Krönika Det finns inget skäl att ha en egen vapenproduktion i en militärallians.
Jag måste erkänna att jag har svårt att se fördelarna med ett svenskt Natomedlemskap. Hitintills har det mest inneburit sämre säkerhet och att vi fått krypa för Erdoğan.
Ja, och så det vi visste att det skulle innebära. Att vi måste inordna oss under ett kärnvapenparaply, ansluta oss till solidaritetsklausulen och förbinda oss att upprusta vårt militära försvar.
I förra veckan tog regeringen emot en utredning kring hur vi ska kunna anpassa vår krigsmaterielexport till Natomedlemskapet.
Själva utredningen var ju inte så glädjande. Den handlar om sätt att göra det enklare att sälja mer vapen till fler. Men den väckte en tanke hos mig.
Jag har hittat en uppsida på Natomedlemskapet
Jag är ju socialdemokrat. Det innebär en ständig balansgång mellan det önskvärda och det möjliga.
Tippar man för långt åt ena hållet får man inget gjort och tippar man förlåt åt andra så vet man inte varför man gör dem man gör.
Kanske har den här balansgången varit allra svårast i frågan om vapenexport.
Man jag har balanserat också där, med den äran om jag får säga det själv. Trots att jag inte är något stort fan av vare sig vapen eller vapenexport.
Jag har naturligtvis drivit på för strängare exportlagstiftning och för demokrati- och MR-kriterium för både export och import. Och jag har skämts varje gång Sverige är i topp över länder i världens om exporterar mest vapen.
Men jag har försvarat själva vapenexporten eftersom det bärande argumentet var vår militära alliansfrihet.
För att kunna vara fullt ut militärt alliansfria har vi inte kunnat vara beroende av andra länder för att försörja vårt militära försvar med vapen och då har vi behövt ha en stor egen vapenindustri.
Och, nu kommer skälet till export: vapen är jättedyrt. När vi ändå utvecklar ett nytt dyrt attackflygplan, en av världens bästa ubåtar eller ett av de mest brukbara handeldvapnen så kan vi lika gärna producera mer. Varje extra enhet sänker priset och gör att det vi själva behöver blir billigare.
Så ja, även om det är en svajig balansgång så har kostnadsskäl varit ett motiv för vapenexport, eftersom vi behöver vapen för att säkerställa vår militära alliansfrihet.
Jo, jag vet att många komponenter de senaste decennierna är producerade utomlands, att vi har långtgående materiel- och utvecklingssamarbete med andra länder. Så visst har argumentationen haltat betänkligt på senare år. Men nu efter Natointrädet finns det inte alls.
Det finns inget som helst skäl för Sverige att ha en egen vapenproduktion när vi ingår i en militärallians. Och där med inte heller skäl att försörja världen med varken JAS-plan eller granatgevär Carl Gustaf, som till skillnad mot JAS har sålts till 40 länder och är en riktig exportsuccé. Det är ett av de vapen som används i flest konflikter. Bland annat av de tamilska tigrarna i Sri Lanka och det såldes mitt under brinnande inbördeskrig till armén i Myanmar.
Nu slipper vi det. Jag har hittat en uppsida på Natomedlemskapet, och ingen liten sådan. Äntligen kan Sverige sluta exportera vapen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
