Böcker Det finns något hoppfullt i berättelse om Fred Åkerström. Det tycker Linnea Swedenmark som läst den nya biografin om den svenske trubaduren.

Visst finns det verkliga stunder som är filmiska. Boken ”Fred Åkerström – Biografin” låg på diskbänken. Radion stod på av slentrian medan jag tömde diskmaskinen. Min sambo kom in.

”Åh, Åkerström”, konstaterade han.

”Ja, jag ska börja läsa den ikväll”, sa jag.

”Läsa?”

Ja, det var såklart Åkerströms tunga röst som gjorde vågor ur radion just då, boken bredvid hade min sambo inte noterat.

Nu kanske läsaren av denna recension ser Åkerströms namn och genast blir sugen på att höra ”Jag ger dig min morgon”, hans mest kända låt. Och för all del, låt den gå på i bakgrunden, så återkommer jag till den vid dess sista toner.

Grundlig genomgång

I en biografi om Fred Åkerström hade det varit enkelt att öka konstrasterna något för att få till konturerna av ett än mer häpnadsväckande liv. Det finns starka ingredienser: barndomen kantad av misshandel där han brukade väckas av faderns hugg och slag, upptäckten vid en talangtävling, det politiska sökandet, uppgången och succén, sedan en tidig död. Men i stället för att dundra på i topparna och dalarna som en Hollywood-film är det som om Lars Nylin med en revisors precision följer en man som hela tiden valde visorna. Och med detta menar jag inte att bokens spänningshalt ska jämföras med en torr årsredovisning, utan att författaren hela tiden tar stöd i verkliga händelser eller citat.

Den grundliga genomgången lönar sig. Biografin blir därmed befriad från en annan klassisk fälla. Biografin tonar nämligen ned påstådda konflikter istället för att spä på dem. Annars är ju knepet 1 A i allt från artiklar till politiska argument och biografier att fokusera på det konfliktfyllda, allra helst om det är mellan två kända personer. I beskrivningen av relationen mellan Cornelis Vreeswijk och Åkerström lyfter Lars Nylin fram fortsättningen på citat som ensamma i tryckt skrift kan tyckas fientliga. Han beskriver hur rösterna i radio var skämtsamma och glada, trots att orden kan låta hårda. På samma sätt ifrågasätter författaren den typen av scener eller sanningar som ofta uppstår i skuggan av någons död. Det dramaturgiska i en sista föreställning, att han dödsmärkt stapplade fram till sin stol, eller det författaren beskriver som andra mytologiseringar.

Finns något hoppfullt

I vissa partier blir boken väl redogörande, på det sätt som det kan bli med ett omfattande material. Strösslandet med personer och recensioner ställer sig i vägen för berättelsen om Fred. Om jag vore lärare hade jag gett författare guldstjärna för den noggranna redogörelsen, men som läsare hoppar ögonen över en mening eller två.

Är det då en bok för de inbitna Åkerström-älskarna, de med grånat hår som kan nynna med till visorna och kanske till och med såg dem framföras live? Visst, men nästan mer till någon med studentmössan på, som är på väg ut i vuxenlivet. För det finns något hoppfullt i denna berättelse om Åkerström, detta om kärleken till musiken och texterna och den kreatives ständiga strävan efter att skapa något starkare än det nyss sjungna.

Och nu när ”Jag ger dig min morgon” tystnat för den läsare som satte på den, låten för alla nykära, olyckligt kära, förälskade, trånande, en låt så stor att den nästan omedelbart skrivs efter Åkerströms namn i många sammanhang. Sätt nu på en annan Åkerström, en hel skiva, se till att ha högtalare i närheten då du läser boken eftersom man vill höra låtarna i takt med läsningen, själv återupptäckte jag ”Dagsedlar åt kapitalismen”. Ja, så fortsätter hans röst höras runt om i Sverige, väller in genom radioapparater och till människor, och berör på det självklara sättet att en man kommer in i ett kök i en småstad i mörkaste november, hör en röst på radio och genast lyckligt utbrister: ”Åh, Åkerström”.

Linnea Swedenmark