Bananer farligare än asbest?

Arbetsmiljöverket står handfallna mot asbest, tur att Paulina Brandberg får jobba banansäkert.

Sveriges Radio har i en serie reportage visat hur Arbetsmiljöverket återkommande misslyckats med att stoppa företag som jobbar med att hantera asbest. Mellan åren 2015 och 2023 har Arbetsmiljöverket återkallat tillståndet för 28 olika ägare som driver företag med hantering av asbest. I 21 av fallen har verksamheten kunnat fortsätta asbestarbetet och i 15 av de fallen har de återigen kritiserats och fått sanktionsavgift, omedelbart stopp eller blivit av med tillståndet igen.

Tar Brandberg fajten för en utsatt grupp som sällan kommer till tals?

I Sverige användes asbest flitigt i byggmaterial ända in på 1970-talet, tack vare sin höga hållfasthet och andra tekniskt värdefulla egenskaper. Att exponeras för asbestfibrer innebär dock en mycket stor hälsofara och kan orsaka asbestos, flera sorters cancer och andra sjukdomar. P3-dokumentären Asbestdöden från 2018 ger en stark skildring av hur människor som arbetat i asbestmiljöer drabbas. På grund av den stora hälsofaran är asbest sedan 1982 totalförbjudet att använda i Sverige och det är sedan 2005 förbjudet i hela EU.

När människor i dag utsätts för asbest i Sverige är det nästan uteslutande vid rivnings- och renoveringsarbeten av gamla byggnader. Vid asbestsanering krävs omfattande skyddsåtgärder; den som arbetar med asbest ska bära andningsmask och skyddskläder som kasseras efter arbetets slut, förslutna i plastpåsar med varningssymboler. Det är bland annat sådana här åtgärder som företagen som Arbetsmiljöverket kritiserat har slarvat med, men trots det har verksamheten alltså kunnat fortgå.

Sveriges Radios avslöjande om Arbetsmiljöverkets oförmåga kommer mindre än en vecka efter ett annat arbetsmiljörelaterat nyhetsärende, bananhärvan på regeringskansliet.

Jag vet, man ska inte skoja och håna människor för fobier, i vissa fall är de verkligen att likställa med en funktionsnedsättning. Och visst ska arbetsmiljöproblem tas på allvar inom alla yrken – även för heltidspolitiker och ministrar. Men att läsa om jämställdhets- och arbetslivsminister Paulina Brandbergs bananfobi och alla åtgärder som fobin krävt sätter ändå fart på tankarna.

I hur många andra yrken kan en anställd kräva en banansäkrad arbetsplats? Tar Brandberg fajten för en utsatt grupp som sällan kommer till tals? Eller får hon en särbehandling som ingen annan i samhället har en chans att få?

Oavsett vad man tycker om hanteringen av bananfobin, måste man erkänna att Sverige är ett klassamhälle där skillnaderna i makt och inflytande är enorma. Vissa kan kräva omfattande åtgärder för att erbjuda audiens, medan andra tvingas fortsätta arbeta i en asbestmiljö trots uppenbara säkerhetsbrister.