Afghanistan Utredningen om Sveriges närvaro i Afghanistan lades fram igår, på dagen tre år efter att evakueringen från landet avslutades. Thord Eriksson förvånas över den parlamentariska kommitténs slutsats att den insatsen beskrivs som lyckad.
Den 17 december 2021 meddelade dåvarande utrikesministern Ann Linde att den svenska evakueringen från Afghanistan var avslutad. Fyra månader tidigare hade talibanerna tagit makten i landet efter en blixtsnabb offensiv. På nyårsafton två veckor efter Lindes besked upphörde regeringsbeslutet att gälla som gjort evakueringen formellt möjlig. Något nytt beslut fattades inte.
Därmed var Sveriges 20-åriga historia av direkt engagemang i landet avslutat. Sedan länge fanns det inte längre någon svensk militär där och med talibaner vid makten hade de diplomatiska förbindelserna upphört och ambassaden i Kabul tömts.
Ett misslyckande
Sommaren 2022 tillsatte regeringen en parlamentarisk kommitté med uppdrag att ”klargöra vilka resultat det samlade engagemanget har bidragit till och vilka lärdomar som kan dras av den svenska närvaron i Afghanistan under perioden”. När kommitténs betänkande igår eftermiddag överlämnas till utrikesminister Maria Malmer Stenergard är det åter den 17 december och på dagen tre år sedan Ann Linde tillkännagav slutet på evakueringen.
Mycket har redan sagts om närvaron i Afghanistan, inte minst i den omfattande utredningen 2017 som kom fram till att den svenska insatsen varit ett misslyckande på alla punkter, militära, politisk-diplomatiska och utvecklingsmässiga. Därför intresserar jag mig i huvudsak för den parlamentariska kommitténs slutsatser om evakueringen 2021, som också är utgångspunkten för min bok som kom tidigare i år.
Regeringsbeslutet som upphörde att gälla på nyårsafton 2021 innebar att afghanska medborgare som under hösten inte upprättat kontakt med UD, eller närmare bestämt med den svenska Kabulambassaden som verkade från Stockholm, kunde räkna med hjälp. Men våren 2022 fanns det runt 800 obesvarade mejl på ambassaden med afghanska böner om att få komma till Sverige.
Inte ens alla som faktiskt upprättat kontakt i tid och fått bekräftat att de jobbat för Sverige hade blivit evakuerade. Från Stockholm var det plötsligt knäpptyst.
Andra länder mer realistiska
Jag har trots mina ansträngningar aldrig lyckats få svar på alla frågor om detta agerande och är därför mycket intresserad av vad den parlamentariska kommittén har tagit reda på. Minuterna innan tisdagens pressträff ska börja delas det knappt 350-sidiga betänkandet ut. Jag ögnar igenom referenserna längst bak och förvånas över förteckningen med de officiella strategier och styrdokument som kommittén tagit del av. Planen för evakuering av Sveriges ambassad i Kabul finns obegripligt nog inte med. Den beslutades i februari 2021, en tidpunkt när ingen kunde bedöma när talibanerna skulle gripa makten men de flesta bedömare redan var eniga om att de skulle göra det, och slog fast att ingen afghansk personal skulle få hjälp att komma ut ur landet vid en kris.
Andra länder hade uppenbarligen gjort mer realistiska bedömningar av de risker ett maktövertagande av talibanerna skulle innebära för de lokalanställda. Så kom andra länder också igång med sina evakueringar tidigare än Sverige. Frankrike avslutade till exempel sin redan i juni 2021, när frågan knappt börjat få fäste i Stockholm.
Så vad har kommittén kommit fram till? Ordföranden, diplomaten Lennarth Hjelmåker, säger helt förväntat att evakueringen kom igång senare än för andra länder. Mindre förväntat är hans påstående att Sverige sedan ”hann ikapp”.
Svårt att begripa
Regeringen gick högst motvilligt med på att evakuera de som jobbade på ambassaden, tidigare anställda hos Försvarsmakten och ett antal journalister, jurister, författare och så vidare, som saknade svensk anknytning men bedömdes vara hotade av talibanerna. Men det var ett kortvarigt gläntande på porten, för på nyårsafton 2021 slutade som sagt regeringens avgörande beslut att gälla och ansträngningarna upphörde. Samtidigt agerade andra länder på motsatt sätt. Tyskland, Storbritannien och USA hjälper fortfarande människor att lämna Afghanistan för att de på grund av sina band med dessa länder bedöms leva under hot.
Vad Lennarth Hjelmåker menar med påståendet att Sverige hunnit ikapp är därför svårt att begripa. När jag frågar hur han resonerar har han ingen förklaring.
I augusti 2021 var Maria Malmer Stenergard en av den dåvarande regeringens skarpaste kritiker. Tolkar och andra som jobbat för Försvarsmakten måste ges skydd, skrev hon och Pål Jonson i ett mejl till Morgan Johansson och Peter Hultqvist. Senare KU-anmäldes S-ministrarna tillsammans med Ann Linde för långsamt agerande och uttalanden som de gjort.
Inte så angeläget
Men sedan Jonson och Malmer Stenergard blev ministrar efter valet 2022 har de inte längre hörts av i frågan, trots att 40 tidigare försvarsmaktsanställda som var kvar i Afghanistan när 2021 övergick i 2022 aldrig har fått svensk hjälp. Tidöregeringen skulle när som helst kunna fatta det avgörande regeringsbeslut som den förra regeringen avstod från att förnya vid utgången av 2021, men det har inte hänt.
Tydligen är det ändå inte så angeläget att få ut dessa afghaner.
Vid tisdagens pressträff säger Maria Malmer Stenergard att regeringen bedriver ett arbete kring de som blivit kvar. Påståendet har tidigare hörts från försvarsminister Pål Jonson, dock utan närmare beskrivning av vad detta arbete går ut på och vilka som omfattas.
I gruppen tidigare försvarsmaktsanställda och deras familjer – totalt runt 200 personer – som är kvar i Afghanistan finns det några som faktiskt lyckades etablera kontakt med Sverige i tid före regeringens deadline sista december 2021. Vägen hit borde stå öppen för dem, men först måste de ta sig från Afghanistan till Pakistan på egen hand. Trots att visum, pass och biljetter innebär kostnader som är svåra eller omöjliga att bära för de som har haft små eller inga möjligheter att jobba under tre år då talibanernas närvaro snarare har motiverat att ligga så lågt som möjligt, sträcker sig inte den svenska hjälpen längre än så. I frånvaron av stöd från officiellt håll är det en svensk Afghanistanveteran som nu samlar in pengar för att två familjer ska kunna komma hit.
En pinsamhet
Denna omständighet är en pinsamhet, men inget vid pressträffen andas genans.
Tyvärr är inte heller svenska nyhetsmedier särskilt angelägna om att borra i saken. Det förströdda intresset för Afghanistan illustreras tydligt av att vi bara är fyra journalister på pressträffen.
Miljöpartiet är det enda parti som sedan vintern 2021/22 har agerat i frågan om de som lämnats kvar. Upprepade gånger har riksdagsledamoten Annika Hirvonen ställt frågor till ansvariga ministrar, men av detta märks märkligt nog inget i kommitténs betänkande. Ingen, inte heller miljöpartisten Lotta Hedström, har gjort reservationer eller särskilda yttranden, utan enigheten verkar total: Sverige kom igång sent, men sedan blev det ändå bra.
Det stämmer inte. Evakueringen var en individuell bedrift där många människor gjorde stora ansträngningar. Det politiska agerandet var – och är – däremot inte bara misslyckat och pinsamt, utan direkt svekfullt.
Thord Eriksson, journalist och författare till boken ”Det är något genant att vi från svensk sida förefaller ligga i bakkant här : Sverige efter Afghanistans fall”
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
