En politik som för bara fem-tio år sedan sågs som extrem, auktoritär och rasistisk är i breda kretsar numera rumsren.
Den högerextrema och auktoritära populismen vinner nya framgångar, och runt om i världen jublar högerextrema, auktoritära och nationalistiska individer, organisationer och politiska ledare efter valet av Trump till president. Inte bara kommer han och hans regering driva USA i en auktoritär, anti-demokratisk riktning: under de närmaste åren kommer USA blunda för eller aktivt stödja högerextrema, auktoritära och nationalistiska partier och regeringar i andra länder.
I en sådan samtid är det lätt för anhängare av demokratin att känna uppgivenhet och misströsta om den liberala demokratins framtid, men uppgivenhet leder ingenstans. Vad som i stället är viktigt är att dra de rätta lärdomarna.
Den tredje strategin är att ljuga om de egna avsikterna och sprida dimridåer
En helt central lärdom i det sammanhanget är att det främsta nutida hotet mot den liberala demokratin inte är våldsamma militärkupper. I stället är det att politiker som har blivit demokratiskt valda använder sin makt för att underminera demokratin. Hotet kommer i den meningen inifrån – från vad statsvetarna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt kallar ”demokratins lönnmördare” i den mycket läsvärda boken ”Så dör demokratier” Att någon har blivit demokratiskt vald och har folkligt stöd utesluter därför inte att de är antidemokrater.
En andra viktig lärdom handlar om vilka strategier ”demokratins lönnmördare” använder sig av för att nå framgång. Dit hör till att börja med användandet av falsk och missvisande information för att sprida rädsla och skapa en känsla av förfall och kris. Ju mer osäkra och rädda människor känner sig, och ju mer de upplever att deras land är i förfall och befinner sig i en kris, desto mer mottagliga är de för en retorik som riktar in sig på människors känslor i stället för deras förnuft, som delar in människor och grupper i vi och dom, och som pekar ut syndabockar.
Den andra strategin är att attackera och framställa vissa utvalda grupper som ett hot, en belastning, en fara och ett ”dom” – och att demonisera och avhumanisera de människor som ingår i dessa grupper. Oftast handlar det om flyktingar och om olika etniska, religiösa och sexuella minoriteter, men det kan också handla om människor i behov av bidrag och samhällets stöd liksom grupper som domare, journalister och akademiker. I regel attackeras de grupper som bedöms ha svagast stöd först, men det som börjar med attacker mot de svagaste slutar aldrig där.
Den tredje strategin är att ljuga om de egna avsikterna och sprida dimridåer. Än så länge har ingen auktoritär ledare blivit demokratiskt vald efter att öppet sagt sig vilja inskränka eller avskaffa demokratin. Sådana påståenden avfärdas, på ungefär samma sätt som de flesta rasister förnekar att de är rasister. Det gäller alla från Putin och Chavez till Orban, Netanyahu och Trump, vilket statsvetarna Stephen Haggard och Robert Kaufman lyfter fram i ”Backsliding”. Samtidigt attackeras kritiker för att vara hysteriska, överdriva och ropa efter vargen. För att människor i allmänhet inte ska förstå vad som pågår väljer de också att genomföra olika förändringar som inskränker och underminerar demokratin successivt. Det är genom de många små stegen, där gränserna för det acceptabla successivt förskjuts, som ”demokratins lönnmördare” normalt tror sig ha bäst möjligheter att lyckas.
Detta är viktigt att ha i åtanke också när det gäller Sverige, där framför allt Sverigedemokraterna men även andra Tidöpartier använder sig av liknande strategier. Det gäller inte minst användandet av falsk och missvisande information och demoniseringen, avhumaniseringen och det systematiska framställandet av människor med utländsk bakgrund som ”dom”. Under åratal har SD spridit lögner om att Sverige skulle vara ”förstört” på grund av invandrade, att det pågår en ”islamisering” och ett ”folkutbyte”, och under åratal har de försökt framställa allehanda problem som om de skulle bero på invandring och invandrade. Under åratal har de försökt skapa ett a-lag av vita, kristna ”svenskar” och ett b-lag av människor med utländsk bakgrund, och drivit en politik som gör skillnad på människor.
Med Tidöregeringen har den här strategin, retoriken och politiken alltmer tagits över av Tidöpartierna. De auktoritära tongångarna är tydliga när regeringen eller ledande företrädare ställer krav på vilka åsikter och värderingar människor måste ha för att få medborgarskap, när det ställs krav inte bara på att man följer svenska lagar och regler utan också på människors ”vandel”, när man vill inskränka rösträtten för invandrade, när man vill göra det svårare att få medborgarskap och ställer krav på att myndigheter ska ändra sina bedömningar innan nya lagar har införts. Likaså är demoniseringen tydlig när man överdriver hur många papperslösa det finns i Sverige, närmast reflexmässigt framställer invandrade som gärningsmän när något sker, återkommande ställer krav på utvisningar även när rättslig grund saknas, ständigt framställer asylsökande som om de inte har asylskäl och som om de skulle ha mindre behov av frihet, trygghet och att få vara med sina familjer än vad andra har, när de driver på för återvandring, angiveriplikt och ökade kontroller, och när de ständigt och i strid med evidens framställer invandrade som en belastning.
Det som är verkligt oroande är hur en retorik och politik som för bara fem-tio år sedan sågs som extrem, auktoritär och rasistisk i breda kretsar numera anses rumsren. Det illustrerar hur normalisering och tillvänjning fungerar, och bidrar till att förklara hur högerextrema, auktoritära och nationalistiska politiker arbetar för att nå framgångar i val. De värmer grytan långsamt, i hoppet om att tillräckligt många ska låta sig vilseledas, och när människor i allmänhet väl förstår kan det för sent. Idag är det många svenskar som häpnar över att Trump kunde vinna, men något liknande skulle mycket väl kunna ske i Sverige. Det är det Sverigedemokraterna – partiet som nominerade Trump till Nobels fredspris – hoppas på och arbetar för.
Jesper Strömbäck
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
