Essä Pierre Schori berättar om när Birgitta Dahl satte portugisiska generaler på plats.
För 50 år sedan störtades den sista västdiktaturen och världens största kolonialmakt, Portugal, av en motståndsgrupp inom militären, MFA. Det portugisiska socialistiska partiets ledare Mário Soares bad då statsminister Olof Palme att komma till Lissabon för att ”tala demokrati” med de vänsterradikala generalerna. Palme var enligt Soares den ende politikern i Europa som upprorsmännen skulle lyssna på.
Soares fruktade ett kommunistiskt maktövertagande. Sovjetunionen bistod MFA genom att sända ryska cirkusar, danstrupper, kosmonauter, idrottslag med mera – samt pengar till det portugisiska kommunistpartiet.
Ifrågasatt stöd
Palmes mål skulle vara att avkräva MFA-ledningen ett löfte om att hålla tidtabellen för de utlovade valen på årsdagen av revolutionen, den 25 april 1975. Presidenten Costa Gomes, som tillhörde revolutionsledningen, lovade detta, liksom premiärministern och generalen Vasco Gonçalves. Men på middagen med MFA:s machofigurer, Otelo de Carvalho och Rosa Coutinho, fick Palme inget tydligt svar. Otelo kom iklädd sin vanliga svarta läderuniform, omgiven av stiliga kvinnliga livvakter, och Rosa Coutinho med sin Yul Brynner-hjässa var hård som flinta.
Vi insåg att dessa två behövde ytterligare övertalning.
Detta var i en tid då socialdemokraternas stöd till det nya Portugal var ifrågasatt. Moderatledaren Gösta Bohman anklagade Palme för att stödja kommunismen i Portugal. Hans partivän Allan Hernelius ställde i riksdagen en fråga till Palme, om det var sant att statsministern under sitt partibesök i Portugal hade utlovat statliga bidrag till valrörelsen där. Palme svarade att den portugisiska regeringen genom Mário Soares hade bett om ett sådant stöd, då svenska pappersleverantörer hade tvekat att sända papper till portugisiska kunder på grund av betalningsproblem. Under sitt besök hade han därför gett Portugals regering ett inofficiellt positivt besked, i demokratins intresse.
Det svenska stödet blev ett slagträ också i USA. Kolumnisterna Rowland Evans och Robert Novak skrev en krönika om The Swedish role in Portugal. De kritiserade Fordadministrationen för att inte ha en plan för att rädda landet undan ett kommunistiskt maktövertagande. ”Sverige, det mest socialistiska och neutrala av de västliga demokratierna, hade mer än något Natoland försökt ändra den skoningslösa utvecklingen i Portugal, med ett minimum av publicitet”, skrev de två.
Delegation till Sverige
Sommaren 1975 blev politiskt het. MFA lanserade ett program om folkmakt, baserad på direktdemokrati genom cellbildningar i bostadsområden och arbetarkommittéer i företag.
Jag for dit i juni för att på Soares uppmaning fortsätta diskussionerna med MFA och då särskilt Rosa Coutinho. I mina samtal med Coutinho och hans kolleger underströk de att MFA var en befrielserörelse först och främst. ”MFA är en jätte som stöder sig på två ben, vänsterbenet är kommunistpartiet, högerbenet socialisterna PS”. Samtidigt, menade han, att det fanns det en risk för en högerkupp. ”Och CIA utgjorde ett ständigt hot”.
När jag kom hem sammanfattade jag mina intryck för Palme. Sprickan mellan PS och PCP var total och oöverbrygglig. MFA och de politiska partierna levde i två helt skilda världar.
Några månader senare kom en delegation från MFA till Sverige med Rosa Coutinho och Otelo de Carvalho i spetsen. Besöket fick omedelbar kritik. Varför skulle Sverige beblanda sig med dessa revolutionärer? Berodde detta på Palmes och Schoris revolutionsromantik, frågades det i högerpressen.
Programmet för delegationen inbegrep möten med UD, handelsminister Kjell-Olof Feldt, LO:s ordförande Gunnar Nilsson, bostadsminister Ingvar Carlsson samt besök på KF och SAAB Scania i Södertälje. De viktigaste överläggningarna ägde rum på Harpsund, i vars bastu och kök många hetsiga diskussioner fördes mellan de revolutionära generalerna och Palme som fick eldunderstöd av försvarsminister Eric Holmqvist och ÖB Stig Synnergren.
Dahl besökte befrielserörelsen
Portugiserna var uppenbart stolta över att på detta sätt få komma in i bastun till en världsberömd statsminister vars utrikespolitik de respekterade. De tog också intryck av den kärve och folklige kollegan Synnergren. Ett besök avlades också på LO-skolan på Hasseludden utanför Stockholm. Vid åsynen av revolutionärerna avbröt eleverna sin måltid, reste sig och började sjunga Internationalen. Kaj Falkman, dåvarande ambassadrådet i Lissabon, och jag stod intill Otelo och Coutinho, som båda hade den knutna näven i luften. Under sången vände sig Coutinho till oss och frågade: ”Men vem är fienden här?”
Med på Harpsund var förra talmannen i Sveriges riksdag, Birgitta Dahl, som hade en alldeles egen erfarenhet av Portugals kolonialkrig. Hon hade som nybliven riksdagsledamot 1970 besökt befrielserörelsen PAIGC:s område i Guinea-Bissau och blev därmed den första demokratiskt valda parlamentarikern på sådant besök.
Hon fick därför i uppgift av Olof Palme att vara värd en dag för de besökande generalerna. Så här beskrev hon själv situationen:
”Jag var då en ung kvinna i blommig dräkt, och de flörtade hejdlöst med mig på ett väldigt machoaktigt sätt. Vi stod på gräsmattan vid Harpsund och väntade på Olof Palme, och då tänkte jag att jag måste få ett slut på det, så jag sa: Vet ni, vi har något gemensamt? – Oh, ja, tyckte de och trodde nog något annat. – Vi har alla varit i Guinea-Bissau, sa jag. Och då rodnade de nerifrån och upp.
Den ena hade varit överbefälhavare och den andra säkerhetschef, och de hade varit ansvariga för att försöka ta fast mig död eller levande. Nu insåg de, att jag var den personen som stod framför dem. Till slut var det en av dem som lyckades stamma fram: Är det sant, Madame, att ni bar uniform?
– Ja, sa jag, vi var så naiva så vi trodde, att ni skulle respektera folkrätten”.
Pierre Schori
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
