarknadsstöd så är det investeringsstöd för att motverka bostadsbristen och stöd för fler att komma upp hit och jobba. Här råder arbetskraftsbrist inte arbetslöshet. I Malmberget mötte jag en gruvarbetare som sa att på 70-talet tvingade man oss att åka ner till Scania i Södertälje. De skulle väl kunna komma upp hit nu. Vi behöver fler som jobbar här. Nyindustrialiseringen och den gröna omställningen pågår för fullt, även om det inte syns i de stora tidningarna i södra Sverige.
Veronica Palm, politisk redaktör på NSD och före detta riksdagsledamot (S).
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
