Film Trots vissa brister är “Club Zero” ett välkommet debattinlägg kring ätstörningsproblematik. Det tycker Jon Andersson som sett Jessica Hausners nya film, som har premiär i helgen.
En grupp elever på en brittisk internatskola sitter tillsammans i en ring. Kameran rör sig från ansikte till ansikte medan eleverna förklarar varför de valt att studera den nya kursen Conscious Eating. En kurs som går ut på att eleverna ska lära sig att äta mer “medvetet”. På så sätt kan de också äta mindre mat och samtidigt rädda världen. Den exklusiva skolan har med andra ord infört en kurs i konsten att utveckla en ätstörning.
Bisarr grundstory
Grundberättelsen i Jessica Hausners nya film “Club Zero” är förstås bisarr. I centrum av berättelsen står miss Novak (Mia Wasikowska) någon sorts hälsoguru med ett eget te-märke som nu blivit lärare på skolan. Hon är också medlem i ätstörningssekten Club Zero, som hon på ett manipulativt sätt uppmuntrar eleverna att gå med i.
Hausner är som vanligt inte rädd för att ta sig an kontroversiella ämnen. I “Miraklet i Lourdes” (2009) handlar det om hur religiösa mirakel kan få förlamade människor att åter kunna gå. Och i hennes förra film “Little Joe” (2019) kretsade handlingen kring en växt som får folk att må bättre, men också manipulerar deras hjärnor. En film som skulle kunna ses som en kritik mot vår syn på mental hälsa och antidepressiva läkemedel. I “Club Zero” är det alltså vårt hälsofixerade samhälle och hur det kan leda till en förvrängd bild av mat och ätande som är i fokus.
Debattinlägg
Fotografen Martin Gschlacht, som även står för fotot i de två ovannämnda filmerna, utmärker sig som vanligt med sitt särpräglade filmfoto. Kameran är i ständig rörelse, ofta så rastlöst att karaktärerna hamnat ur bild innan de avslutat en replik. Samtidigt finns kameran hela tiden där för att dokumentera elevernas alltmer osunda syn på mat. Som när de låtsasäter i matsalen eller när flickan som lider av bulimi springer till toaletten för att spy efter en avslutad måltid.
“Club Zero” är i mångt och mycket en effektiv satir över ätstörningshets och vårt hälsofixerade samhälle. Den kan också ses som ett välkommet debattinlägg om den ätstörningsproblematik som drabbar alltför många unga i Sverige och Västvärlden.
Samtidigt lyckas inte filmen fullt ut gå på djupet med barnens problem. Om det beror på den satiriska tonen eller det något konstlade slutet låter jag vara osagt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
