Böcker Mats Wingborg har läst nationalekonomen Daniel Waldenströms nya bok ”Superrika och jämlika”.
Nationalekonomen Daniel Waldenströms nya bok ”Superrika och jämlika” (Mondial, 2024) har ett pretentiöst anslag. Waldenström hävdar att han levererar en ny berättelse och att hans analys bör ersätta den som utformats av den välkända franska ekonomen Thomas Piketty.
Har poänger
Waldenström menar att Piketty överdriver den ekonomiska ojämlikheten. En orsak till slutsatsen är att de mäter ojämlikheten på olika sätt. När människors förmögenheter ska jämföras, menar Waldenström, att även värdet av ägda bostäder och den framtida pensionen räknas in.
Waldenström har poänger, men det finns inget givet svar på hur graden av ojämlikhet bör mätas. Det beror på syftet med måttet. En tanke är att utgå från hur inkomster och tillgångar påverkar människors handlingsalternativ. Då blir det tveksamt att räkna med framtida pensioner. Samma sak, skulle nog en del mena, är kapital som är bundet i en bostad. Men det går också att resonera som Waldenström. Framtida pensioner kan ses en tillgång som kommer att fala ut (för den som fortsätter att leva) och ägda bostäder kan säljas (även om det kräver en ny bostad och ofta har ägaren stora skulder).
Hur bör då måttet se ut? En fruktbar idé skulle kunna vara att använda olika mått på ojämlikhet som kan jämföras med varandra. Ungefär som institutet V-Dem i Göteborg laborerar med flera olika demokratimått.
Problematiska resonemang
På en punkt går Waldenström i klinch med den tes som numera ständigt trummas ut av Timbro, att ökade klyftor är en förutsättning för tillväxt. Tvärtom understryker Waldenström att de senaste hundra åren just präglats av både tillväxt och minskade klyftor. Den kombinationen är med andra ord möjlig. Närmare bestämt visar Waldenström att den rikaste gruppens andel av den samlade förmögenheten minskade mellan 1900 och 1980 för att därefter öka. Denna trend gäller inte bara Sverige utan de flesta länder i västvärlden. Att klyftorna ökade de senaste decennierna behöver dock inte vara dåligt enligt Waldenström. Det kan vara berättigat om rikaste genom sina rikedomar bidrar till att höja välståndet för alla. Waldenström saknar dock övertygande argument för att de ökande klyftorna varit till gagn för alla.
Det finns många andra problem med Waldenströms resonemang. Ett stavas klimatkrisen. Waldenström negligerar helt frågan om vilka krav den gröna omställningen ställer på den ekonomisk politiken. En given förutsättning är att problematisera tillväxten, tillväxt inom miljöskadlig verksamhet är inte önskvärd. En annan är att fördela omställningens bördor jämlikt för att skapa legitimitet för den nya politiken.
Synnerligen naivt
Ytterligare ett problem är att Waldenströms enda måttstock på samhällelig framgång är förbättrade materiella villkor. Waldenström konstaterar exempelvis att svenskens genomsnittliga förmögenhet har sjudubblats sedan 1980. Men det är knappast samma sak som att svenskens liv i snitt blivit sju gånger bättre. De två brittiska epidemiologerna Wilkinson och Pickett har i en uppmärksammad bok hävdat att inte bara det samlade välståndet har betydelse utan också hur det är fördelat och att stora klyftor undergräver hälsa, tillit och sammanhållning. Men den tesen diskuterar Waldenström inte alls. Wilkinsons och Picketts bok återfinns inte ens i Waldenströms digra litteraturlista.
Det allra mest iögonfallande är att Waldenström viftar undan argumentet att de superrika genom sin rikedom snedvrider demokratin. Ett aktuellt exempel är Elon Musk som äger den digitala plattformen X, bedriver lobbyarbete och till och med betalade personer som lovade att de skulle rösta på Trump. Waldenströms svar på denna typ av fenomen är att det inte är de stora förmögenheterna som är problemet, utan bristen på integritet i det politiska systemet. Ja, det låter sig sägas, men är synnerligen naivt. Det är knappast möjligt att skapa ett politiskt system som förblir immunt emot superrika som försöker påverka dagordningen.
Waldenströms analys kokar ner i ett antal politiska krav, däribland sänkt skatt och att hyresrätter bör omvandlas till bostadsrätter. Det är krav som vanligtvis brukar komma från höger. Waldenström menar dock att hans resonemang vilar på vetenskaplig grund till skillnad från bland annat Piketty som är ”bitvis ideologisk”. Det för tanken till ortodoxa marxister som brukar anse att de har vetenskapligt stöd för sina åsikter.
Mats Wingborg
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
