Påminn mig – varför övergav vi alliansfriheten?

Essä På bara några veckor omformades 200 år av välfungerande svensk säkerhetspolitik. Sven Hirdman skriver om alliansfriheten historiskt – vad fyllde den för funktion och varför övergavs den?

Hur skall man definiera utrikespolitik? Enkelt uttryckt avser det hur en stat sköter sina relationer med omvärlden. För att vara trovärdig måste en utrikespolitik baseras på reala resurser och tillgodose ett lands långsiktiga intressen. Politiken utgör ett budskap till omvärlden men också till den egna nationen. De utrikespolitiska åtgärder som vidtas måste stämma överens med syftet.

Man kan tala om paradigmskiften i ett lands utrikespolitik, det vill säga då man på grund av förändrade omständigheter eller av andra skäl har övergått från en utrikespolitisk linje till en annan. Det har Sverige gjort till exempel 1572, då vi gav oss in i stormaktsstriden om herraväldet i Östersjöområdet; 1630 då vi inträdde i Trettioåriga kriget; 1812 då Karl Johan Bernadotte genomdrev ett skifte i den svenska utrikespolitiken från krigföring på den europeiska kontinenten till koncentration på fredlig samexistens och utveckling i Norden.

2022–2024 har återigen ett sådant dramatiskt skifte skett. Vi har övergett en genomtänkt politik som vi haft i 200 år och gett oss in i USA:s militärallians mot Ryssland, vilket innebär stora risker för vårt land. I spannet mellan avspänning och avskräckning har vi hamnat på en högre risknivå än tidigare. Det är endast rationellt, om man är övertygad om att Ryssland oprovocerat kommer att gå till anfall mot vårt land eller mot andra medlemsstater i Nato och EU.

Ryssland

Ryssland är sedan åtminstone 1500-talet konstanten i svensk säkerhetspolitik. Vi måste alltid förhålla oss till Ryssland och verka för att inte bli indragna i krig med detta land. Med den långa erfarenhet jag har av Ryssland, varav 12 års diplomatisk tjänstgöring i Moskva, är jag övertygad om att:

– Sverige sedan 1709 inte är en säkerhetspolitisk prioritet för Ryssland. Under 1930-talet till och med 1945 var det Tyskland. Sedan 1946 är det USA. Den ryska försvars- och krigsplaneringen är inriktad på ett krig med USA och ett av USA dominerat Nato.

– Ryssland kommer inte att oprovocerat anfalla en stat som är medlem av Nato eller EU. Konsekvenserna för Ryssland skulle bli förfärliga på grund av västmakternas övermakt. Ryssland har inte heller territoriella anspråk eller behov av dessa staters territorium.

– En annan sak är att om Ryssland upplever att dess existens är hotad till följd av ett förestående angrepp från västmakterna, kommer man att slå till hårt i förväg mot hela fronten, varifrån ett angrepp kan komma. Då skyddar varken Nato- eller EU-medlemskap.

– Det brottsliga ryska anfallet på Ukraina har sina särskilda skäl, till vilka jag återkommer. I korthet är huvudorsaken den långvariga militära konfrontationen mellan Ryssland och västmakterna, men därtill kommer en oenighet i många frågor mellan två befolkningar som i århundraden varit förenade i samma stat.

– Kriget i Ukraina måste få ett snart slut och dödandet upphöra. Ukrainas framtid måste säkras och Ryssland måste återintegreras i den europeiska gemenskapen. Den europeiska säkerhetsordning som etablerades genom Helsingforsavtalet 1975, Wiendokumentet 1989 och Parisavtalet 1990 fungerar inte sedan omkring 2006. Nya samarbetsstrukturer måste etableras, vilket är ett enormt arbete som kommer att ta många år till följd av den fullständiga avsaknaden av tillit idag.

– Med vårt läge nära Ryssland och våra historiska relationer måste Sverige förr eller senare få en återgång till ett normalt samarbete med Ryssland. Samtidigt skall vi naturligtvis fortsätta att säga ifrån mot ryska beteenden som vi anser folkrättsstridiga.

– De alternativa scenarier till ovanstående – vilka dominerar dagens debatt – att ett fascistiskt Ryssland rustar för att angripa andra länder och bara kan hejdas genom ökad upprustning och avskräckning från västmakternas sida är inte trovärdiga och leder i värsta fall till det krig som alla vill undvika.

En kort historisk återblick

1700-talet var inget bra århundrade för svensk utrikespolitik. Vi förlorade två krig mot ryssarna  – det svenska anfallskriget 1788 ledde endast till oavgjort – och Sverige var i början av 1800-talet utblottat. Vändningen kom 1812 med kronprinsen Karl Johan Bernadotte och hans möte med Tsar Alexander I i Åbo 1812. Bernadottes långsiktiga slutsats var att Sverige borde avstå från att blanda sig i stormakternas konflikter på Europas kontinent och i stället satsa på sin och Norges fredliga utveckling. Mot bakgrund av kriserna i Belgien, Polen och Grekland stadfästes detta i hans så kallade Neutralitetsdekret den 4 januari 1834, vars huvudprinciper var:

1. Sverige-Norge skulle under krig avhålla sig från varje direkt eller indirekt deltagande till någondera partens förmån.

2. Främmande fartyg skulle mottagas i svenska och norska hamnar, dock med sedvanlig begränsning av krigsfartygs uppehåll i örlogshamnar.

3. Livsmedel och varor, med undantag av krigskontraband, skulle få säljas åt de krigförande.

4. Tagna priser skulle av de krigförande ej få försäljas i svenska och norska hamnar.

Dessa principer har varit grundläggande för den svenska utrikespolitiken från 1830-talet till 1990-talet, principer som nu har övergetts.

Ett kortvarigt och ej förverkligat undantag utgjorde den så kallade Novembertraktaten den 21 november 1855 i anslutning till Krimkriget. Traktaten mellan Sverige-Norge respektive Storbritannien och Frankrike innebar att västmakterna skulle stödja Sverige-Norge vid en gränskonflikt med Ryssland. Traktaten förföll emellertid redan efter något år efter fredsförhandlingar mellan Storbritannien, Frankrike och Ryssland.

Den sakliga innebörden av den utrikespolitik som inleddes av Karl Johan Bernadotte och i stort sett bestod till början av 1990-talet var denna:

– Sverige skulle prioritera landets fredliga utveckling och undvika att landet blev indraget i krig, en politik som sedermera kom att kallas alliansfrihet syftande till neutralitet i krig.

– Det innebar att vi inte skulle ingå i militärallianser med andra stater syftande till försvar/krig gentemot andra stater och att vi skulle söka upprätthålla så bra relationer med andra stater som möjligt.

– Neutralitetspolitiken genomfördes med viss dogmatism under första världskriget och med större flexibilitet under andra världskriget. Den centrala målsättningen för den svenska statsledningen under de bägge världskrigen var hela tiden att hålla Sverige utanför ett för oss förödande krig. Det lyckades också.

– Under 1900-talet stod det alltmera klart att det krävdes ett starkt militärt och civilt försvar för att denna vår politik skulle lyckas och framstå som trovärdig gentemot utlandet men också för den egna befolkningen.

– Sverige hade en betydande försvarspotential under det kalla kriget med 800 Tunnan-flygplan i slutet av 1940-talet och 350-Viggen-flygplan på 1980-talet jämte ett 30-tal brigader och ett 20-tal ubåtar så sent som i slutet av 1980-talet. Den verkliga svenska försvarsstyrkan under efterkrigstiden låg emellertid i den starka militära och civila infrastruktur vi byggt upp under decennier i form av underjordiska bergsanläggningar, utspridda krigsflygfält och mobiliseringsförråd, skyddsrum och förrådslagring med mera.

– En annan viktig beståndsdel var att Sverige politiskt, ekonomiskt och kulturellt var fast förankrat i den västerländska demokratiska samhällsmodellen. Alla visste att vi hade mer gemensamt med USA än med det kommunistiska Sovjetunionen.

– När det kalla kriget bröt ut i slutet av 1940-talet och Nato bildades som en försvarsallians gentemot Sovjetunionen, gjorde den svenska statsledningen genom statsminister Erlander och utrikesminister Undén klart för omvärlden att om Sverige blev angripet skulle det försvara sig med all sin förmåga, men om den visade sig otillräcklig skulle vi inte tveka att begära hjälp av vänligt sinnade västmakter. Vi dolde inte heller att vi hade ett samarbete om försvarsmaterielanskaffning med främst USA och Storbritannien i fredstid för att kunna upprätthålla vår försvarsförmåga i krig. Vi vinnlade oss samtidigt om korrekta förbindelser med Sovjetunionen trots påfrestningar i form av spioneri och ubåtsincidenter. En miss den svenska statsledningen gjorde under den senare delen av det kalla kriget var att inte tillräckligt tydligt förklara den faktiskt förda politiken för den egna befolkningen. En annan slutsats är att dagens värderingsbaserade politik lett till att vi har dåliga relationer med en rad stater. Att säga till en annan stats ledning att den inte förstår sina egna statsintressen är en särskilt dålig utrikespolitik.

Jag vill hävda att den säkerhetspolitik vi förde från 1800-talet till kalla krigets slut 1990 var en framgångsrik politik. Den berodde naturligtvis inte enbart på våra egna insatser. Grundstenen var vårt geopolitiska läge i det västeuropeiska Norden nära supermakten Ryssland. Det var den bestämmande parametern. Såväl västmakterna som Sovjetunionen hade intresse av att vi förde den politik vi förde.

Resultatet var lyckosamt för oss.

– Sedan 1809 har vi inte hamnat i krig. Under 1900-talet har vi kunnat motstå både Hitler och Stalin. Varför skulle vi inte kunna motstå även Putin?

– Genom att vi klarat oss utanför krig har vi kunnat satsa desto större resurser på vår fredliga utveckling.

– Den förda neutralitetspolitiken – alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i händelse av krig i vårt närområde – gav oss en positiv internationell profil, som gjorde Sverige till en uppskattad partner i internationella organisationer, i nedrustningsförhandlingar och i samarbete med andra länder, inte minst utvecklingsländerna.

– Sverige hade således en tydlig utrikespolitisk profil, vilket gav bonuseffekter för våra relationer med andra länder, för våra handels- och kulturförbindelser, ja väl även för turism. ”Alla” visste vad Sverige var för land. Det svenska varumärket var starkt.

Så långt den historiska tillbakablicken.

Den politiska omsvängningen 2022–2024

På mycket kort tid har vår traditionella och välfungerande utrikespolitiska linje övergetts till sin motsats. Den dramatiska förändringen kom med beslutet i maj 2022 att ansöka om medlemskap i Nato och beslutet i december 2023 att ingå det så kallade Defence Cooperation Agreement, DCA, med USA:s försvarsmakt.

Förändringsprocessen började dock tidigare. Redan 1992 började statsminister Carl Bildt och senare utrikesminister Anna Lindh och statsminister Göran Persson att i tal använda formuleringar som ”Sverige kan inte stå likgiltigt om våra nordiska grannländer, eller de baltiska staterna, angrips. Vi kommer att bistå dem och vi förväntar oss hjälp om vi blir angripna”. Det var inledningen till övergivandet av formuleringen ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i händelse av krig i vårt närområde”. Förändringen berodde på Sovjetunionens upplösning och vad man trodde var det kalla krigets slut, på ett uppsving av det nordiska samarbetet, när Finland lämnat VSB-avtalet med Sovjetunionen och de baltiska staterna blivit fria, samt på att det svenska förvaret framstod som så försvagat, att det var osäkert om vi skulle klara oss själva i ett nytt storkrig i Europa. Motsägelsen mellan att vi skulle ge militär hjälp till andra stater och samtidigt behövde militär hjälp från utlandet belystes inte särskilt.

Nästa större förändring kom 2014, då Sverige ingick det så kallade värdlandsavtalet med Nato innebärande att Natos medlemsstater, inklusive USA, fick vittgående befogenheter och svenskt stöd vid närvaro och övningar på svenskt territorium. Under Peter Hultqvists tid som försvarsminister 2014–2022 förstärktes det försvarspolitiska och militära samarbetet med USA ytterligare.

Dessa förändringar innebar att neutralitetspolitiken försvann från den svenska säkerhetspolitiken, men med viss möda försökte man fram till början av år 2022 att i tal referera till Sveriges alliansfria politik.

Min uppfattning under perioden 1992–2022 var att Sverige borde hålla fast vid den alliansfria politiken, det vill säga inte i fredstid ingå i bindande försvarsavtal med USA och Nato. Samtidigt var det klart att vi som en del av den nordiska gemenskapen och som medlem av EU sedan 1995 kände och var skyldiga att visa solidaritet gentemot de nordiska grannländerna och med de övriga medlemsstaterna i EU, om de hamnade i svårigheter eller till och med krig. Med det var vi som utifrån omständigheterna själva skulle avgöra vilket stöd som skulle lämnas. Neutralitetspolitiken var förlegad, men vår målsättning, menade jag, måste vara att så länge som möjligt hålla Sverige utanför krig och verka för fred i vårt närområde.

Nu, 2024, är vår traditionella säkerhetspolitik övergiven och kastad på historiens sophög. Det har skett genom värdlandsavtalet med Nato, som undertecknades den 4 september 2014, vårt medlemskap i Nato per 7 mars 2024 samt det den 6 december 2023 undertecknade militära samarbetsavtalet med USA, DCA, vilket främst tillgodoser USA:s strategiska intressen. Det sägs inget i avtalet om att USA skall försvara Sverige. Genom detta avtal på 10 år får USA:s försvarsmakt rätt att utnyttja 17 militära baser i Sverige från Luleå till Ronneby via Visby. (48 basområden i hela Norden.) USA får obehindrad tillgång till dessa baser för övningar, rotation av stridskrafter, lagring av krigsmateriel, operationer utanför Skandinavien, dvs inga tillstånd krävs från svensk sida. Militärt blir Sverige en vasall till USA. Detta avtal står på egna ben och är inte beroende av att Sverige är medlem av Nato; kanske en viktig förutsättning i Trump-tider. Från rysk sida uppfattas den amerikanska militära närvaron i Norden som ett hot mot de ryska strategiska baserna på Kolahalvön och mot Sankt Petersburg och Kaliningrad.

Som motiv för denna omsvängning av Sveriges politik åberopas det försämrade säkerhetspolitiska läget i Europa, inklusive i vår region, till följd av Rysslands politik, särskilt det oförsvarliga militära anfallet på Ukraina i februari 2022.

Det är slående hur snabbt och, vill jag hävda, med hur liten eftertänksamhet denna omsvängning skett. Natobeslutet togs på ett par veckor våren 2022 i en i och för sig förståelig upprördhet över anfallet på Ukraina och fruktan för konsekvenser för Sverige. Därtill kom finska påtryckningar och socialdemokratiska valöverväganden. Det mer långtgående DCA-avtalet drevs igenom av försvarsminister Pål Johnson och skrevs under av regeringen utan att någon offentlig debatt ägt rum och ratificerades av Riksdagen den 18 juni 2024.

Ingen kan bestrida att den säkerhetspolitiska situationen i Nordeuropa har försämrats. En skarp militär, politisk och ekonomisk konfrontation pågår sedan flera år mellan å ena sidan USA/Nato/EU, å andra sidan Ryssland. Det tar sig i vårt närområde uttryck i en påtagligt ökad amerikansk militär närvaro, som inte förelåg i Östersjöområdet under det kalla kriget, samt i att praktiskt taget alla bilaterala förbindelser med Ryssland är brutna.

Under det kalla kriget intog USA en defensiv avskräckningspolitik gentemot Sovjetunionen i Nordeuropa. Amerikanska stridsflygplan och örlogsfartyg förekom sällan i Östersjöområdet och i Barents hav. Amerikanerna förlitade sig på sin strategiska övermakt och på de nordiska ländernas politik och inriktade sig främst på att i det så kallade GIUK-gapet hindra de sovjetiska atomubåtarna från att skära av förbindelserna i Atlanten mellan Västeuropa och USA samt hota USA självt.

Sedan ett par år för USA till följd av det försämrade världsläget en offensiv avskräckningspolitik i Nordeuropa. Amerikanska strategiska bombflygplan opererar över Östersjön och det nordiska området såväl nära de strategiska ryska baserna på Kolahalvön som med inriktning på områden i västra Ryssland som Sankt Petersburg och Kaliningrad. De amerikanska flygplanen kan enligt DCA-avtalen med de nordiska länderna utnyttja flygbaserna i norra Norge, Sverige och Finland. Amerikanska örlogsfartyg, inklusive hangarfartyg, opererar samtidigt i farvattnen utanför Nordnorge. Med medlemskapet i Nato kommer Sverige, som framgår nedan, att deltaga i denna framskjutna amerikanska militära avskräckningspolitik gentemot Ryssland. Ryssland kommer att vidta motåtgärder på sitt område för att skydda vad de anser vara sina existentiella intressen. Risken för kollisioner mellan de amerikanska och ryska krigsmakterna har därigenom ökat betydligt med Sverige som deltagare och som basområde för amerikanska insatser.

För Sveriges del är den springande punkten om det ryska anfallet på Ukraina och det allmänt försämrade säkerhetspolitiska läget innebär att det militära hotet mot Sverige ökat i form av ett isolerat och oprovocerat ryskt anfall mot Sverige eller för den delen mot ett annat medlemsland i EU eller i Nato. Tror man för svensk del detta, är värdlandsavtalet, medlemskapet i Nato och DCA-avtalet med USA logiska.

Jag är som sagt för egen del övertygad om att det förfärliga kriget i Ukraina har sina orsaker i svåra bilaterala motsättningar mellan Ryssland och Ukraina och inte minst i den allvarliga stormaktskonfrontation som sedan länge föreligger mellan USA och Ryssland och som kommit till uttryck i Natos utvidgning österut. Ukraina utgör inget prejudikat för ett ryskt anfall på Sverige. Det finns inga rimliga skäl att anta att den ryska statsmakten skulle vilja initiera ett krig mot ett medlemsland i Nato eller EU, om inte Rysslands existens står på spel. Ryssland skulle inte vinna något på ett sådant krig, som skulle bli förödande för landet till följd av västmakternas totala militära och ekonomiska övermakt. Att hävda att det ligger i Rysslands genetiska DNA att angripa andra länder är inte seriöst.

Den allvarliga krigsrisk som föreligger för Sverige är att stormaktskonfrontationen i Europa förvärras och att det, av misstag eller ej, leder till ett nytt världskrig. Då blir Sverige till följd av de nya avtalen med Nato och USA, och till skillnad från under det kalla kriget, med omedelbar verkan indraget i ett för oss helt förödande krig, eftersom vi från och med nu utgör en frontstat för USA och Nato gentemot Ryssland.

Rent konkret innebär Nato-medlemskapet enligt regeringens proposition den 3 oktober 2024 att Sverige ställer väpnade styrkor till Natos förfogande. Det gäller markförband, specialförband och amfibieförband om högst 1 200 personer, högst sex örlogsfartyg med tillhörande personal och högst 24 stridsflygplan. Regeringen begär även bemyndigande av riksdagen att en svensk markstyrka på 600 anställda soldater och officerare, som kan ökas till 1 000, skall planeras för insats i Lettland. Det svenska förbandet avses vara baserat utanför Riga i Lettland och kunna verka även i andra frontstater som Estland, Litauen och Polen.

Östersjöområdet och Nordatlanten anges som insatsområden för svenska marin- och flygstridskrafter. Svenska flygvapnet avses deltaga i så kallade Air Policing i Baltikum. För flyget kan även Arktis komma i fråga.

Regeringen vill ha mandat från Riksdagen att skicka svenska soldater till andra militära operationer för fredstida och skarpa insatser. Som exempel anges både den brittisk-ledda Joint Expeditionary Force, JEF, och den amerikanska bombflygstyrkan Bomber Task Force, som redan opererat högt upp i Norden med utgångspunkt från norska och svenska baser samt även med flygoperationer över finskt territorium nära Rysslands strategiska baser på Kolahalvön, vilket framkallat ryska motåtgärder.

Därtill kommer att Sverige skall överta ledningen för en nordeuropeisk beredskapsstab, FLF, för Nato i norra Finland. Våra stridskrafter skall, som den svenske arméchefen Jonny Lindfors påpekat, förberedas för att i första hand sättas in öster om Sverige i Finland och Baltikum för att slåss tillsammans med andra Nato-stater.

Man kan notera att Socialdemokraterna stöder denna inriktning från regeringens sida.

Några genmäler att vi genom de nya avtalen med Nato och USA kommer att få en sådan avskräckningsförmåga att vi inte blir angripna ens i ett storkrig. Fan tro’t. I stället är det snarare så att Natos och USA:s påtagligt ökade militära närvaro i Sverige och Finland, manifesterat i basering av militär personal och utrustning på våra territorier för utnyttjande utanför våra länder, kommer att öka spänningen i området och göra oss till mer direkta måltavlor för ryska åtgärder. Det innebär inte ökad säkerhet för Sverige.

Medlemskapet i Nato har en fördel, nämligen att det förenklar och stärker det nordiska samarbetet genom att alla de fem staterna står på samma säkerhetspolitiska grund. Kanske kan de nordiska länderna med tiden bli en återhållsam grupp inom Nato. Norges politik bör därvid vara ett föredöme för Sverige.

Vad vi allmänt bör eftersträva i linje med vår klassiska politik är att tillsammans med andra fredsälskande stater verka för en minskning av stormaktsspänningen i Europa genom rustningskontrollåtgärder, förtroendeskapande åtgärder och överhuvudtaget mer dialog och bilaterala kontakter för att dämpa den uppåtgående spiralen mot vad som kan komma att bli ett kärnvapenkrig.

Sven Hirdman