Hur hamnade vi i kompromisslöshetens tidevarv?

Håkans hörna Hur kommer historieböckerna att beskriva det amerikanska presidentvalet 2024 om 25 år? Som slutet på den amerikanska eran och demokratin? Eller som året då USA började bli ”stort” igen?

Utfallet beror väl på hur progressiva partier och rörelser runt om i världen hanterar sin besvikelse. Det finns med andra ord skäl att fråga sig varför det gick som det gick. Det räcker inte att återupprepa gamla käpphästar och fortsätta i samma gamla hjulspår. Inte heller att sätta ett ”svenskt” förklaringsfilter över Trumpifieringen av den amerikanska politiken, som har sina särskilda särdrag.

Men den högerpopulistiska vågen är en global företeelse. Vi gör klokt i att identifiera det specifikt amerikanska, men också likheterna. Därför dessa förslag till preliminära ”lärdomar”.

Underskatta aldrig din motståndare

I mediebevakningen har Donald Trump ofta framstått som galen och konstig (”weird”). Det är förstås begripligt efter alla tweets och uttalanden, alla oförsonliga och oförskämda påhopp. För att inte tala om rasismen, överdrifterna och alla lögner. Ingen har väl missat eller underskattat det faktum att Trump undergräver och hotar demokratin i USA. Vi talar om en politiker, en tidigare president och nu en tillträdande president, som försökte stjäla valet 2020 och som uppmuntrade stormningen av Kapitolium (jämför med Vinterpalatset 1917 eller Bastiljen 1789).

Trots detta kan Donald Trump nu återvända till Vita huset, ett tecken på att något att något är i olag. Trump är otvetydigt en auktoritär politiker.

Men vi behöver nog en djupare förståelse av Trumps taktik och strategi för att få korn på hans särart. Han har en stor förmåga att både underblåsa och suga upp, eller om man så vill exploatera, det djupt rotade reellt existerande missnöjet med sakernas tillstånd i Amerikas förenta stater, i allt från det lilla livet till synen på det stora politiska maskineriet i Washington.

Ta påståendet om att invandrare i Springfield, där många haitier har bosatt sig, dödar och äter den infödda befolkningens hundar och katter. Donald Trump och J D Vance använde sig av denna historia på möte efter möte. Det var förstås en ren och skär lögn. Men den upprepade lögnen är som bekant autokratens bästa vän och förvandlas snart till en sanning. Den spelade förstås på rasistiska vandringssägner. Att det var en lögn rapporterades i en rad medier, men det hjälpte inte eller nådde inte fram. Och självklart visste även Trump att det var en lögn.

Men lögnen fyllde en politisk funktion. Det var förmodligen vad en stor grupp väljare ville höra, det vill säga vita väljare i Springfield men i förlängningen också på andra orter i landet.

Trump sände en signal till den delen av väljarkåren. Den satte ord på en brett spridd aversion mot en specifik grupp men även mot invandrare i allmänhet. Det var säkert många av dessa väljare som förstod att det var en lögn, men gillade den eftersom den bekräftade deras känsla eller förakt/rädsla för det ”främmande”. Politiker som utnyttjar lögner av det slaget är inte bara rasister utan även cyniker.

Hur kan demokratin uppbåda ett självförsvar mot lögner av det här slaget, när de gamla vanliga motmedlen inte längre är verksamma? Vad gör vi när faktakontrollen inte når fram och ut? Detta är en av vår tids knäckfrågor. Och det gäller att aldrig underskatta din motståndare. Hur konstig han eller hon än är.

Det går inte att ta några väljare för givet

2024 vann Trump tillbaka de ”vågmästarstater” han hade vunnit 2016 men sedan förlorade till Joe Biden 2020. Arbetarklassen har inte varit Demokraternas helt dominerande väljarbas såsom den varit för Socialdemokraterna i Sverige. Redan Reagan gjorde stora inbrytningar bland så kallade blue collar-väljare. Men Trump vann väljare i de så kallade rostbältena som under senare år avindustrialiserats och i den ”blå muren” i norra USA som länge dominerats av Demokraterna. Den här gången vann han dessutom över en del svarta väljare och en hel del latinoväljare, särskilt män.

För inte så länge sedan trodde Demokraterna att framtiden var progressiv. 1999 gav Stanley B Greenberg och Theda Skocpol ut antologin ”New Majority: Toward a Popular Progressive Politics”. Den förutspådde att Republikanerna skulle tappa mark och att Demokraterna hade möjlighet att forma en bred väljarkoalition.

Arenagruppen var i USA i den vevan och träffade Greenberg. Det lät övertygande. Då satt ännu Bill Clinton i Vita huset, och han hade besegrat Republikanerna två gånger. Tesen i boken var att Demokraterna kunde förvänta sig ett fortsatt stöd från högutbildade väljare i städerna, arbetarväljare och många minoriteter. De vita väljarnas andel av befolkningen skulle minska, och särskilt latinos skulle bli en allt större befolkningsgrupp. De var, menade Greenberg och Skocpol, visserligen socialt konservativa men radikala när det kom till ekonomiska frågor, vilket skulle väga över till Demokraternas fördel. Alltmedan Republikanerna förlorade städerna och blev starkare på landsbygden och bland väljare med kort utbildning. Detta är förstås ett globalt mönster. Landsbygden blir konservativ och städerna mer progressiva och kulturellt liberala.

Men väljarkoalitioner är inte stabila utan stadda i ständig förvandling. De kan inte tas för givna. I politiken är inget för evigt. Och man kan därför inte ta väljarna för givna, det gäller att vinna deras förtroende i varje val.

Arbetarklassen kan vara radikal och reaktionär

Bernie Sanders menar att förklaringen till att Trump vann är att Demokraterna har svikit arbetarklassen. Efter valet i USA har samma argument importerats till Sverige, och Socialdemokraterna kritiserats för att bry sig mer om ”Magdamoderaterna”, som bytt sida på senare år, än arbetarväljarna.

Martin Gelin ger inte mycket för Bernie Sanders analys (Dagens Nyheter, 11/11). Han påminner om att såväl Biden som Harris varit mer profackliga än tidigare ledande Demokratiska politiker. De har varit på plats vid fackliga aktioner och strejker. Biden har drivit igenom satsningar om påminner om 30-talets New Deal. Inte minst i form av investeringar i jobb och infrastruktur i delstater som tidigare röstade på Trump. Men det gav inte några elektorsröster överhuvudtaget i årets val. Man kan tillägga att även Labours Jeremy Corbyn tappade många mandat i den brittiska röda muren, särskilt i valet 2019 när brexit dominerade dagordningen. Det verkar inte alltid räcka att vara radikal i fördelningspolitiska frågor för att attrahera eller återvinna arbetarväljarna. Särskilt inte om andra frågor dominerar debatten.

Nu går den amerikanska ekonomin bra, lönerna har gått upp och arbetslösheten är låg. Men pandemin och inflationen rev stora hål i hushållens plånböcker. Och amerikanerna har kanske ännu inte märkt av att prisökningarna har gått ned, och löneökningarna åts ju upp av inflationen. Här finns också en annan viktig skillnad mellan USA och Europa. I USA är högerpopulisterna mot skatter och kollektiv välfärd, medan det omvända gäller i Europa, i varje fall tills de hamnar i regeringsställning.

Därför behöver perspektivet breddas. Missnöjet i USA uppstod inte de senaste åren. Det är långvarigt och strukturellt. Det riktar sig mot såväl den politiska som den ekonomiska eliten. Den överväldigande majoriteten amerikaner har inte fått någon reallöneutveckling sedan 1970-talet, fackföreningarna är svaga och tillbakapressade. Visserligen har lönerna ökat med 8 procent sedan sekelskiftet, men i Sverige har de ökat med 50 procent. Merparten av de ökade värden som skapats i den amerikanska ekonomin har tillfallit ägarna och företagsledningarna. Klyftorna har ökat till osannolika och orimliga nivåer.

Men kritiken kanaliseras nu av högern, trots att den inte har för avsikt att ändra några av de strukturer som skapat dessa gigantiska klyftor. Donald Trump är inte den första politikern av denna kaliber, men han tagit detta till en ännu högre (eller lägre) nivå. Och nu har han utsett den anarkokapitalistiska titanen Elon Musk till minister för att rensa upp i Washington. Mer lär komma.

Som den gamla Metallombudsmannen Åke Holmgren i Gävleborg en gång uttryckte det: arbetarklassen kan vara radikal eller reaktionär. Och rösta åt både det ena och det andra hållet.

Antiglobalisering och rasism

Det amerikanska missnöjet uppstod alltså inte under Bidenåren. Högern har dessutom radikaliserats allt eftersom i med att Republikanerna har rört sig allt längre högerut, från Barry Goldwater, Richard Nixon och Ronald Reagan, via Newt Gingrich och Teapartyrörelsen till Donald Trump. Radikaler både till vänster och till höger har ju en tendens att tävla med sig själva i radikalism. Och i USA har den gått i hand med en folklig mental åsiktsförflyttning.

Robert Reich, som var arbetsmarknadsminister i Bill Clintons regering på 90-talet, beskriver på Substack sina möten med väljare inför valet 2016. Då var Hillary Clinton och Jeb Bush potentiella presidentvalskandidater i sina partiers respektive mittfåra. Men i fokusgrupperna talade de flesta om Bernie Sanders och Donald Trump. Båda skulle – hette det – kunna ”shake things up”, få systemet att funka igen, stoppa korruptionen och ta itu med det riggade amerikanska maktsystemet.

Reich menar att det som på 1990-talet kunde beskrivas som en vitt spridd frustration 2016 hade förvandlats till ”rå ilska”. Den riktades mot deras arbetsgivare, den federala regeringen och Wall Street. Den kom från väljare oavsett om de var republikaner, demokrater eller oberoende. Många av dem hade förlorat sina hem i samband med finanskrisen 2008. De återkom hela tiden, skriver Robert Reich, till att de levde i ett ”riggat system”. Frågan var förstås vem som skulle suga upp missnöjet. Och vem som skulle forma det. Det blev till slut högern i USA.

Den amerikanska rasismen har en lång historia som bottnar i slaveriet, rassegregationen i södern och den strukturella diskrimineringen. Den underliggande rasismen giftes nu samman med det ekonomiska missnöjet och upplevelsen av att den amerikanska drömmen gick i kras. Den knöt dessutom an till kritiken mot globaliseringen och liberaliseringen, och särskilt Kinas frammarsch på världsscenen som en betydande ekonomisk stormakt. I många av de gamla industriländerna har följden blivit en omfattande industridöd, och stora regioner har förlorat jobb och framtidsutsikter.

Allt detta har knutits ihop i en form av ny-nationalism, som bland annat vill sätta tullar på utländska varor och stoppa invandringen. Det var ett budskap som gick hem. I brist på annat.

En revolutionär era?

Det var särskilt en scen i ”Brexit: The Uncivil war”, dramatiseringen och filmatiseringen av själva brexitkampanjen, som fastnade hos mig. ”Remain”-kampanjen organiserade så kallade fokusgrupper med vanliga väljare. På frågan vad de tyckte om att Storbritannien om det blev brexit skulle få en sämre ekonomisk utveckling som även skulle drabba dem själva, svarade många att de skulle rösta för brexit ändå.

Detta måste ha varit något av en chock för Remain-kampanjen. Storbritannien gick ju trots allt med i EU kanske framför allt av ekonomiska skäl, inte för att landet egentligen hade så mycket till övers för den politiska dimensionen i EU och i synnerhet inte för det överstatliga inslaget. En av kampanjledarna utbrister i filmen: ”Den här kampanjen förlorade vi för länge sedan”. Alltså inte under själva kampanjen, utan under alla år då missnöjet med allt möjligt och särskilt Westminster grep omkring sig, och hatet mot EU växte sig starkt.

Har väljarna blivit allt mer radikala eller rent av revolutionära? Inte så att de är beredda att ta till våld för egen del. Men de kan uppenbarligen rösta på politiker som säger sig vilja rensa upp i träsket i Washington. Och har inte några problem med en politiker som bryter mot lagar och uppmanar till våld. Politiken och en fungerande demokrati förutsätter kompromisser. Men nu lever vi i kompromisslöshetens tidevarv, då motståndarna ska rensas ut eller kanske rentav förintas. Trump är förstås extrem i detta avseende.

Länge trodde många att högerpopulisterna kunde få som mest cirka 15 till 20 procent av väljarna. Men i Ungern styr Orbán. I Italien Meloni. I Österrike och Nederländerna är högerradikala partier de största partierna. I Tyskland är Alternative für Deutschland andra största parti. Och i Sverige ingår Sverigedemokraterna i regeringsunderlaget och talar om och verkar på olika sätt för att rensa ut det liberala och socialistiska ”klägget”.

Och från Timbro-hållet medger nu till sist Andreas Johansson Heinö att nyliberalismen faktiskt är död, till och med många av libertarianerna i USA har ställt sig bakom Donald Trump. Men inte ens marknadsliberalerna trodde väl att den revolutionära rekylen skulle komma från högernationalistiskt håll.

Diversehandelspolitiker

Retail politics (diversehandelspolitik) handlar om politiker som kan snacka med folk och gå genom rutan. Jag tror att progressiva partier har för få sådana politiker i dag. Det finns undantag. Bill Clinton vann alltid val. Obama var en skicklig politiker av ett annat slag och en vinnare. Men kanske inte den mest folklige. Är högern bättre på att få fram den typen av politiker numera?

En förklaring kan vara att de politiska partierna i dag har betydligt förre medlemmar och i någon mening blivit mer monolitiska, och framför allt har en smalare och sämre rekryteringsbas. I dag är partiidentifikationen också svagare, väljarna röstar inte längre på ett parti även om det har en ”häst som partiledare i lika stor utsträckning som tidigare.

Under senare år har kommunikationsstrategerna dessutom satt tonen på många håll. Det ska riskminimeras. Ett slags talepunkternas tyranni har lagt en död hand över den politiska kreativiteten. Om det då plötsligt kommer fram en politiker som inte är förprogrammerad så kanske väljarna till och med har överseende med ett och annat. Representation är en viktig och underskattad dimension, men det gäller att i det sammanhanget inte glömma social bakgrund. Och att det också behövs politiker som inte har ägnat hela sitt liv åt politiken. Det vill säga: politiker som har en fot i den folkliga myllan.

Michelle Obamas ord ”When they go low, we go high”, är förstås en bra och klok vägledning för att hålla populismen stången. Men det kanske inte är hela svaret. Särskilt inte när man har att göra med politiska mobbare. Inte för att allt är tillåtet i krig och kärlek eller för den delen i politiken. Men man vinner inte alltid val om man är fin i kanten.

Donald Trumps era

Själva valkampanjen 2024 kommer säkert att studeras i detalj av kampanjmakare världen över. Sättet valrörelserna bedrivs förändras hela tiden, samtidigt som det finns en hel del gamla mönster. Demokraterna hade uppenbarligen en bättre organisation, med stort fokus på traditionell dörrknackning särskilt i vågmästarstaterna. Det hjälpte inte. Trumps mediemaskin och genomslag i sociala medier vägde tyngre.

Vidare kan man säga att Kamala Harris hade bättre konkret policy, inte minst vad gäller en ekonomisk politik som skulle gynna breda löntagargrupper i det amerikanska samhället. Trump däremot var tämligen vag när det kom till konkret politik. Men hans berättelse väckte genklang och uppfattades kanske som mer konkret: USA ska bli stort igen. Tullarna ska höjas och jobben komma tillbaka. Invandringen ska minskas.

Också detta är viktiga och nödvändiga lärdomar. Inte för att de ska kopieras. Men för att varje konkret politik behöver ramas in i en berättelse om förändring och en bättre framtid.

Vare sig vi vill det eller ej, har vi nu stigit in Donald Trumps era. Det är fråga om ett betydande skifte. Den kompromiss som etablerades i Europa efter andra världskriget formade vår värld under flera decennier. Sedan kom Thatcher och Reagan. Och nu har vi den där jäkla Trump-gubben.

Vi är alla fångna i tidsandan. Det innebär inte att vi ska köpa den med hull och hår. Men den kommer att sätta ramarna för det politiskt möjliga under kommande år.

Som alltid handlar det om att balansera mellan realism och idealism. Realism utan idealism kan sluta i hållningslöshet. Idealism utan realism kan leda till att man bara sjunger med änglarna. Om det går att hitta balansen däremellan finns det trots allt någonstans ett progressivt hopp, kanske närmare och snarare än man kan ana. Detta skrivet efter ett bittert nederlag.

Håkan A Bengtsson, VD för Arenagruppen