Partierna har blivit mer intoleranta

Håkans Hörna Uteslutningar kommer snabbare än tidigare, men vad är egentligen skäl för att bli utsparkad, skriver Håkan A Bengtsson.

Henrik Schyffert skämtade en gång om hur komplicerat det är att bli medlem i ett politiskt parti, särskilt på vänsterkanten. Tidigare öppna och välkomnande organisationer är numera inte särskilt inbjudande. Det är som om nya medlemmar uppmanas att infinna sig i ett garage på torsdagar mellan 16.00 och 17.00 en sen eftermiddag (och bara då) och där lämna in en skriftlig medlemsansökan. Beslutet i ärendet meddelas vid ett annat tillfälle. Eventuellt.

Ungefär så gick skämtet, om jag minns rätt. Jag skrattade gott för det var en träffande beskrivning av tillståndet i det svenska partilivet, om än uppskruvat och tillspetsat i ironins tjänst, såsom träffande och spetsig samhällskritik ska vara. Ja, Schyffert fångade något. Har partierna blivit mindre tillåtande och överseende, mer inåtvända och intoleranta?

Ja, det finns en del oroande tecken i tiden som tyder på just det.

Domen är omedelbar

Om det uppstår en politikerskandal är den lättaste vägen ofta att personen ifråga får avgå. Helst så fort som möjligt, innan ”affären” får fäste och kan skada partiet. Det kallas krishantering. Det är förstås ett sätt att döda hela historien. Den utpekade politikern får lämna sitt uppdrag. Hen förskjuts och är snart bortglömd. ”Processen” är snabb och obeveklig. Domen är omedelbar.

Pim van Dorpel var valberedningens förslag till ny LO-ordförande, men han hoppade av strax före LO-kongressen, efter att det avslöjats att han som mycket ung varit aktiv i högerpopulistiska miljöer, men sedan kommit på bättre tankar. Denna historia hade inte kommit till valberedningens kännedom.

Den senaste tiden har en riksdagsledamot för Miljöpartiet och en regionpolitiker för Centerpartiet avgått efter avslöjanden om sexuella ofredanden. En fångades av en övervakningskamera. En annan ska ha uppträtt illa på en fest. I det ena fallet finns i varje fall bildbevis. I det andra är det mer oklart.

Jag vill inte spela ned allvaret ifråga om övergrepp av det här slaget. Eller hävda att de hade kunnat sitta kvar på sina uppdrag. Jag är ute efter ett större mönster i dagens partikultur. I andra sådana här fall vet vi också att det kan ligga interna motiv och maktkamper bakom att affärer når offentligheten. Kristdemokraten Sara Skyttedal berättade långt efter själva händelsen att partisekreteraren Johan Ingerö antastat henne i ett hotellrum efter en blöt kristdemokratisk fest. Saken avslöjades sedan de två hamnat i konflikt med anledning av Skyttedals drogliberala utspel och bekännelser. Droger och fester med mycket alkohol verkar ha blivit en kristdemokratisk specialitet. Skyttedal var redan på väg ut som EU-parlamentariker. Ingerö fick avgå.

Vem ska avgå?

Detta är kanske inte ett mönster, men ändå intressanta och komplexa exempel som jag tror säger något. Min upplevelse är att de politiska partierna blivit mindre tillåtande och mer intoleranta mot interna kritiker och dissidenter. Jag är övertygad om att de politiska partierna behöver sina motvallskäringar, griniga gubbar och nytänkande och visionära ungdomar.

Den socialdemokratiske riksdagsledamoten Patrik Björck ordnade nyligen ett transkritiskt möte i riksdagen. HBTQ+S kräver nu att han avgår eftersom han ger legitimitet åt högerkonservativa krafter (han arrangerade seminariet tillsammans med en ledande kristdemokrat) som vill begränsa transpersoners rättigheter. Han undergräver Socialdemokraternas linje, är argumentet. Nu är han inte ensam i sin kritik. Även Socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande Annika Strandhäll har framfört den.

Jag delar i sak inte deras invändningar. Men om någon ska avgå av politiska skäl är det väl upp till de som nominerat politikern. Björck och Strandhäll är folkvalda och har satts på riksdagslistan av sina partidistrikt. Politik är en förtroendebransch. Den som inte längre har förtroende kommer inte att nomineras nästa gång. Så ser de demokratiska spelreglerna ut. Men ska man tvingas avgå för att man går emot partilinjen?

Vårda sitt språk

En annan närbesläktad fråga är hur de politiska partierna använder sitt yttersta maktmedel mot sina medlemmar: uteslutningsverktyget?

Sverigedemokraterna har under årens lopp uteslutit en lång rad företrädare som uttryckt sig rasistiskt. Men samtidigt haft stort överseende med personer som har riktigt framträdande roller i partiet (ingår i Jimmie Åkessons cirklar), som också fällt yttranden av det slaget. Intrycket är att den sverigedemokratiska partitoppen passar på att göra sig av med personer som inte faller den i smaken.

Kriget i Mellanöstern har lett till konflikter och inre spänningar i flera svenska partier. Det är inte så konstigt. När Socialdemokraterna i Skåne uppmanade Jamal El-Haj att lämna riksdagen satt han kvar och blev Socialdemokraternas första politiska vilde sedan 1917. Vänsterpartiet har valt att utesluta ett par medlemmar med anledning av kriget i Mellanöstern. En vänsterpartistisk ordförande för en lokalavdelning i Göteborg har uteslutits efter att ha uttryckt sympatier för terrorstämplade PFLP. En förtroendevald i Linköping kritiserade Nooshi Dadgostar för att hon ”slickade sioniströv”.

Man kan konstatera att samtalsklimatet i Vänsterpartiet inte verkar vara det bästa. Men han uteslöts bryskt ur partiet. Jag vet inte om det står något i Vänsterpartiets stadgar om att medlemmar bör vårda sitt språk och inte uttrycka sig respektlöst. Men vore det inte bättre om personen i fråga hade skilts från sitt förtroendeuppdrag i god demokratisk ordning i stället för att uteslutas? Att vara medlem i ett parti är något annat än att representera ett parti. Med förtroendeuppdrag kommer också ett ansvar och krav.

Stadgebrott

Om partier börjar utesluta medlemmar på grund av dåligt omdöme lär det bli många medlemmar som ryker. Eller handlar det om att sända en signal till andra partimedlemmar att ställa in sig i ledet? Kanske finns en och annan som sympatiserar med de två uteslutna vänsterpartisterna. Det gör inte beslutet bättre eller mer försvarbart.

Det finns förstås hopplösa fall. Mot politisk idioti kämpar även ett politiskt parti ibland förgäves. Men grundregeln bör vara att uteslutningshotet ska användas med stor försiktighet och restriktivitet. Uteslutningar bör komma i fråga när det rör sig om uppenbara och allvarliga stadgebrott. Annars bör det vara upp till den enskilde medlemmen att avgöra om hen ska vara medlem eller inte.

Man kan alltså misstänka att de politiska partierna blivit mer toppstyrda och strömlinjeformade, mer ängsliga och räddhågsna. Samtidigt har ju mångfalden ökat och vi har över tid blivit mer individualistiska. Och vi har blivit mer ifrågasättande, vill göra vår röst hörd och är mindre partilojala. Tidigare var det många som röstade på samma parti hela livet även om det har ”en häst som partiledare”, som det hette i statsvetarkretsar.

Frågan är alltså om partierna hittar rätt balans mellan mångfald och sammanhållning. Partierna har ju tappat många, många medlemmar och är inte längre lika stora som för några decennier sedan. En hypotes kan vara att färre partimedlemmar leder till att bredden, den folkliga förankringen och mångfalden försvagas i partierna, bland de som är kvar. De som är aktiva är färre men samtidigt möjligen mer samstämmiga, och har därmed kanske mindre förståelse för det avvikande?

Inte homogen skara

Demokratin har en unik förmåga att hantera olika uppfattningar och intressen. Levande och vitala partier måste också bejaka att partimedlemmarna inte är en homogen skara. De behöver därför bejaka pluralismen och värna sina dissidenter, även om de inte alltid bör ha tunga förtroendeposter. Inte minst för att kunna attrahera fler medlemmar.

Samtidigt är det också regelbundet skarpa lägen i politiken. Låt oss inte hymla om den saken. Politik handlar också om att hantera makt, sträva efter makt och erövra makt. När det väl gäller går det inte att alla springer åt alla håll. Tänk en fotbollsmatch. Träning är en sak. Men när det är match (och val) gäller vissa spelregler. Matchuppställningen är spikad. Det går inte att spela med det andra laget. Och några sitter på avbytarbänken, oavsett om de gillar det eller inte.

Men partierna behöver bejaka sin inre demokratiska process, sin idédebatt, sin inre folkbildning och sitt kollektiva lärande, medelst dialog och öppet sinne. Inte minst behöver de värna sin historia och lära sig av sina tidigare erfarenheter, särskilt viktigt i dagens nu-orienterade politiska klimat. Det bygger starka och vitala partier. Så kan demokratin försvara sig själv. Det är något annat än toppstyrning, strategier för kommunikation och talepunkter utan något djupare innehåll eller underbyggt resonemang.

Och vad vore ett partis inre liv utan ett visst kiv.

Håkan A Bengtsson, vd för Arenagruppen.