Kultur Dune antyder att allt nytt som produceras är hopkok av tidigare succéer.
Dune har blivit teveserie. Handlingen är en prequel, den utspelar sig 10 000 år före böckerna och filmerna.
Det är inte dåligt.
Sceniskt är det maffigare än det mesta som går att se just nu och handlingen må vara lite långsam men det är svårt att sluta titta. Skådespelare som Emily Watson och Mark Strong bidrar förstås till det.
Samtidigt är det fascinerande hur man kan göra en så påkostad serie med en så storslagen grundhandling och ändå inte åstadkomma något som känns det allra minsta nytt.
Dune: Prophecy är ett hopkok av populärkulturella referenser från de senast 30 årens film- och seriesuccéer. Intrigerna, karaktärerna och blodbaden kommer från Game of Thrones. De har till och med gjort en av planeterna förvillande lik landskapet kring Winterfell. Annat kommer från Peter Jacksons filmatiseringar av Sagan om Ringen, och en del självklart från Dune-böckerna och filmerna från de senaste åren. Själva idén att göra en prequel och bygga ett Dune-universum kommer från Marvels oändliga superhjälteserie, där allt numera återanvänds och reproduceras för att suga det sista kommersiell värdet ur filmer som för länge sedan slutade vara intressanta.
Algoritmerna och kommersialismen
En avancerad AI hade klarat av att göra det producenterna bakom Dune har åstadkommit. En habil serie med inslag från sådant som gjorts tidigare.
Det är trots allt (tack och lov) det enda AI än så länge förmår att göra: samla information av allt sådant som producerats av mänsklig hand och paketera om det.
Men är det verkligen det enda vi människor förmår att göra?
Kanske är svaret ja i den kommersiella och algoritmstyrda kultur vi lever i.
Utvecklingen av den digitala tekniken har helt enkelt gjort det möjligt att producera fler serier och fler filmer på kort tid och algoritmerna gör det möjligt att strömlinjeforma utbudet för varje konsument, vilket ökar tittarsiffrorna för material som är likt det som gjorts tidigare, vilket leder till att ännu fler serier som liknar de gamla produceras.
Förutom fantasy är jag en total sucker för brittiska kriminalserier. Just nu tittar jag på en serie med jag vet inte vilken i raden av kvinnliga kriminalare som har dålig kontakt med sina känslor och bara lever för jobbet. En karaktär som för några år sedan ersatte den manliga kriminalaren som har dålig kontakt med sina känslor och bara lever för jobbet.
Under tiden jag arbetar med den här texten scrollar jag planlöst på sociala medier och råkar som av en händelse ramla över en recension av den 51:a Beckfilmen och ser att den elfte filmen i serien om Jönssonligan är på gång. Säkert bra båda två på sitt sätt.
Men rundgången är öronbedövande.
Jakten har ett pris
Jag upprepar att jag inte lägger någon värdering vid kvalitén här. Jag gillar både fantasyserierna och krim. Det senare är jag nästan lite besatt av. Och jag har inget emot Jönssonligan. Jo, den andra filmen i serien är ganska dålig. Som artonåring som nyss fått gå på krogen hemma i Lidköping hamnade jag av en slump bredvid producenten av de första filmerna och han höll med mig.
Det var 38 år sen.
Här kommer behovet av en kultur som är något annat än den kommersiellt producerade in i bilden.
Kulturminister Parisa Liljestrand betonar hela tiden att kulturskapare måste söka stöd från sponsorer inom näringslivet, och framstår allt mer som den första kulturminister som på allvar inte ser till kulturens bästa. Den mer nyliberalt präglade högern har länge krävt minskade offentliga stöd, att kulturskaparna måste tänka mer kommersiellt.
Det låter kanske rimligt på ytan, och ibland går det absolut också att åstadkomma.
Men det har ett pris. Och det är att nytänkandet försvinner.
Jag har själv under lång tid varit engagerad i uppsättning av musikaler på amatörnivå. Som producent, regissör, marknadsansvarig med mera. I den verksamheten lärde vi oss tidigt att det enklaste sättet att få en stor publik är att sätta upp något som människor känner igen. Kan man ha namnet Elvis, Queen eller Elton John på affischen drar det publik. (På makronivå är det också förklaringen till att namnet Wahlgren dyker upp allt oftare i musik- och scenkonstproduktioner.)
Det är svårare att dra folk till en musikal som Spring Awakening (som bygger på Frank Wedekinds 1890-talspjäs med samma namn) eller föreställningen Lulli.
För en amatörförening som den jag varit engagerad i kan jakten på igenkänning leda till något väldigt bra.
Men det ständiga kravet på detta kan också vara, är också, konstnärligt utarmande.
För att kulturen inte ska självdö av brist på kreativitet och nytänkande krävs det offentliga medel. “I dag hade Ruben Östlund inte haft en chans” konstaterade Kristofer Andersson i Aftonbladet nyligen.
Jag håller med. För trenden i dag går i en helt annan riktning.
Och i väntan på att politiken ska ändras knappar jag mig in för att se avsnitt fyra av Dune: Prophecy.
Jesper Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
