Palestinafrågan lider av ställningstaganden utifrån en selektiv verklighetsbeskrivning. SvD:s ledarredaktion skapar sin egen bild av kriget där Israel följer folkrättens krav och det palestinska folkets lidande är självförvållat. Palestinier och israeler behöver inte sådana opinionsbildare. Det skriver Johan Schaar.
När verkligheten inte passar får man skapa sin egen. Det gör SvD:s ledarsida när man ska kommentera kriget i Gaza och krisen i Mellanöstern. ”Alternativa fakta” brukar det kallas.
I en undertecknad ledartikel den 19 september, rubricerad ”Israels krig är också vårt”, hävdar Peter Wennblad att kritiken mot Israels krigföring i Gaza är osaklig, särskilt när Internationella brottmålsdomstolen (ICC) finner att Israel begår krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten.
Förhindrar matbistånd
Till sanningsvittne väljer Wennblad den s k High Level Military Group (HLMG), en grupp f d höga officerare från väst. I en inlaga till ICC, baserad på möten med den israeliska krigsmakten (IDF) i Israel och Gaza i juli i år, dömer HLMG ut domstolens slutsats om den israeliska krigföringen. ”Om Israels krigföring klassas som brottslig, inskränker det kraftigt möjligheterna för fria stater att försvara sig mot terror och militära angrepp”. Gruppen invänder särskilt på två punkter: Att Israel förhindrar matbistånd till befolkningen och därmed använder svält som vapen, och att Israel inte gör åtskillnad mellan militära och civila mål utan avsiktligt dödar civila.
Gruppen finner att den matbrist som uppstått i Gaza beror på ofrånkomliga svårigheter med distribution i en krigszon och på att Hamas stjäl mat. Istället för att blockera biståndet har IDF i själva verket gjort allt som folkrätten kräver för att underlätta humanitär hjälp till civila i Gaza.
Till samma slutsats kommer Wennblad. Mot den står rapporterna från ett antal humanitära organisationer om hur Israel hindrar bistånd till Gaza, särskilt i norra Gaza under de senaste veckorna. Om Wennblad inte är intresserad av dessa borde han ta intryck av de tjänstemän i den amerikanska utrikesförvaltningen som internt och konfidentiellt rapporterade om hur Israel blockerat amerikanskt bistånd.
Isande närbild av våldet
Amerikansk lag förbjuder vapenhjälp till stater som begår sådana överträdelser. Den amerikanska regeringen valde att ignorera den interna rapporten, ända tills den nyligen såg sig tvingad att skriva till den israeliska regeringen med krav på att underlätta humanitär hjälp, annars skulle vapenleveranser stoppas.
Den militära gruppen invänder också mot ICC:s slutsats att Israel avsiktligt dödar civila i Gaza. Men 42 000 döda och 100 000 skadade talar ett annat språk. Israel använder urskillningslöst ettonsbomber mot tätbefolkade områden. De flygblad med kartor som HLMG hänvisar till och som enligt IDF ska visa Gazaborna vart de ska fly undan nya attacker är vilseledande och förvirrande.
En isande närbild av våldet får vi i ett brev i New York Times den 9 oktober, undertecknat av 65 erfarna amerikanska läkare och sjuksköterskor som tjänstgjort i Gaza. Där tog de varje dag emot barn som skjutits i huvudet med precisionsvapen. De flesta överlevde inte. Ingen av brevets undertecknare hade upplevt något liknande i andra konflikter.
Wennblad ger i sak samma bild av IDF som den Israels regering gärna använder, dvs ”världens mest moraliska armé”. Det handlar om ett slags krigets teori, där internationell rätt följs och civilbefolkningens lidanden är beklagliga men ofrånkomliga resultat av krigets natur, förutom i de fall Hamas avsiktligt utsätter befolkningen för fara.
Mot den bilden står krigets praktik, som den upplevs av en utmattad och traumatiserad befolkning. Wennblads idealiserade bild låter honom beskriva Israels krigföring som normerande: ”Om länder som angrips måste visa ännu större militär återhållsamhet än de redan gör, kan demokratier inte längre vinna krig”. Därför är Israels krig också vårt krig menar Wennblad.
Det må vara hans krig, det är inte mitt.
SVD en megafon
SvD:s ledarsida tar åter upp Mellanösternkrisen vid ettårsdagen av Hamas attack mot södra Israel den 7 oktober, då civila israeler och andra nationaliteter massakrerades och katastrofen för Gazas befolkning tog sin början.
Ledarsidans beskrivning känns bekant. I den verklighet SvD konstruerar är palestiniernas elände ”väsentligen självförvållat” eftersom de accepterat ett skamlöst korrupt styre istället för den fredliga samexistens den välfungerande grannstaten Israel erbjudit. Så länge palestinierna riktar sin rättmätiga vrede mot Israel snarare än mot de egna ledarna kommer misären att bestå. Till deras villfarelse är alla nyttiga och lättlurade idioter i väst medskyldiga.
Bilden känns bekant eftersom den är den israeliska regeringens egen. Möjligen skulle Netanyahu och hans ministrar invända mot att SvD utsett Palestina till en stat, hur skulle Israel annars kunna vara dess grannstat?
För SvD finns ingen historia, ingen brittisk kolonialmakt som för över hundra år sen utlovade territoriet till både judar och araber, inga palestinska flyktingar, ingen ockupation, inga bosättare, ingen folkrätt, inga bindande resolutioner eller utslag från internationella domstolar. Här är palestiniernas egna berättelser om fördrivning och förlust lika frånvarande som de byar de flydde från, av vilka Israel utplånat alla spår.
Man får gå tillbaka till Norrskensflamman på 1950-talet för att se en svensk tidningsredaktion göra sig till en sådan megafon.
Omvärldens ansvar
Det är lätt att raljera över SvD:s skriverier om Mellanöstern. I en verklighet man själv har hittat på är det lätt att ta ställning och utse syndabockar. Men SvD förgrovar debatten och vill inte föra en saklig diskussion om hur omvärlden ska kunna bidra till den lösning som idag är mer avlägsen än någonsin. Palestinier och israeler behöver inte opinionsbildare som ignorerar konfliktens rötter och det outhärdliga lidande vi nu kan följa i realtid.
Det handlar om två folk med samma mänsklighet och samma rättigheter, ”som blivit oupplösligt invävda i varandras minnen, oskiljaktigt sammanflätade i varandras territorier och ömsesidigt beroende av varandras tillit, erkänsla och säkerhet” som Göran Rosenberg uttrycker det i nyutgåvan av hans bok Det förlorade landet.
Staterna har svikit. I och med FN:s resolution om Palestinas delning 1947 gjorde medlemsstaterna frågan om fred till sin angelägenhet. Efter Osloavtalet 1993 har två självständiga stater, sida vid sida med säkra gränser, varit den allmänt omhuldade lösningen, också för Sverige och EU. Men under trettio år har man inte lyft ett finger för att hålla tvåstatslösningen vid liv. Man har låtit Israel, i strid med folkrätten och Osloavtalets intentioner, flytta 700 000 bosättare till ockuperat område, förhindra en palestinsk stat, annektera dess territorium och nu fördriva dess befolkning. EU och Sverige har reagerat med en ändlös rad av bekymrade uttalanden.
Med denna dystra bakgrund behöver omvärlden se sitt eget ansvar för katastrofen i Gaza. Alternativa fakta måste ersättas av en nykter förståelse av vad som hänt och varför. Finns det då en väg bort från tragedin?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
