Debatt Lenin menade att tillit är bra men att kontroll är bättre. Den svenska regeringen är inne på samma spår.
“I Sverige har medborgarskapet reducerats till en kravlös formalitet”, skrev Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch och Europaparlamentarikern Alice Teodorescu Måwe nyligen i en debattartikel i Svenska Dagbladet. Istället vill de att den ska bli något man kan erhålla genom prestation. Genom att göra det svårare att bli svensk medborgare ökar, enligt Busch och Teodorescu, medborgarskapets betydelse och attraktivitet.
Det här är inget nytt resonemang. Lars Leijonborg hade liknande tanke redan 2002 och med hjälp av ett utspel om språkkrav för medborgarskap lyckades han på bara några månader lyfta Folkpartiet från opinionsmätningar under 5 procent till ett valresultat på 13,4 procent. Det var en populär köksbordsteori då och det är en populär köksbordsteori nu.
Tidigare utredningar om språkkrav för medborgarskap har landat i slutsatsen att det inte går att se några positiva integrationseffekter alls
Tanken är alltså att fler kommer att vilja bli medborgare och att integrationen förbättras om vissa människor föds till medborgarskap utan att prestera något medan andra måste leverera för att fullt ut upptas i samhällsgemenskapen.
Problemet är bara att det inte går att hitta några vetenskapliga belägg för att köksbordsteorin fungerar. Tidigare utredningar om språkkrav för medborgarskap har landat i slutsatsen att det inte går att se några positiva integrationseffekter alls. Tvärtom riskerar integrationen att försämras genom att vissa människor misslyckas och knuffas ut ur samhällsgemenskapen.
Vår regering tycks inte särskilt oroad över det här. Partierna där är helt överens med Sverigedemokraterna om att det är dags att införa språkkrav för medborgarskap. Det finns därför nedskrivet i Tidöavtalet och risken är stor att det införs redan nästa år.
Regeringen vill på olika sätt bedriva det de kallar kravbaserad integrationspolitik. De tänker inte längre engagera sig i integrationsfrågan. Det är istället upp till individen själv att integrera sig och om hon misslyckas så är det hennes eget fel.
Det fiffiga med kravställandet är att man inte längre behöver skjuta till extra resurser till skolor i segregerade områden, att man inte längre behöver ”slösa pengar” på olika integrationsskapande projekt och att språkinlärning kan drivas fram genom krav och hot istället för genom kostsam undervisning.
Kravpolitikens syfte är att få oss väljare nöjda till lägsta möjliga kostnad
Kravbaserad integrationspolitik fungerar ungefär lika bra som kravbaserat föräldraskap. Barn som växer upp i sådana familjer blir ibland prestationsinriktade men olyckliga karriärister, ibland bryter de med familjen och revolterar mot allt. Men kravpolitikens syfte är inte att hjälpa människor.
Kravpolitikens syfte är att få oss väljare nöjda till lägsta möjliga kostnad. Det viktiga är att vi som väljare tror att politikerna tar tag i problemen. Så länge kraven ställs på någon annan än oss själva tycks vi nöjda.
Det vanligaste argumentet för språkkrav är att språket är helt avgörande för integrationen och att man gör människor en otjänst genom att inte påpeka det för de som kommer hit. En vanlig fras i sammanhanget är formuleringen ”att ställa krav är att bry sig”.
Det hela låter ju klokt, men utgångspunkten är misstro. Köksbordsteoretikerna förutsätter att människor just nu inte gör sitt yttersta för att lära sig språket, att de med Johan Pehrsons ord ”inte lägger manken till”.
Språket är nyckeln till integrationen brukar det heta, men det motsatta är väl så sant: Integration är nyckeln till språket. Verklig integration sker när människor möts på lika villkor. För att det ska ske måste vi visa varandra omtanke och respekt. Tillit är bättre än kontroll.
Andreas Magnusson, lärare och författare till boken Kravsamhället (Ordfront)
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
