Recension I mars 2024 avled Aleksej Navalnyj i ett fångläger nära Ural. Kalle Kniivilä har läst hans sista anteckningar, publicerade i den postuma självbiografin Patriot.
Två gånger mötte den ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj döden. Däremellan skrev han sin självbiografi.
”Gjorde inte ont att dö”
Första mötet med döden var sommaren 2020, då den ryska federala säkerhetstjänsten FSB:s agenter smög in i hans hotellrum i Tomsk i Sibirien och strök nervgiftet novitjok i hans kalsonger.
”Det gjorde faktiskt inte ont att dö.” Så börjar boken.
Den 20 augusti 2020 kollapsar Aleksej Navalnyj under en flygresa från Tomsk till Moskva. Flygplanet nödlandar i Omsk, där ambulansläkare räddar hans liv, men det vet Navalnyj inget om. Han återfår medvetandet först två veckor senare på ett sjukhus i Berlin, dit hans fru Julia efter lång kamp lyckats få honom förflyttad.
I januari 2021 återvänder Navalnyj till Ryssland, där han omedelbart grips. I flera skenrättegångar döms han till allt längre fängelsestraff. Den 16 mars 2024 meddelas det att han avlidit i ett fångläger i den lilla byn Charp norr om polcirkeln, 190 mil från Moskva fågelvägen.
Precis innan han dog hade Aleksej Navalnyj klagat på kraftiga smärtor i magen. Förmodligen hade han förgiftats igen, och denna gång kunde ingen ambulansläkare rädda hans liv.
”Extremistisk litteratur”
Den sista publicerade anteckningen för sin självbiografi gjorde Navalnyj redan i början av september 2022. Efter det blev det allt svårare för honom att få ut det han skrivit från fängelset, eller att ens få tillfälle att göra några anteckningar. En del anteckningar beslagtogs och återlämnades aldrig. Tre av hans advokater – Vadim Kobzev, Aleksej Liptser och Igor Sergunin – sitter häktade sedan hösten 2023, misstänkta för att ha hjälpt honom ha kontakt med yttervärlden. De riskerar sex år i fängelse.
Självbiografin med titeln Patriot kom ut den 22 oktober, samtidigt på 26 språk. Den ryskspråkiga versionen har tryckts i Litauen och levereras inte till Ryssland eller Belarus, eftersom den där antingen skulle beslagtas i tullen som ”extremistisk litteratur” eller skapa problem för mottagaren av samma anledning.
Arbetet med självbiografin inleddes medan författaren befann sig i Tyskland för att återhämta sig efter förgiftningen och fortsatte under allt mer besvärliga omständigheter sedan Navalnyj återvänt till Ryssland.
Den ryska upplagan slutar med hans anteckningar från hösten 2022 medan den svenska – och förmodligen de andra internationella upplagorna – har kompletterats med några av de korta texter som Navalnyj skrev i fängelset för publicering på sociala nätverk. Hur dessa smugglades ut vet vi inte med säkerhet, men möjligen dikterade han för sina advokater när han förbjudits att överlämna några papper.
Ville inte ge upp sitt land
Den sista av dessa i boken är från den 17 januari 2024. Då hade det gått exakt tre år sedan Navalnyj återvände till Ryssland och omedelbart frihetsberövades. Där svarar han än en gång på den eviga frågan ”Varför kom du tillbaka?”
”Jag har mitt land och mina övertygelser. Jag vill inte ge upp mitt land eller svika det. Om ens övertygelser alls ska ha någon mening så måste man vara beredd att stå upp för dem och göra uppoffringar om det behövs.”
I den ryska versionen av boken finns inte texterna från nätet, förmodligen därför att de som kan ryska och är intresserade av Navalnyj har läst dem för länge sedan. Aleksej Navalnyjs sista Instagraminlägg finns förresten inte heller i den svenska boken. Det är från den 14 februari 2024 och är skrivet till hans fru Julia:
”Älskling, med oss är allt som i den där sången: mellan oss ligger städer, flygplatsernas landningsljus, snöstormar och tusentals kilometer. Men varje sekund känner jag dig bredvid mig och jag älskar dig allt starkare.”
Citatet är från den sovjetiska schlagern Nadezjda, “hoppet”.
Två dagar senare meddelades det att Aleksej Navalnyj dött i fängelset. Han fick aldrig möjlighet att avsluta arbetet med självbiografin, men just därför blir boken ett monument över hans korta liv och hans strävan efter ett mer demokratiskt Ryssland, ett Ryssland som lägger sina resurser på att förbättra vanliga ryssars liv i stället för att bomba Ukraina.
Anteckningar från fängelset
Den mest genomarbetade delen av boken är naturligtvis den som skrevs i Tyskland. Närmare tvåhundra sidor ägnas åt barndom och studietid. Här får vi bland annat veta att den blivande antikorruptionskämpen inte drog sig för att precis som sina studiekamrater muta sina universitetslärare för att få bra betyg, något som han senare skämdes för.
Sedan får författaren ont om tid. Navalnyjs intåg i politiken och arbetet i antikorruptionsfonden avhandlas på ett hundratal sidor. Sin flirt med extrema nationalister i slutet av 00-talet slätar han över, vilket är synd. I senare intervjuer har han visat sig betydligt mer nyanserad, tolerant och demokratiskt sinnad, och det hade varit intressant att läsa om hans politiska utveckling.
De sista tvåhundra sidorna består av anteckningar från fängelset, och här märker jag plötsligt att den internationella upplagan är rensad från sådant som skulle kunna vara kontroversiellt i väst.
I det ryska originalet anmärker Navalnyj på att matförpackningar från fängelsebutiken har märkts med ordet ”halal” och fortsätter: ”… vilket ger en tydlig bild av den etniska sammansättningen på häktet. Och får mig att minnas essän ‘De minst toleranta segrar’”.
Texten av Nassim Nicholas Taleb handlar om ”minoritetens diktatur” som gör att hela Europa snart kommer att äta halal-mat. Men i den svenska upplagan står bara:
”Färdigmaten i butiken är märkt med ‘halal’, ett tecken på hur mångkulturellt fängelset är.”
Sådant diskret städarbete kanske är anledningen till att den svenska upplagan, precis som andra internationella versioner, är översatt från engelska, inte från det ryska originalet. Dubbelöversättningen lägger även i övrigt en grå hinna över Navalnyjs nyanserade och humoristiska språk.
Minnesmärke
Det är dock inte översättarnas fel att rättighetsinnehavarna valt detta märkliga tillvägagångssätt, och generellt är den svenska språkdräkten oantastlig. Några konstigheter har dock slunkit igenom, bland annat blir glasburen där de anklagade placeras i rysk domstol en ”fisktank”, inte ett akvarium. Det mest anmärkningsvärda är en yacht som i den svenska översättningen kostar 60 miljarder dollar – tusen gånger mer än i ryska originalet.
Trots sina brister är boken ett imponerande minnesmärke över den mest karismatiske politikern i Ryssland efter Sovjetunionens fall. Tyvärr är författarens bortgång i det arktiska fånglägret i Charp också en allegori av hela den demokratiska ryska oppositionens belägenhet i dag.
Kalle Kniivilä
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
