Vi ser en stegvis nedmontering av biståndet.
Regeringens nya biståndspolitik är tydlig: solidariteten, som varit en grundsten i svensk utrikespolitik, är nu på tillbakagång. Med löften om att ”effektivisera” biståndet sker i själva verket en drastisk omprioritering – där fattigdomsbekämpning får ge vika för kortsiktiga, ofta inrikespolitiska intressen.
Regeringen har lagt fram en vision om att biståndet ska styras mer av svenska ”intressen och värderingar.” Men vad innebär det i praktiken? Det betyder för det första att biståndsmedel allt oftare används för att främja svensk export. Det är inte en slump att biståndsministern samtidigt är utrikeshandelsminister. I Ekots Lördagsintervju upprepade Benjamin Dousa sitt favorituttryck (vi som spelade floskel-bingo med hjälp av ForumCiv fick kryssa i rutan) att biståndet ska ”vattna där det växer”, vilket alltså ska tolkas som ”ge bistånd till länder där svenska företag kan växa”.
Den nya biståndspolitiken sänder också en farlig signal till andra länder: att global solidaritet är förhandlingsbar
Det betyder för det andra att biståndet ännu mer än tidigare kopplas till migrationspolitiska mål. Mellan 2024 och 2028 kommer tre miljarder tas från biståndsbudgeten till återvandring, gränskontroller och återvändarcenter. Det är, som tidigare Sida-chefen Göran Holmqvist påpekat, direkt ohederligt att kalla detta för bistånd.
Samtidigt försvinner resurser från de projekt som historiskt gjort skillnad: stöd till kvinnors rättigheter, fattigdomsbekämpning och klimatåtgärder i några av världens mest utsatta länder.
Forum Civ har sammanställt en lista över de förändringar som Tidöregeringen hittills har drivit igenom. Det är attack på attack, konsekvent och utstuderat.
Först ströps finansieringen till kommunikation och information om biståndet. Det handlar om resurser som gick till att lyfta fram resultat av biståndet, men också för att granska makthavare och utkräva ansvar. Men kommunikationsresurserna handlade framförallt om att ge en röst åt världens demokratikämpar. Nu är denna del av biståndet i stort sett utraderad.
Sedan meddelade Sida att de säger upp samtliga avtal med de 17 organisationer som kanaliserar bistånd till civilsamhällesorganisationer. Konsekvensen? 2000 avtal med organisationer världen över hotas. Små och ideella organisationer, som ofta är de som når ut till de mest utsatta, mister avgörande stöd.
Inte nog med detta: nästa slag mot biståndet genom civilsamhället är ett kraftigt ökat krav på medfinansiering för biståndsprojekt från 2025. För små, ideella aktörer är detta en omöjlig börda, det är ett dråpslag mot det svenska civilsamhällets solidaritetsarbete.
Samtidigt ser vi hur stöden till studieförbund och folkbildning i Sverige skärs ned. Det är ett genomgående tema: en regering som inte bara skär ned utan också tystar. Det är mycket snack om transparens, men besluten om biståndet tas bakom stängda dörrar, utan dialog med de som berörs.
Dagens Arenas Jesper Bengtsson och statsvetaren Tuva Söderberg går igenom summan av attackerna mot civilsamhället i den kommande boken Det krympande rummet.
I biståndets fall är det, som Diakonias generalsekreterare Mattias Brunander uttryckt det, ”inte en omläggning av biståndet. Det här är en avveckling, och början på nedmonteringen.”
Regeringen väljer att minska biståndet i en tid då behoven är större än någonsin. FN varnar för en ökande global hungerkris, samtidigt som klimatförändringarna slår hårdast mot de fattigaste. Att då minska stödet är inte bara oansvarigt – det är moraliskt förkastligt. Sverige har länge haft en stolt tradition av att ge en procent av BNI i bistånd. Denna procentsats är mer än en siffra; den är ett löfte om solidaritet och en insats för en rättvisare värld.
Regeringens argument om ”effektivitet” och ”resultat” klingar ihåligt. Svenskt bistånd har redan internationellt erkänd transparens och effektivitetskontroll. De verkliga utmaningarna ligger inte i ineffektivt bistånd, utan i växande globala klyftor och en värld som allt mer präglas av nationalism och auktoritära krafter.
Den nya biståndspolitiken sänder också en farlig signal till andra länder: att global solidaritet är förhandlingsbar. Om ett land som Sverige, med vår historia av generöst bistånd och vår starka röst för mänskliga rättigheter, väljer att backa – vilka följer efter?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
